lördag 4 feb 2012
De nya moderaternas problem är att de inte har nån bra kampsång. Därför har Mats Nörklit fixat till en gammal klassiker, i sin tur byggd på kupletten "Upp genom luften!” ur Lycksalighetens ö.
Arbetets söner, sluten er alla
till era bröder i syd och i nord!
Hören I ej hur mäktigt de skalla
över vårt land – Moderaternas ord?
Karin Englund läser två nyutkomna antologier om Hanna Arendts tänkande och finner att hennes kanske viktigaste verk, som behandlar de totalitära samhällena, fortfarande inte finns översatt.
Filmen om Margaret Thatcher är gjord i operett- eller musicalstil. Den åldrade före detta premiärministern gör äntligen upp med sorgen efter sin make, som varit död i åtta år, och minns samtidigt sitt liv i minnesflashar. Det är således hennes version vi får se. Alla andra är bara mest en hotfull massa.
Hur kunde en specerihandlardotter utan större hum om fina manér nå fram till att förändra det brittiska samhället i grunden? Därför att hennes tro på individens privata initiativ låg precis rätt i tiden, och sammanfattade projektet att avskaffa både välfärdsstaten och strävan mot jämlikhet. Hon träder in i en historisk roll, och det är väl därför som Meryl Streep kan gestalta henne så vidunderligt bra, därför att politikeryrket har starkt inre släktskap med karaktärsskådespelaryrket.
Samtidigt släpper Arena Idé en nyskriven essä av Katrine Kielos, om att Thatchers politik var i stort sett misslyckad, och att det som gjort henne historisk är hennes moraliska budskap, inte de olika ekonomiska teorier hon försökte implementera. Kielos text finns gratis att ladda ner på www.arenaide.se/rapporter/
”Ranelid gräver upp arbetarklassens fornlämningar under dagens HSB-hus på Östra Farmvägen.” Bengt Eriksson presenterar romanen Tyst i klassen!
Vänster och höger har blivit bortsorteringsord, har ni märkt det? Man placerar in folk som högersosse eller kulturvänster för att slippa ta ställning till vad de säger.
Och det är egentligen en ganska grov anklagelse. Underförstått är att folk tycker som de tycker därför att de har gjort en kalkyl över vad de bör tycka, av principiella eller strategiska skäl.
Att de har slutat tänka själva.
Att påstå nåt sånt om andra säger förmodligen mest om hur köpt man själv är.
Bengt Eriksson presenterar Leonard Cohens nya skiva genom att jämföra den med debutskivan. Som vanligt tas flera medier till hjälp för jämförelsen mellan den unge och den gamle Cohen: länkar till låttexter, YouTubeklipp och Spotify.
Vädret är lite kyligt när jag en fredagseftermiddag i januari står på det lilla torget precis norr om Blå bodarna vid Slussen.
Tillsammans med ett 40-tal personer ska jag delta i en vandring med den brittiska konstnären Hamish Fulton (f. 1946) som sedan mitten av 1960-talet gjort sitt eget gående till konceptuella konstverk.
Att det inte, geografiskt sett, blir någon långpromenad den här gången står snabbt klart. Istället kan man se den planerade gruppvandringen som en sorts koreograferad störning av ett torg som många dagligen passerar. Bokstavligen tvärsemot jämfört med dem som normalt passerar platsen. Dessutom varken på väg upp mot Södermalm eller ned mot Gamla stan utan fram och tillbaka över torget under en hel timme.
Instruktionerna från Hamish Fulton är enkla: Vi ska vara tysta, gå i jämn takt, samt varken stanna eller väja om någon råkar korsa vår väg eller rättare sagt vår tänkta linje. När jag hör det sistnämnda hoppas jag innerligt att jag inte ska krocka med någon fotgängare eller cyklist som vill passera.
Under en hel timme går vi sedan med spänstiga steg fram och tillbaka utefter en varsin tänkt linje. Vissa snabbt och andra som jag själv mer långsamt.
Snart visar det sig att alla människor som vill passera torget antigen tar en annan väg, rundar eller kryssar fram. Efter en timme är allting som vanligt igen och inga spår av vad som hände finns kvar.
Thomas Olsson
Har inte denna prosaskiss från 1889 av Axel Danielsson någonting att tillägga även till dagens Slussendiskussioner, förutom att den osedvanligt skarpa blicken för folkmassans rörelser gör den till ett konstverk i egen rätt?
I detta extrainsatta MOTORD kommenterar Arne Andersson den senaste tidens politiska händelser i diktform, i en stil inspirerad bland annat av Brecht. En besk kritik av media och Socialdemokraterna, en känsla av maktlöshet i tevesoffan.
Innan den store nittonhundratalsexperten Tony Judt dog skrev han ett slags testamente som lär oss att tänka på samhället igen istället för bara på oss själva. Ett slags socialdemokratiskt rehabiliteringsprogram, skrivet på ett sätt som hamrar sig in. (Karneval förlag, Övers. Lars Ohlsson)
Prenumerera på uppdateringar från Kultur med RSS
Senaste nyheterna
Europa har inget lärt
