torsdag 9 feb 2012

”Ranelid gräver upp arbetarklassens fornlämningar under dagens HSB-hus på Östra Farmvägen.” Bengt Eriksson presenterar romanen Tyst i klassen!

Magnus Nilsson hyllar Eija Hetekivi Olssons uppväxtskildring från en Göteborgsförort och förklarar varför den både tillhör och uppdaterar arbetarlitteraturtraditionen.

”Genom att tematisera den position från vilken romanen beskriver världen – en position som är underordnad, men också präglad av vägran att acceptera maktens världsbild och av en stark vilja till uppror – synliggör Hetekivi Olsson samhälleliga maktstrukturer.”

Foto: Ola Kjelbye

I nummer två av litteratur- och serieantologin Världens ende görs ett försök att ”framhäva arbetet” och skapa en kontrastbild till regeringens ideologiska arbetslinje. ”Historier om arbete är historier om vår samtid” skriver man. Och det låter väl som en arbetarlitterär programförklaring så god som någon?

Nya numret av Tidskrift för litteraturvetenskap innehåller flera artiklar som är oundgängliga för diskussionen om arbetarlitteratur och hur man läser med klassperspektiv.

Daniel Suhonen, redaktör för Tiden, höll följande tal till Johannes Anyuru på Stig Sjödin-dagen den 9 oktober 2011. ”Jag tycker ingen bättre än han kunde fått detta Stig Sjödinpris i år. Ett val som också visar att juryn sett bortom fernissan och tänkt vad arbetarlitteratur faktiskt är. Inte hur den borde se ut, mallat i en annan tid, allt svårare att applicera på dagens verklighet.”

Arbetarlitteratur.  Åke Johansson, konduktör, författare och ordförande i Föreningen Arbetarskrivare höll  en föreläsning vid seminariet Boken På Arbetsplatsen, på Runöskolan sista veckan i oktober. Det börjar hos pionjären Karl Östman och slutar med en undran om varför det finns så få forum för berättelser ur arbetslivet numera.

Berättaren Johan i Torbjörn Flygts roman Outsider öser på med tidstypisk rekvisita och klassmarkörer så till den grad att man måste läsa boken med skyffel istället för med tesked, skotta sig fram mellan de verkligt laddade passagerna. John Swedenmark karakteriserar detta som ett fall av klasshysteri och söker förgäves svar på frågan inför vem han berättar. Särskilt intressant blir en fullkomligt omotiverad fotnot.

Vid ABF:s heldag om Kjell Johanssons författarskap höll poeten Jenny Wrangborg följande föredrag, inriktat på den senaste boken i sviten som börjar med Huset vid Flon: Det var inte jag. Hon sammanfattar: ”Det bästa med Kjell Johanssons böcker är också det som skaver mest.”