Arbetets söner, sluten er alla
till era bröder i syd och i nord!
Hören I ej hur mäktigt de skalla
över vårt land – Moderaternas ord?

Ur de förnedrande bidragens grift,
lyfter vi er till en lönsam bedrift!
Oket från a-kassan: ”Ta av din kaka!”
länge er nertryckt i mörker och nöd.
Förtidspensioner drar vi nu tillbaka,
kämpar för välförtjänt frihet och bröd!

Icke naturen har skapat er levnad
jämställd och jämlik och rättvis och bra,
icke har slump skapat folkhemmets trevnad,
nej det är vi, det är högern, hurra!

Ansvar för alla som sliter som bin,
de utan jobb får en besk medicin.
Så har vi kämpat sen rösträttens dagar
så har vi byggt all den välfärd ni har.
Landet ska byggas på utsvettningslagar!
Sky parasiten ! Håll Guldkalven kvar!

Mats Nörklit

Hannah Arendt är ungefär lika bortglömd

Hon föddes 1906, växte upp i Kants hemstad Königsberg, hon studerade filosofi i Marburg, Freiburg och Heidelberg för den tidens främsta filosofer. Hon arresterades 1933 när hon som judinna engagerade sig mot judeförföljelserna. Hon flydde undan nazismen via Prag, Genève och Paris; hon hamnade sedan i interneringsläger i södra Frankrike, flydde via Spanien och Portugal till USA. Hon lärde sig snabbt engelska och började skriva på sitt nya språk.

Till skillnad från sin filosofilärare Heidegger ville hon inte bli en filosof som bara tänker för tänkandets skull.

Han trivdes bäst i ”tankarnas land” och såg medmänniskor som ”ett strukturellt nödvändigt, men störande element för individens existens”. Arendt delade inte hans uppfattning, tvärtom, för henne var det först i samspel med andra människor som vi blir till. Hon var intresserad av spänningen mellan tanke och handling, mellan filosofi och politik. ”Det är i umgänget med andra vi först blir medvetna om friheten och dess motsats, inte i umgänget med oss själva” skriver Arendt.

Tänkandet kan fungera som skydd mot politiska lögner och klichéer. Man bör alltså se upp med politiska ideologier om de fungerar så att de får oss att avstå från att tänka självständigt. Arendt ville tänka utan ledstång, vara en självtänkare, en Selbstdenker. Det gjorde att hon ofta hamnade i bråk. Hon var för djärv för att vara vis, har någon sagt om henne. Hon ville inte utforma någon teori. Teorier är:

”pompösa masker för förtorkade hjärnor som hoppar omkring på den intellektuella karnevalen. Jag går inte dit. Den uppgift som tar mig i anspråk lyder helt enkelt: att förstå världen och människorna.”

Den uppgiften tar hon sig an genom att försöka förstå och förklara hur mänskligheten kunde hamna där den gjorde under 1900-talet, med förtryck och utsugning i kolonierna, koncentrationsläger i Tyskland och straffkolonier och utrensningar i Sovjet.

Hon börjar med antisemitismen och dess historia, fortsätter med imperialismen för att till sist ta sig an de två totalitära regimerna nazism och stalinism.

Koncentrations- och utrotningslägren förbereddes, enligt Arendt, genom att olika grupper av människor fråntogs sina möjligheter att handla som juridiska personer, som moraliska personer och slutligen som mänskliga självständiga varelser. Lägren placerades utanför den gällande rättsordningen. Genom att göra människor statslösa och rättslösa, genom att beröva dem alla möjligheter att handla solidariskt och mänskligt och genom att eliminera allt spontant handlande i lägren, utplånades vars och ens individualitet.

Genom att först producera levande döda kunde man genomföra en ” vansinnig massproduktion av lik”.

Beskrivningen av dessa processer finns i boken On the Origins of Totalitarianism. Den publicerades under 1960-talet i tre delar, Antisemitism, Imperialism och Totalitarianism. De väckte debatt när de kom, framförallt den tredje delen. Kan man verkligen likställa nazismen och stalinismen? Nej, säger Arendt, men i de mekanismer som leder fram till en totalitär stat, och i de totalitära staternas sätt att fungera finns likheter. Här finns nya fenomen, som skiljer den totalitära staten från tyranniet och diktaturen.

Den totalitära staten skapar en föreställning om utvaldhet, den fyller ett tomrum, ger löften om en mening med livet, en historiskt nödvändig mission. Där finns yttre fiender och inre förrädare som stärker behovet av lojalitet. Ledarna utför en högre plikt och är suveräna i den rollen. Dessa ledare – Hitler och Stalin – drar dock de värsta tänkbara slutsatserna av sina respektive ideologier.

”Det som skiljer dessa nya ideologer från sina föregångare är att det inte längre var ideologins ’idé’ – klasskampen, utsugningen av arbetarna eller rasstriden och värnandet om den tyska rasens renhet – som de fann användbar, utan den logiska process som kunde utvecklas ur den.”

I boken Den banala ondskan utvecklar hon tankarna om hur så mycket ondska kunde vara möjligt, hur den genomfördes till vardags så att säga, och hur den alldaglige Eichmann kunde utföra sådana bestialiska brott. Boken är en redovisning av rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem och dess tyska titel är Eichmann in Jerusalem. Ein Bericht von der Banalität des Bösen.

Boken kritiserades för att den, som man ansåg, förminskade nazismens brott.

Arendt försvarade sig med att det inte förminskade de onda handlingarna, eller människors lidande, att Eichmann framstod som en så ordinär och banal person, tvärtom. Några år senare kunde hon dock medge att hon nog hade litat för mycket människors förnuft. Dessutom var bokens undertitel (ondskans banalitet) för lätt att misstolka. Hon hade för avsikt att beskriva den ofattbara ondskan i sin värsta inkarnation, tanklös och själlös.

Hur kunde en specerihandlardotter utan större hum om fina manér nå fram till att förändra det brittiska samhället i grunden? Därför att hennes tro på individens privata initiativ låg precis rätt i tiden, och sammanfattade projektet att avskaffa både välfärdsstaten och strävan mot jämlikhet. Hon träder in i en historisk roll, och det är väl därför som Meryl Streep kan gestalta henne så vidunderligt bra, därför att politikeryrket har starkt inre släktskap med karaktärsskådespelaryrket.

Samtidigt släpper Arena Idé en nyskriven essä av Katrine Kielos, om att Thatchers politik var i stort sett misslyckad, och att det som gjort henne historisk är hennes moraliska budskap, inte de olika ekonomiska teorier hon försökte implementera. Kielos text finns gratis att ladda ner på www.arenaide.se/rapporter/

Björn Ranelids nya roman är så fylld av solidaritet att sidorna bågnar.

Roman, förresten. Tyst i klassen! är mer av en krönika över 1900-talets underklass i Malmö (och Sverige). Berättarens röst hörs klart och tydligt. Ranelid har doppat pennan i sitt eget hjärteblod. Som vanligt eller oftast skriver han som han talar – på en prosa mitt emellan ljugarbänkens och predikstolens.

En sann berättelse, enligt boken. Ranelid fick i uppdrag av Karin Lilja, städerska och sjubarnsmamma från Hollywoods nödbostäder, att skriva hennes roman. Jag betvivlar inte sanningshalten – men sanningen är större än en person. (Den rymmer till exempel något geografiskt så långt ifrån men klassmässigt närstående som min mammas uppväxt i en stenhuggarbostad på Vätö.)

Karin Lilja blir 94 år. Hon är då änka sen länge. På 60-talet flyttade hon till arbetarnas nya paradis. Nu befolkas Rosengård av ”vandrande tält”, svartklädda invandrarkvinnor som aldrig får lämna ”rastgården”. Hon ser kvinnoförtrycket – ett annat men ändå detsamma.

Till Karin Liljas begravning kommer hemsamariten Soraya från Iran. Hennes ögon och händer är det enda man ser. ”Er mamma Karin”, säger hon, ”blev också min mamma.” Ranelid skriver: ”Två kvinnor har därmed besegrat alla skilda kulturer och avstånd på kartan”.

Karin fick sex barn, samtliga pojkar, med Oskar Lilja, gårdskarl och eldare. Mannen söp, slog och krävde. Det gick illa i livet för flera av sönerna – för några skulle det gå lite bättre. Karin och Oskar fick också dottern Kristina, men hon var jungfrufödd.

Kristina Lilja är bokens andra huvudperson. Hon hör både hemma i Malmös nedgångna nödbostäder och någon helt annanstans. Det handlar om solidaritet – att välja sin solidaritet. Hon kunde ha valt det andra – det bättre, finare och rikare – men Kristina förblev solidarisk med sin fattiga familj i pinnakåken. Hon blev präst. Hon vigde sitt liv åt de svaga och utsatta, inte minst prostituerade kvinnor.

Samma val har en författare. Vilket ämne ska väljas? Vilka människor bör skildras? Björn Ranelid är inte med i själva berättelsen. Han står bredvid, betraktar och beskriver. Björn växte upp en bit ifrån nöden i det kvarter som fick öknamnet Hollywood men han och Kristina gick i samma klass på Rörsjöskolan.

Tyst i klassen! är ett facit till många av de Malmö-böcker som skrivits de senaste åren. Ranelid gräver upp arbetarklassens fornlämningar under dagens HSB-hus på Östra Farmvägen. Han skildrar en malmöitisk historia som Per Svensson aldrig kom till på sin cykeltur genom medelklassens Malmö. Han placerar Zlatans livshistoria i den svenska arbetarklassens.

Som en tanke fortsätter Karin Lilja att cykla tills hon blivit 87 år. Cykeln, det finaste hon fått förutom barnen, var en gåva från maken Oskar. Också i familjen Lilja fanns en ung, lovande fotbollsspelare. Men för arbetarpojken från Hollywood gick det sämre.

Bengt Eriksson

Och det är egentligen en ganska grov anklagelse. Underförstått är att folk tycker som de tycker därför att de har gjort en kalkyl över vad de bör tycka, av principiella eller strategiska skäl.

Att de har slutat tänka själva.

Att påstå nåt sånt om andra säger förmodligen mest om hur köpt man själv är.

Men jag framhärdar i att tro att folk är ute efter sanningen, och sen vill handla därefter.

Allting blir mycket roligare då. Om X hävdar att marknadskrafterna kan skapa social rättvisa så är det inte därför att han är högersosse utan därför att det är så han tror det ligger till.

Så jag avfärdar honom inte och säger fy! Möjligen frågar jag blitt: ”Intressant. Social rättvisa åt vilka då?”

Bortsorteringsorden är ett elände. De utgör motsatsen till att tänka. Det här med kulturvänstern, som en rik kåsör raljerade med i en morgontidning för några veckor sen, är ett bra typexempel.

Den filosofiska grundtanken hos Bengt Ohlsson var att åsikter och ställningstaganden bottnar i grupptillhörighet, inte i fakta, reflexion och analys.

Och att han själv har frigjort sig från det där.

Det är respektingivande.

Men frågan är om det inte är mycket mer produktivt att alltid ta alla på allvar.

Påstår jag nånting, till exempel att frågan om vad som ska hända med Slussen är viktig därför att den exemplifierar vad som händer när kommunalpolitiken viljelöst säljer ut sig till marknadskrafterna, då gör jag inte det för att bli bortsorterad och avfärdad. Än mindre för att bli hyllad och ryggdunkad.

Jag gör det därför att jag är rätt bra på att tänka och formulera mig. Precis som de flesta andra människor. Bara de får chansen. Och bara de inte går vilse i bortsortering av andra och därmed av sig själva.

(Att det här resonemanget är besläktat med tendensen att låta jakten på personliga brister och svagheter dominera politiken behöver jag väl inte ens nämna för Dig, kloke läsare…)

Jämför Old Ideas med debutalbumet från 1967.

Bengt Eriksson

Tillsammans med ett 40-tal personer ska jag delta i en vandring med den brittiska konstnären Hamish Fulton (f. 1946) som sedan mitten av 1960-talet gjort sitt eget gående till konceptuella konstverk.

Att det inte, geografiskt sett, blir någon långpromenad den här gången står snabbt klart. Istället kan man se den planerade gruppvandringen som en sorts koreograferad störning av ett torg som många dagligen passerar. Bokstavligen tvärsemot jämfört med dem som normalt passerar platsen. Dessutom varken på väg upp mot Södermalm eller ned mot Gamla stan utan fram och tillbaka över torget under en hel timme.

Instruktionerna från Hamish Fulton är enkla: Vi ska vara tysta, gå i jämn takt, samt varken stanna eller väja om någon råkar korsa vår väg eller rättare sagt vår tänkta linje.  När jag hör det sistnämnda hoppas jag innerligt att jag inte ska krocka med någon fotgängare eller cyklist som vill passera.

Under en hel timme går vi sedan med spänstiga steg fram och tillbaka utefter en varsin tänkt linje.  Vissa snabbt och andra som jag själv mer långsamt.

Snart visar det sig att alla människor som vill passera torget antigen tar en annan väg, rundar eller kryssar fram. Efter en timme är allting som vanligt igen och inga spår av vad som hände finns kvar.

Hamish Fultons utställning Pedestrian road crossings
considered as works of arts pågår t o m 19 februari
på Galleri Riis, Rödbotorget 2, Stockholm.

Thomas Olsson

(Ur skissen ”Sista avlöningen”, 13 april 1889)

Axel Danielsson

Prolog:
Slår på min tv,
vad ser jag,
är det inte
en skränande folkmassa,
med påkar och olika tillhyggen.
Dom viftar och trängs,
vad är bytet,
vem är bytet?
Det här måste jag se.

Famlar efter mina glasögon.
är det romer man angriper,
är det från Italien,
kanske Grekland,
kan det vara i Malmö?
Var fan har jag lagt mina glasögon?
Åldrandet är ett helvete.

Nu, här glasögonen,
nu ska jag se.
Fan, det är ju 68:an
Sveavägen, arbetarpartiets centrum,
nej, inte det nya,
det gamla.
Vad pågår?
Vad händer?

1.
En skog av kamerastativ
reser sej över människors huvuden,
där framför porten,
se, en sosse försöker ta sej ut,
Alla kastar sej över honom
med sina tillhyggen.
Skrikande i kör:
”Sitter Juholt kvar?”
Ropen ekar ända bort mot
Sergels torg och fria talares tribun,
Ingen kommentar, svarar sossen,
han försvinner
bortåt Olof Palmes gata.

2.
Fan, skriker en journalist,
och höjer hotfullt sitt stativ.
Här har vi stått i tio timmar,
nu vill vi ha svar,
när avgår han? Juholt?
Men sossen har försvunnit
i snömodden.
Kommer Juholt inte snart,
det är kallt som fan här
på Sveavägen.

3.
Där mitt bland alla stativ
kameror, inspelningsapparater,
vad ser jag?
Där mitt i hopen skymtar en arbetare,
det måste vara ett misstag,
hur har han hamnat där?
Ensam bland främmande,
arbetaren har ett plakat,
vad står det?

4.
Jag ser dåligt, det är så mycket i vägen,
nu ser jag.
”Stanna Juholt, arbetar stöd
vi behöver Håkan bråkan.”
Där,
ensam arbetare
trängd,
av tredje statsmakten,
som likt gamar,
kräver sitt byte.

5.
Det står något mer
på arbetarens plakat
”Det finns fortfarande de som tror på Juholt.”
Stod det så?
Jag kanske läste fel,
det är trångt på Sveavägen.
Vad ska man tro,
vad kan man veta?

6.
Jag byter glasögon,
tittar i tidningen.
16 partidistrikt stöder Juholt
2 vill hans avgång. 4 vill inte uttala sej,
3 ej nådda.
Arbetaren utanför partihögkvarteret,
var han kanske inte ensam
finns det fler,
kan det finnas fler som han,
arbetaren?

7.
Håkan måste vara ett misstag,
menar motståndarna.
Hundarna får vittring,
drevet sätter i gång,
tidningarna skäller,
dreglet stänker
vida omkring.
Partifunktionärer ser
nya möjligheter,
för egen del.
Jag känner ett lätt illamående.

8.
Jag sitter i min soffa,
läser mina tidskrifter,
Sverige har kastat neutraliteten över bord.
För krig i Afghanistan,
dödar talibaner,
Talibaner som aldrig dödat
några svenskar i Sverige,
vad ska afghanerna tänka om oss?

9.
Är det inget som borde intressera
dom med sina stativ på Sveavägen?
Eller är det inte viktigt?
Arbetslösheten är den högsta på länge,
inte intressant?
Säljer det inte tillräckligt med tidningar?
Alla privatiseringar,
utförsäljningar
av äldreboenden,
Tågen, sjukhus, skolor,
resultatet,
misär.
Av föga intresse?

10.
Kommer att tänka på en general
som efter en statskupp
höll presskonferens:
”När vi tog makten stod vi inför en avgrund,
vi har tagit ett steg framåt.”

Epilog:
Mötet på Sveavägen avslutas.
Juholt åker hem till Oskarshamn.
Vad ingen vet
är att Juholt är tvingad att avgå,
det har varit omröstning
i verkställande utskottet.
Juholt vill tillkännage sitt beslut
hemma i Oskarshamn.
Det kommer dagen därpå.

Nu springer de som tvingat Juholt
att avgå till pressen.
Man berömmer Juholt för hans kloka beslut,
man räknar upp hans förtjänster,
detta gör dom
samma personer som dagen innan
tvingat honom att avgå.
Steget mot avgrunden
är inte långt borta!
Jag tar av mina glasögon,
jag vill inte se mer,
Mitt illamående har tilltagit,
kanske har jag ätit något olämpligt.

Arne Andersson

Titeln, ”Ill fares the land”, går tillbaka på en berömd sjuttonhundratalsdikt. Läs mer om den här!