Foto: Björn Lindgren

Time Sadrija gillar sitt jobb som fastighetsskötare, liksom området Karlslund.
– Det är fina lägenheter och mycket gröna ytor, säger hon.

Landskrona faller isär – liksom de flesta svenska städer.
– Vi vill använda ordet desintegration, säger forskare och efterlyser åtgärder.
Men många Landskronabor har hopp om staden.
– Det är bra här, havet är det bästa, säger invånaren Time Sadrija.

”Kosovo, kosovo, kosovoalbaaan.” Mobilen skränar och hålls upp mot Time Sadrija.

– Va fan är det där? säger hon.

Kollegan skrattar, säger att hon måste lyssna vidare.

– Vet du vad raljera betyder?

Jodå.

Det är gruppen Joddla med Siv som raljerar med nazister, berättar han. Sången handlar om en nazist som ”djävlades med alla i sin bygd”. Time ler och skakar på huvudet, fortsätter skämta. De skojbråkar rätt mycket, här på jobbet, säger hon.

I början, för åtta år sedan, var det tystare. Time Sadrija satt och lyssnade, kände sig dum och blyg. Hon hade varit arbetslös i Sverige i tio år, och i Kosovo hade hon varit hemmafru; virkat, stickat, vävt mattor.

Att hon skulle bli fastighetsskötare fanns inte på kartan.

Så tar hon några strömbrytare och går ut till sin trehjuliga cykel med verktygslåda och drar iväg.

Nu kan hon alla ord som behövs i jobbet.

Ordet miljonprogram känner hon däremot inte igen. Karlslund heter området: ”ganska nya, fina hus, det är grönt och öppet”, beskriver hon.

Här skulle hon kunna bo, om det inte vore för jobbet.

Bor gör hon på Öster, i ett centralt hyreshus. På en gård med en riven mur, en riven barriär.

När ett forskarteam på 15 personer från Linnéuniversitetet under ledning av professor Tapio Salonen i slutet av 00-talet lade Landskrona under lupp, såg de platsen som representativ för samhällsutvecklingen i Sverige i stort. Men vissa fenomen och processer, som pågår i de flesta andra svenska städer, var förstärkta i Landskrona.

I det vakuum som uppstått efter industrisamhällets död – 1960 var Landskrona Sveriges tredje största industristad – med hög arbetslöshet, låga utbildningsnivåer, stor andel personer med långvarigt försörjningsstöd, hög brottslighet, en uppdelning i rika och fattiga områden, har föreställningar om ett ”vi” och ett ”dom” bildats. Staden sönderfaller i olika beståndsdelar, visar forskarna i boken Hela staden, som blev klar förra året.

Planarkitekten Harald Klein kal­lar Landskrona för en oslipad diamant. Det finns mycket fint och mycket att göra. Sedan ett år arbetar han med att ta fram en fördjupad stadsplan och en strategi för vidare stadsbyggnad.

Om Karlslund, där Time Sadrija jobbar, säger han att det är problematiskt på samma sätt som andra 60- och 70-talsområden som byggdes för att fungera som egna enheter. Men också att det har mycket fint att ge staden.

Mer specifikt för Landskrona är att det också finns bostadsområden i centrum, med hus byggda på 1920- och 1930-talen – bland annat ritade av dåvarande stadsarkitekten Frans Ekelund – som har fått låg status.

Och det är här som kärnan i forskargruppens arbete ligger.

Staden kännetecknas av desintegration, att den inte längre håller samman som social och funktionell enhet. Det är ett bättre begrepp än utanförskap – som stigmatiserar och fördunklar – och bostadssegregation – som bara är ett, om än tydligt, uttryck för desintegrationen, argumenterar forskarna.

När industrin gick i graven blev många hyreslägenheter tomma i Landskronas östra cent­rum. Kommunen skrev i mitten av 1980-talet ett avtal med dåvarande Invandrarverket om att ta emot flyktingar, främst från Balkan och Mellanöstern. Dessa familjer har sedan misstänkliggjorts och fått bära en stor del av den ­”oförtjänta kollektiva skuldbördan” för ”varför det gått så dåligt för Landskrona”, skriver forskarna.

De som har råd flyttar till utkanterna, medan fattiga och personer med utländsk bakgrund bor i hyreslägenheterna i centrum. Vissa stråk i centrum ses inte av alla Landskronabor som det naturliga centrumet. Bland pittoreska gränder i cent­rum finns igenbommade butiker, och en hel galleria är stängd.

Längs kusten norrut finns pittoreska Borstahusen. Där vill politikerna bygga 1 500 bostäder för att vara lika attraktiv som Lomma och Höganäs när nordvästra Skåne växer så det knakar.

Välbärgade nya invånare ökar skatteintäkterna och därmed möjligheterna att förbättra slitna områden i innerstaden, resonerar stadens borgerliga styre.

Som en del kan det vara bra, men om det blir enda lösningen riskerar staden en ökad polarisering, anser Tapio Salonen.

Harald Klein tycker att forskningsprojektet Hela staden har tillfört viktigt kunskap. Han framhåller forskarnas linje: Nybyggnationen i norr är bra, men det behövs också åtgärder för centrum. Synpunkter från invånarna ska samlas in:

Ska man bygga utåt, inåt, förtäta i viktiga stråk eller på en mängd olika punkter? Kan man förändra arkitekturen genom att ändra den mentala bilden av staden?

– Kan man bryta tankemönster kan man också förändra synen på var och hur det vore bra att bygga, säger Harald Klein.

– Utmaningarna för stadsplanerare är att få bort barriärer, skapa mötesplatser och minska desintegrationen. Jo, vi vill fånga upp forskarnas begrepp.

Rapporten, ännu en tjänstemannaprodukt, ska snart upp i byggnadsnämnden.

På kafé 261, enligt hemsidan Landskronas skönaste mötesplats, ”med influenser från cafélivet i Europa” på Rådhustorget sitter en kvinna och drar ut på sin coca-cola. Hur hon har det? Jo, det är bra men lite ensamt, säger hon.

Bakom disken serverar ägaren Jonas Westerberg två män. De pratar om kylan, mångas samtalsämne den här januaridagen:

– Jag hoppas på snö, som när man växte upp, säger en av dem.

Och så sätter de sig vid bordet och övergår till att prata bosniska med varandra.

32-årige Jonas Westerberg säger att han nog var lite rädd för det okända tidigare. I skolan fanns två utlandsfödda, nu är det naturligt för ungdomarna att ha kompisar med ursprung i andra länder, säger han.

– Jag har fått en större insikt. Och en annan bild av Landskrona sedan jag öppnade det här kaféet för fyra år sedan. Det finns tro på staden nu, säger han.

Gamla kompisar flyttar tillbaka, talar inte illa om staden ”innan någon annan gör det” längre.

Trots tomma lokalerna i cent­rum är Jonas Westerberg optimist. Han berättar om fyra stora kedjor som öppnat de senaste åren.

– Även om alla inte gillar kedjor så visar det på bättre självförtroende.

Time Sadrija trivs och tycker att Landskrona är fint. Vad är bäst? Havet, svarar hon snabbt. Någon främlingsfientlighet har hon, som kosovoalban, inte fått känna på. När hon först flyttade till Öster fick hon dock höra att där skulle man inte bo. Det var ett problemområde.

Men när kommunala bostadsbolaget Landskronahem tog över från hennes privata värd stannade hon.

Så kom hon också med i ett kvartersprojekt: Svenskundervisning på hemmaplan på förmiddagarna och arbete på gården på eftermiddagarna.

Några skulle få jobb, och det fick Time Sadrija. Hela kvarteret höjdes också, från en låg nivå ökade självförsörjningen i området och tio år senare ligger den kvar på en hyfsad nivå, enligt Landskronahem.

Tidigare hade grannarna knappt hejat. Barnen bråkade och kastade ibland saker över den mur som skiljde gårdarna åt. Time Sadrija visar bilder på hur den knackats bort, hur gården blev tillgänglig för alla.

Om somrarna dricker de kaffe ihop, äter mat ute, umgås.

– En tjej från Göteborg flyttade hit, hon berättade att hon kände sig ensam. Det ska du inte göra, sa jag, här umgås vi, berättar Time Sadrija.

Men så blir hon lite bekymrad.

– Såna här projekt, det är dåligt när de slutar. Och det finns många fler kvarter som skulle må bra av liknande insatser, säger hon.

Foto: Colourbox

– Hur pass olik är du lilla vän?
Det är vad det handlar om när skolan särskiljer barn, enligt forskaren Lena Fridlund, som anser att uppdelningen i de två ämnena svenska och svenska som andraspråk inte borde göras.

Sedan 1996 har svensk grundskola ett ämne som heter svenska som andraspråk.

Det borde inte finnas, enligt Lena Fridlund:

– Inte om jag ser till resultaten av min avhandling.

Svenska som andraspråk ersätter ämnet svenska hela vägen genom grundskolan för vissa barn, rektor avgör vilka. På gymnasiet väljer eleverna.

Innan ämnet kom till gick debatten het. Farhågor om ett a- och ett b-lag, en stämpel i pannan och försämrade kompisrelationer framkom i utbildningsutskottets betänkande 1994.

Språkforskaren Gunnar Tingbjörn ansåg att det var viktigt att hålla uppe nivån på svenskan som modersmål. ”Det finns gränser för vad de svenska kamraterna ska kunna anlitas för i översättning”, argumenterade han.

I slutet av 1980-talet var det borgerliga blocket förespråkare och vänstern emot. Men pendeln svängde och ämnet infördes av en socialdemokratisk regering. Statsrådet Ylva Johansson motiverade med att ”språket behöver byggas på ett särskilt sätt för den elev som inte har svenska som modersmål”.

Integrationen skulle förbättras. Men resultatet verkar ha blivit ökad stigmatisering och segregering, säger Lena Fridlund, som lägger skulden på systemet, inte på lärare och rektorer, som gör ”ett hästjobb”.

Elever som undervisas åtskilt i svenska som andraspråk klarar sig sämre i skolan än andra elever med utländsk bakgrund, visar Skolverkets statistik från 2009.

Lena Fridlund är själv lärare i svenska som andraspråk, men hade svårt att motivera sin undervisning.

– Vad lär vi oss för svenska på svenska som andraspråk, Lena? frågade barnen.

Och:

– När får jag börja på den riktiga svenskan?

Hon hade inga bra svar. Det var ju samma svenska, kursplanerna var närmast identiska. Och någon ”riktig svenska” skulle det kanske inte bli, uppdelningen är tänkt att följa eleverna skoltiden ut – svenska som andraspråk är inget stödämne.

Hon tänkte på de styrdokument som säger att grundskolan ska bidra till att mångfalden av olikheter ges möjlighet att vara representerade i ett och samma klassrum. Lärarna i alla de andra ämnena förväntades ha kompetens att möta barnens olika språkutveckling, varför då inte språklärarna? Svensklärare om några borde vara experterna.

När hon sedan började forska mötte hon lärare och rektorer som gjorde sitt bästa för att förklara uppdelningen. Svenska som andraspråk motiverades med att barnen hade ett ”annorlunda beteende, särskilda behov av lugn och ro, annan kulturell bakgrund, traumatiska upplevelser, behov av introduktion och förberedelser”, skriver hon i avhandlingen.

– Motiven var inte svårigheter med språkutvecklingen, utan handlade snarare om fostran. Man kan säga att barnen gjordes annorlunda för att passa in i den åtskilda undervisningen, säger hon.

Dagens förberedelseklasser, där barn med utländsk bakgrund introduceras i det svenska skolsystemet, uppvisar likheter med 1950-talets tester i ”skolmognad”, visar avhandlingen. Då fick en del elever ”mogna” i skolmognadsklasser.

– När får vi börja i den riktiga skolan, Lena? frågade hennes egna elever i förberedelseklasserna.

De visste mycket väl hur samhället såg på dem, säger hon: De platsade inte.

Utländsk forskning visar också att åtskild språkundervisning reproducerar en uppdelning i ”vi och dom”. Sverige är också ganska ensamt om ett obligatoriskt, eget skolämne av landets språk som andraspråk.

Svenska som andraspråk kän­ne­tecknas av mindre utmanande undervisning och lägre krav.

– Det är inte riktigt logiskt. Ska man gynna integrationen behöver de barnen minst lika höga, eller högre, krav.

Det ger också signaler om att de barnen inte har något att bidra med i svenskan.

– Det har de förstås. ”Svenska” elever kan exempelvis lära sig om hur andra språk är uppbyggda och hur det går till att lära sig ett nytt språk.

Rektorer kan besluta att ett barn ska läsa svenska som andraspråk, även om barnet levt hela sitt liv i Sverige. Föräldrarnas bakgrund och förmåga att påverka spelar roll, tror Lena Fridlund. Inte minst för vilka barn som sätts i förberedelseklasser:

– Där görs en bedömning av ”hur pass olik är du lille vän”, i jämförelse med det svenska, vad det nu kan vara.

En sammanslagen undervisning kräver inte nödvändigtvis mer resurser, däremot en medveten sammansättning av hetero­gena elevgrupper och personal som utgår från att mångfald berikar:

– Om vi menar något med tolerans och solidaritet, att vi ska fostra framtida demokratiska medborgare, så behöver allas olikheter få mötas i en obligatorisk grundskola, säger Lena Fridlund.

FOTNOT: Avhandlingen heter Interkulturell undervisning – ett dilemma. Talet om undervisning i svenska som andraspråk och förberedelseklasser. Göteborgs universitet 2011

Foto: Fredrik Sandberg

INTEGRATION DEL 1. Begreppet har slagit igenom. Men vad betyder integration? frågar jag i det lilla rummet på Stockholms universitet. Mannen vid skrivbordet skrattar. Trummar på boken framför sig.

– Ja, jag har ju skrivit en bok om det här …

Ludvig Beckman, docent i statsvetenskap, deltog ”på ett hörn” i regeringens integrationspolitiska maktutredning som tillsattes 2000 och som skulle beskriva och förklara fördelningen av makt och inflytande ”mellan invandrare och infödda” och ge underlag för framtidens integrationspolitik.

Men fyra år senare lades den ner, efter kritik från två av dess forskare. Dåvarande ansvariga minister Mona Sahlin (S) tillsatte i stället en särskild utredare, Masoud Kamali – en av de två kritiska forskarna. Hon kritiserades för politisk styrning och Masoud Kamali fick i sin tur kritik för sitt resultat. Mottagande minister, som då blivit Jens Orback (S), såg ingen riktig användning för materialet. Så inte heller nuvarande regering, bedömer Ludvig Beckman.

– Den första maktutredningen hade kunnat bli bra. Det hade varit bra att ha en ordentlig grund, säger han och suckar:

– Det var mycket bråk.

Just det bråket har lagt sig, tror han, men det visar att integration är ett laddat begrepp och ett infekterat forskningsområde.

– Hur ska man tala om det, forska om det? Bör man använda andra begrepp? Inte ens tidigare statliga utredningar har kunnat komma fram till en bra definition av integration.

Ändå står begreppet segrande inom den svenska politiken, liksom i de flesta av Europas länder.

Ludvig Beckmans bok heter Den rimliga integrationen och är utgiven 2011 av Institutet för framtidsstudier inom programmet Integration och pluralism. För att kunna studera begreppet behövdes en definition. I bokens inledning skriver Beckman att ”politiken för integration är, enligt många, ett misslyckande”, men att med det kan menas lite vad som helst.

För vad är då integration?

Många anser att det handlar om att ha ett arbete. Regeringen framhåller arbetslinjen. Att siffror från förra året för alla OECD-länder visar att Sverige har den största skillnaden i sysselsättning mellan utlandsfödda och övriga blir därigenom ett tecken på integrationens misslyckande.

Men handlar integration på arbetsmarknaden bara om att få ett jobb? Eller är det viktigt med lika möjligheter, att få ett jobb som passar ens utbildning och erfarenheter? frågar sig Ludvig Beckman.

Andra pratar om integration som social harmoni och avsaknad av konflikter. För ytterligare andra är det avsaknad av diskriminering. Utöver det finns en rad andra betydelser.

– Vari består misslyckandet? Det som åsyftas är väldigt olika fenomen. Sällan ges svaret på frågan: När blir ett problem ett integrationsproblem?

Själv anser han att det snarare är diskussionen om integrationen som är misslyckad.

Integration betyder inte vad som helst. Det handlar om en relation, om att ingå i en helhet och att alla ska vara delaktiga i samhället på så jämlika villkor som möjligt, förklarar Ludvig Beckman och poängterar att jämlikhet var en liberal idé för 200 år sedan.

– Åtminstone på en abstrakt nivå tror jag att denna definition kan delas av socialister, liberaler och dagens konservativa.

Men sedan kommer det svåra. Det gäller att inse att begreppet inte är neutralt utan värderande. Det betyder det som samhället vill att det ska betyda.

– Villkoren för att bli en del av samhällen är väldigt olika. Det är skillnad på Sverige i dag och Kina, eller Sverige för 100 år sedan. Sverige i dag är en demokratisk välfärdsstat, här handlar integration om att vara en del av demokratin och välfärden, för att vi vill det. Inte alla – men det är så våra gemensamma värderingar ser ut.

Utifrån detta gäller det alltså att bestämma sig.

För integrationsbegreppet skulle kunna ges ett innehåll som inte är godtyckligt utan som blir vägledande för det politiska samtalet. Trots att det är problematiskt, så behövs begreppet, anser han, eftersom det kan fånga en systematisk snedfördelning.

Att integrationen är misslyckad måste betyda att relationerna mellan invånarna i samhället inte är som de borde vara. Det krävs två för att dansa tango.

– Bokstavligt talat har integration inget med ursprungsland att göra. Strävandet efter ett integrerat samhälle har funnits i 200 år, med minoriteter, men också med så kallade etniska svenskar i olika delar av landet som inte haft tillgång till demokratin.

– Vi glömmer bort det när vi pratar om utsatta förortsområden. Vi ställde samma frågor på 1920-talet. Hur skulle vi göra med Fattigsöder? Det var också en fråga om integration.

Säger Ludvig Beckman, som själv bor på Södermalm i Stockholm, nu en rik och välmående stadsdel.

– Integration handlar inte om Rinkeby. Det handlar om Östermalm och Rinkeby. Eller Södermalm, måste jag tillstå, även om vi som bor här inte alltid tänker på det. Det är relationen till andra områden som utgör segregationen.

Främst tror han på politikens makt att förändra, inte individuella handlingar.

– Lösningen är inte att utföra motsvarigheten till sopsortering. Men det är klart att det hjälper till: Att vi tänker på var vi bor och vilka vi knyter sociala band till. Mina kompisar pratade om att man borde döpa sina barn till mindre svenska namn, som Ahmed.

Hans eget liv är inget undantag från segregationen i Stockholm, säger han.

– Återigen, det handlar om relationer. Vänkretsar, kolleger, var jag bor – där finns många rumsliga och sociala avstånd till människor med annan bakgrund.

De stora förändringarna i politiken som rör invandrares liv i Sverige skedde på 1960- och 1970-talen. Då togs begreppet utlänningspolitik bort och man började prata om att utlandsfödda skulle beredas lika rättigheter. Invandrare var i diskussionerna inte bara ett hot som behövde kontrolleras. Välfärdsstaten behövde förändras.

När invandringspolitik sedan byttes mot ordet integrationspolitik skulle det motverka att gruppen ”invandrare” pekades ut.

– Många menar att det är samma politik under nytt namn. Signaleffekten, att vi pratar om hela samhället, har gått förlorad, för vi tycker ändå att integration betyder invandrare, säger Ludvig Beckman.

Samtidigt växer föreställningen om att svenskar automatiskt är integrerade i det svenska samhället.

2011 får Sverige som enda land toppbetyg i europeiska Mipex, Migrant integration policy index. Där mäts de möjligheter staterna erbjuder migranter att utbilda sig, lära sig språket, komma in i samhället (utfallet är en annan sak). Portugal, Kanada och Finland hamnar på platserna därefter.

– Ett generellt problem är de väldigt höga förväntningarna på en politik som omedelbart förändrar allt och gör allt bra, så att alla får samma möjligheter, fast man har helt olika förutsättningar. Jag tror att det tar tid, säger Ludvig Beckman.

– Vi ska vara lyckliga att vi inte slagit in på den väg som Holland och Danmark valt, med säråtgärder för människor med annan bakgrund.

– Egentligen har Sverige en unik möjlighet att lyckas med integrationen, i jämförelse med andra länder. Även om det inte är lätt.

Foto: Leif R Jansson

Sara Kheder, Carola Samuel, Elin Engström och de andra i klass 7 B från Hovsjöskolan fick fart på pennorna förra året. Berättar­ministeriets verksamhetsansvariga Dilsa Demirbag-Sten har öppnat den ”magiska dörren” in till skrivandet.

”Jag blir arg när jag ser en vuxen slår en liten kille eller tjej, varför får vuxna bli poliser och inte små barn? Om barnen fick bli poliser så skulle dom skydda dom mindre”.

Det är Senan Qaryaqos som skriver så i boken Utomjordingar, som han och de andra i klass 7B på Hovsjöskolan gjort genom Berättarministeriet, en ­skrivarstuga för barn och ungdomar.

Senan gillar att skriva egna berättelser. Och att få svara på frågor: Vad är dåligt i världen – vad vill du förändra?

– Jag skrev om att krigen ska sluta i de länder som det skjuts i och så. Som Libanon och Irak. Jag kunde hitta på mycket. Det var inspirerande och jag fick i gång fantasin. Min storebror är kvar i Irak, tyvärr. Jag har skrivit om att jag har sett folk dö och så. Jag tänker att jag ska fortsätta skriva, säger han.

Tjugo elever sitter så still de kan på bänkraderna inramade av vita draperier. Det är som ett kar med badbubblor som tar större plats än de får, ständigt något som inte kan hållas inne, ett nyp här, en klapp på axeln där, ett hojtande om vem som gjort vad, en bubblande förväntan och så börjar någon sjunga ”Lilla snigel, akta dig.”

På vita duken visas bilder från året som gått. En kille vilar kinden på bänken medan han skriver, en annan har en penna bakom örat och en i handen, en tjej är fastnaglad av något som händer bakom kameran.

– Titta, säger Dilsa Demirbag-Sten och pekar på bilderna. Ni är som små änglar!

Och så en film om när de träffar demokratiminister Birgitta Ohlsson och överlämnar boken Utomjordingar, som de skrivit tillsammans. ”Vi ska ta bussen till Stockholm och träffa demokrat-ministern”, säger en kille i filmen inför besöket.

Och så får de se en reklamfilm som riktar sig till volontärer: ”Låter det roligt att ta fantasi på allvar? Bli volontär på Berättarministeriet.”

En spontan applåd från barnen.

Och en reklamfilm med Christer Fuglesang: ”Jag har hört att det kommit en rymdaffär till Södertälje, spännande!” Och ständige sekreteraren Peter Englund berättar om Svenska Akademien: ”Vem vet, kanske någon av er kommer hit?” Men till dess, hälsar han, ”Fortsätt ha roligt och skriv, fantisera. Och framför allt: läs!”

Det är klass 7B på Hovsjöskolan i Södertälje som varit pionjärer under året som gått. Försökskaniner för verksamheten Berättarministeriet som stiftelsen Culture without borders står bakom. I stället för att be kommuner om pengar har frågan riktats till näringslivet.

Nu är det invigning på riktigt, av en verksamhet som ska bli ett permanent inslag i Gallerian i Södertälje. Vad som ser ut som en sparsmakad affär, kanske en fotvårdsbutik, döljer bakom en ”magisk dörr” en skrivarstuga.

Tanken är att göra något för barn i utsatta områden, där arbetslöshet och fattigdom breder ut sig. Se barnen och fånga upp deras berättelser.

Kan man kalla Hovsjö och de andra områdena som ni särskilt riktar in er mot för demokratiskt svaga områden? Ni vill ju hjälpa unga att känna sig delaktiga i samhället, och känna samhörighet?

– Ja, eller så kan man vara mer konkret och säga att det är ett socioekonomiskt extremt utsatt område, säger verksamhetsansvariga Dilsa Demirbag-Sten.

– Det är vad Sverige glömmer bort när man pratar om ”ljust och fräscht”. De som betalar skatt här, de som har jobb, de flyttar ut från Södertälje. Till slut blir det fattiga och nyanlända flyktingar kvar.

Men vad gör Berättarministeriet åt fattigdom och arbetslöshet?

– Vi tror inte att vi kommer ur fattigdomen genom det här, men det är ett steg. Och viktigt är att det är kostnadsfritt, säger Dilsa Demirbag-Sten när barnen har gått och hon står och plockar med varorna i utomjordingarnas affär.

När barnen kommer får de ta god tid på sig. Titta på burkarna med ”raketbränsle”, ”svarta hål” och ”dragningskraft”. Lite va­kuum på flaska, kanske? Varje barn fotas med en namnskylt. Med sig hem två timmar senare har de en bok med sitt eget namn och sin egen bild på.

Då har de också skrikit ett magiskt ord så högt de kan. ”Abrakadabra!” hojtar klass 7B.

– Men de har varit med så länge, de kan inte luras, säger Dilsa Demirbag-Sten.

Så släpps de in i rummet utan fönster, som ändå känns ljust på grund av draperierna, kuddarna i olika färger och borden där det går att sitta i smågrupper. Fyllda bokhyllor delar av.

När barnen kommer in hörs en butter redaktör inifrån en stängd dörr. Han är på väg att förlora jobbet, har inget att publicera. Men barn kan väl inte hjälpa till, de kan väl inte skriva en historia?

– Man får i gång sin hjärna, får ut det man har i hjärna och hjärta. Får ut sin fantasi. Det förbättrar våra betyg i högstadiet också. Vi har inlämningar där vi ska skriva, säger Jisela Mete, en av eleverna.

Är det svårt att skriva?

– Mycket. Jag gick på extra svenska förut. Jag hade jättesvårt för att skriva. Jag hade det här: ”Jag kan inte”. Jag sa alltid: ”Jag kan inte”. Inte nu längre.

Vad vill du nu?

– Jag funderar på att bli advokat. Jag har alltid velat bli det. Pappa ville också bli det, men blev det inte. Han blev målare. Och så brukar han jobba på restauranger. Så jag vill visa att jag kan, fast han inte kunde, säger hon och skrattar.

Gimo Berg säger att det har varit roligt att skriva.

– Just han brukade aldrig vilja skriva förut, förklarar Jisela.

– Nej, håller Gimo med.

– Men när Dilsa kom så började alla, säger Jisela.

– Jag kommer att fortsätta skriva i skolan. Men inte hemma, det orkar jag inte, säger Gimo.

Han spelar fotboll varje dag. I Barcelona, säger han först. Fast ändrar till Assyriska. Fast han håller på Syrianska.

En av volontärerna den här dagen heter Ann Björnander, hon är arbetssökande och har jobbat länge i bokhandel.

– Man vet ju att det funkar, säger hon om varför hon nappade.

Det handlar om saker som hon gjort spontant med sina egna barn.

– Vi satt och spann, slängde idéer mellan oss. Det var inte så uppstyrt, men det fungerade. De är små författare nu, inte till yrket, men ändå. Ja, och inte så små heller, de är vuxna. Det är kul om barn som inte har de möjligheterna hemma får göra det här.

För henne är böcker en naturlig del av livet. Allt som har med berättelser att göra är angeläget.

– Läsningen är för mig ett så bra sätt att se hur livet fungerar.

Men hon är lite orolig för hur hon ska klara uppgiften:

– Jag är inte lärare, inte pedagog, säger hon och planerar att hålla sig i bakgrunden i början.

Fyra medarbetare finns i Södertälje och ett gäng volontärer. Ansökningarna har drösat in, men de flesta kom från Stockholm och det visade sig vara lite svårt att få folk som var beredda att åka till Södertälje. Ansvariga för uppåt tusen barn har också varit intresserade av att komma.

– Hedvig Eleonora skola på Ös­termalm har visat intresse. Det är kul att de är beredda att åka hit. Men nu är det gratis för Södertäljes elever, säger Dilsa Demirbag-Sten.

Fortsättning följer, är det tänkt.

Berättarministeriet vill etablera sig i fler utsatta områden i Stockholm, Göteborg och Malmö.

– Husby, here we come, säger hon.

Foto: Fredrik Sandberg

Vad har en hotellanställd, en förbundsordförande, en arbetsgivar-vd och en arbetslös politiker att säga om hur man tar sig an en dubbel uppsättning bestick? Eller om puffad grissvål, kängurukött och delikatessdiskar? Följ med på LO-Tidningens middagssamtal på Restaurang Stockholm.

Agneta Dreber: Jag tar gärna rödtunga. En köttbit är lät­tare att steka hemma.

Lars Lindgren: Ja, det kan man inte misslyckas med. Jag passar också på att ta fisk.

Ida Gabrielsson: Då tar jag det också, jag hatar att välja, särskilt maträtter.

Kyle MacLean: Jag tar ren till förrätt. Och oxkind till huvudrätt.

LL: Det har blivit jättefint här.

AD: Är det lunchställe också? I bland vet man inte var man ska träffa folk.

IG: Jag måste vara pigg i morgon, jag ska förbereda ett party på lördag för att jag fyller 30. Det blir på partikansliet, det är svårt att hitta större lokaler som inte ­kostar så mycket.

AD: Vad blir det för mat?

IG: Min pappa, som har en liten butik i Sandviken, ska fixa skinka, rostbiff och potatisgratäng. Mina syskon kör ner det hit. Det ska vara lätt och billigt, då är potatisgratäng bra.

AD: Jag ska ha middag i morgon. Jag får hit en amerikansk vän, och har bjudit mina barn och några till. Jag köpte älgstek, det är jättegott. Det finns på några ställen i Stockholm, som Ica i Lindhagen. Den butiken är väldigt bra. Annars finns en massa sunkiga butiker på Kungsholmen.

Vad blir det till?

AD: Den här gången blir det inte så märkvärdigt. En sås förstås, lite potatis och morötter.

Rödvin?

AD: Ja, absolut.

Trerätters?

AD: Jo, först tänkte jag ha färdiggjord laxpaté med citron till. Och bröd från Fabrique, hålet i väggen som finns på Kungsholmen, Östermalm och Södermalm. Allt gjort på surdeg.

Servitören: Här får ni en liten kalvsylta med senapsdressing och baconströssel som aptitretare. Ni har gaffeln vid sidan om.

Ska ni andra ha några bjudningar?

LL: Absolut inte. På fredagskvällar brukar vi ha sill, potatis och öl, det räcker långt. Som skåning är man uppvuxen på sill.

KM: Jag är från Australien, där har vi struts och känguru. Det kan man köpa här nu, det är inte jättedyrt. Det är lätt att det blir fel, men rätt lagat är det gott, inget fett och väldigt nyttigt.

Både Agneta Dreber och Lars Lindgren säger att det var viktigt för deras föräldrar att samla familjen till middag varje dag.

IG: Mina föräldrar jobbade obekväma tider båda två. Pappa på Konsum, mamma i förskolan. De kunde inte få till gemensamma middagar. På vardagarna fixade mamma halvfabrikat, på helgerna gjorde pappa fint kött, som vi älskade. Det måste ha varit väldigt otacksamt för min mamma …

AD: Det var verkligen gott det där hårda brödet.

LL: Ja!

IG: … men så kan det vara fortfarande. Pappa har ett grillrecept, de åker nästan ända från Tierp för att handla det köttet i hans butik.

AD: Mina barn är vuxna, jag har barnbarn också. Jag försöker få dem att äta middag hos mig åtminstone någon gång i månaden.

LL: När mina pågar växte upp så hade de musikintresse och skulle till musikskolan och sånt.

Agneta Dreber och Lars Lindgren häller upp olivolja på det avsedda fatet, och strör på fling­salt, för att doppa brödet i.

AD: Det är det här som är farligt när man ska dra ner på salt. Det finns en sån allmän strävan enligt Livsmedelsverket.

Ida Gabrielssons och Kyle MacLeans små fyrkantiga fat står orörda.

Har ni känt osäkerhet någon gång under en måltid?

LL: Många gånger. Som internationell sekreterare har jag rest mycket. I Japan visste jag inte vad jag skulle göra med två hekto sjögräs.

AD: De gånger jag känt mig mest osäker är också utomlands, när man inte vet vad som är brukligt.

IG: Jag har varit på middagar där jag inte är van vid upplägget, men jag blir mer stöddig. När andra tittar och skålar på rätt sätt, som jag inte lärt mig, ler jag lite överlägset.

Servitören cirklar lite och sneglar på Kyles tallrik, han har inte lagt förrättsbesticken på tjugo över fyra.

KM: Jag har ätit färdigt.

Servitören: Har du ätit färdigt alltså?

Som att etiketten står över orden.

Du Ida har bloggat om att du inte gillar etikettsregler som vilken gaffel man ska börja med?

IG: Jag kan bli irriterad på den idén att ”nu måste vi hjälpa henne”.

LL: Det är lätt: utifrån och in.

IG: Man blir daltad med, det är det värsta.

LL: Jag blir gärna uppassad.

AD: Jag känner inte igen någonting av det där. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att man börjar med det som ligger ytterst. Jag tror inte alls att det är en klassfråga.

LL: Det handlar nog om att vi är en annan generation också.

IG: Mina föräldrar hade inte räknat ut det, tror jag.

AD: Jag tror du underskattar dina föräldrar.

LL: Jag är inte van vid flera gafflar, jag är chaufför. Men i mitt jobb hamnar man i många såna situationer. Där har man fått hjälp. Och jag är inte blyg av mig, jag frågar.

Du då, Kyle?

KM: Jag skulle hjälpa till på ett 50-årskalas hos thailändska vänner. Alla visste hur man skulle göra thaimaten, utom jag. Jag gjorde en chilirätt och tänkte fem sex chilifrukter, men de kom förbi och sa: mer, mer. Det blev säkert 50 till slut.

AD: Återigen handlar det om en annan kultur. I Ryssland lägger bordsgrannen upp, det är jobbigt.

IG: Det blir en annan kultur om jag aldrig har sett någon dra ut en stol åt någon annan.

AD: Det finns ju filmer, där kanske du sett det.

IG: Ja, det finns ju filmer om Thailand också.

Servitören: Rödtunga. Och oxkind med lammbräss, betor och en liten knödel rullad i puffad grissvål. Puffad, det är krispigt kan man säga.

Vad tycker ni om att regeringen vill se fler restauranger med Guide Michelin­stjärnor i Sverige?

AD: Jag är jättepositiv.

IG: Jag tycker inte att regeringen ska lägga sig i det.

LL: En mycket dålig idé. Vilka ska gå dit? Jag känner en massa människor som aldrig varit på en restaurang.

KM: Hellre något mer intressant.

AD: Det handlar om att stimulera entreprenörer och locka turister.

Stoppa egen korv, det ska vara trendigt nu?

IG: Det kan jag tänka mig. Korv tycker jag inte om.

AD: Min mormor gjorde Värmlands­korv.

KM: Jag och min tjej testade en gång för ett år sedan. Vi köpte en assistent, och en tillsats för korv. Det blev gott och vi säger att vi borde göra det igen, men det blir inte av.

AD: Det finns en liten butik som säljer sådan korv på Kungsholmen, Taylors and Jones, känd i hela landet.

KM: Det saknar jag, kvalitetskött. Och när vi snackar korv, man kan inte grilla hotdog.

AD: Men pröva den där, Taylors and Jones!

KM: Vi är så pass enkla människor, vi tar det som ligger närmast. Vi behöver korv, ser en korv, tar den.

IG: Ja!

KM: Man skulle kunna leta efter kvalitet, eller som nu när du tipsar, men jag gör aldrig det. Det är hemskt egentligen. När jag var liten, då var det själ och kärlek i maten. Nu är det drive by, värma, äta. En kvart max.

LL: Utbudet är så stort. Förr var det viktigt att man gjorde rätt, konserverade i burkar med gummiring.

KM: Min tjej är från Finland, hon är väldigt jordnära. Vi plockar trattkantareller, gör eget äppelmos, har en kolonilott på Järvafältet, det är kul.

AD: Jag har lärt mig att göra rabarberchutney och det gör jag i sådana där burkar.

IG: Jag blir mest stressad i butiker med stort utbud, det finns en på Fridhemsplan, Daglivs.

AD: Jag ska dit nu efteråt.

IG: Det blir som ett tivoli. Hälften vet man inte vad det är. Och det känns konstigt med manuella diskar. Det var vanligt på ett annat sätt förr.

AD: Men om du ska köpa hummer så måste du ju göra det över disk. Inte för att jag själv gör det.

IG: Jag skulle inte prioritera det nu. Jag är arbetslös just nu. En gång fick jag ett presentkort på en halv hummer med ­hemkörning, då tänkte jag: Ska jag ringa till NK, gömma mig bakom luren, och beställa hem till mig i Tensta? Innan jag vågade hade jag slarvat bort presentkortet.

Varför känns det jobbigt?

IG: Stå där och krångla. Är det okej att besvära för två hekto? Vad kommer det att kosta?

AD: Den som står på andra sidan disken är ofta högst professionell.

IG: Ja, där brukade jag stå. Men det känns konstigt. Och på landet fick man väga upp skinka på sin höjd.

Handlar ni andra i delikatessdiskar?

KM: Jag gillar späck, torkat kött, vill ha en rejäl bit. Jag ser på dem att så där ska man inte göra, man ska skiva tunt, men jag skiter i det.

LL: Ja, oja. Jag skulle aldrig tveka en sekund.

AD: Ja. Jag uppfattar att det finns en hög flexibilitet, man kan fråga om vad som helst. Många butiker konsumentförpackar direkt på Hilton food group i Västerås, det är jättebra. Men vissa saker är det trevligt att köpa över disk. Just uppe på Daglivs finns en väldigt fin fiskdisk.

IG: Jag är en riktig mes. Jag skulle aldrig klaga på en restaurang heller.

KM: Det är det bästa man kan göra, så de lär av misstagen.

Är ni andra rädda för att kostnaden ska dra iväg?

LL: En gång i tiden behövde jag vända på varenda krona, men nu har jag hamnat i så lyckliga omständigheter att jag inte behöver titta på priset. Det är en lyx, det vet jag. Därför vill jag köpa närproducerat. Även om jag representerar Transport så gillar jag inte onödiga transporter.

AD: Jag har koll på priset. Det finns ställen i Stockholm där det är så dyrt att även om jag har råd känner jag mig lurad. Och det gillar jag inte. Men samtidigt: I Sverige lägger vi tolv procent av disponibel in­komst på mat. Det är för lite. Och transporter på båt är inte så farligt. Jag är för att äta lite av varje från olika delar av världen och jag är för frihandel.

Är ekologisk mat viktigt för er?

IG: Det hade man ju kunnat tycka. Jag har alltid varit låginkomsttagare så det går inte.

KM: Det är en fin idé men jag blir alltid besvi­ken. Basilika som ser jättefin ut och bredvid en ekologisk, liten grej med svarta prickar på.

LL: Men det har att göra med hur mycket gift man använder?

KM: Jag vet, jag tror att det är ungen i mig som tänker: Den där fina måste jag ha! Det är fel, men så pass enkel är jag.

IG: Jag tror inte jättemycket på konsumentmakten. Det behövs andra politiska regleringar.

Vad tror ni avgör våra matval?

KM: Inkomsten är grunden. Plötsligt får man testa något gott, och får ett matminne som sitter i. Men så har man inte råd att köpa det.

IG: Egentligen kan man äta gott billigt …

AD: Ja, det kan man.

IG: … men då tar det mer tid att laga.

AD: Maten har aldrig varit så billig som nu. Den är billig, säker och tillgänglig för alla. Det är sant. Men jag tror att många med höga inkomster satsar pengarna på annat.

LL: Det är skillnader, det kan man inte komma ifrån. Det är skillnad på att köpa entrecote för 180 kronor kilot eller en hamburgare för 4:80.

AD: Jag äter gärna hamburgare.

Servitrisen: Några minisötsaker till kaffet: Körsbärscupcake med frystorkade körsbär och nejlikekräm, wienernougat och kola med citron och stjärnanis.

AD: Det är gott med en liten bit.

KM: Maten var jättegod, men lite för mycket smak nu när jag är förkyld.

LL: Personalen som berättar om maten är otroligt kompetent, det är roligt.

IG: Maten var god. Jag är mätt nu, men jag tar nog lite chips när jag kommer hem.

Charlotta Kåks Röshammar

Foto: Niklas Larsson

MATVANOR DEL 5. Mycket har uträttats över en bit mat. Om det är över hummer eller fläsk spelar viss roll. Men den politiska måltiden handlar om mer än så. Måltidsstudenten Stefan Sköldmo rekommenderar gående bord för fackliga förhandlingar.

Ta ett gäng arbetsgivare och fackliga representanter som strandat i förhandlingar. Tänk er att facket brusar upp: För låga lönenivåer! Och arbetsgivare som svarar: Aldrig att vi har råd! Tänk opartiska ordförande som går bet och storgäng som möts i en ny kraftsamling.

Kan vi använda middagen här?

– Å, spännande, säger Stefan Sköldmo. Det är toppen att mötas över en bit mat, dels är det hur gott som helst, dels har man något att prata om och lugnar ner sig.

– Gående bord, buffé, kan vara en bra lösning. Då kan man prata med dem man vill. De viktigaste personerna kan gå undan om det behövs, medan de andra kan rotera, diskutera och skapa mer förståelse.

Den traditionella svenska (franska) bordsplaceringen kan bli ett politiskt problem, eftersom den utgår från en hierarki, gästernas ära och rang, inte efter vilka som egentligen behöver samspråka.

– Men jag hade nog haft bordsplacering, efter en grundlig genom­gång av gästerna. Var står de i politiska diskussioner, vilka kommer överens, vilka är i direkt konflikt, vilka kan medla? Det är otroligt invecklat.

Och maten?

– Inte för lyxig. Om lönerna inte kan höjas så mycket, är det då motiverat med lyxig mat?

Man tänker steget längre som gäst.

– Men också, om facket skulle lägga sig på en för basal nivå kanske inte arbetsgivarsidan uppskattar middagen. ”Fick vi bara det här? De tycker verkligen inte om oss.”

Det viktiga i en politisk måltid är mötet, att skapa bra dialoger – mättnaden är sekundär.

Men blir man inte på gott humör av själva maten?

– Absolut, när man är mätt blir man avslappnad och då blir det ett bra möte.

Men vid paltkoma kommer samtalet av sig?

– Där kommer värdskapet in. Normen, det franska köket, handlar också om att servera en viss mängd mat. Generöst, men inte för mycket.

Stefan Sköldmo, student vid Grythytte Akademi, har stått hela dagen på Sacomässan i Älvsjö och gjort reklam för sin utbildning.

Vilket i och för sig har varit lätt. Matintresset fick han tidigt, även om han enligt egen utsago inte är så värstens på att laga mat. Det är helhetsupplevelsen han är besatt av. Vad betyder det att äta middag ihop? Hur skapar man möten, dialoger, upplevelser? Sådant älskar han att ”grotta ner sig i”.

Men visst tär en dag i mässhall. Den här intervjun kräver sitt kaffe, säger han.

Det finns en anledning att vi står mitt i vimlet på Stockholms centralstation.

När han tidigare jobbade som servitör kunde han praktisera sina idéer om möten.

Tänk er ett par som varit gifta i 50 år som slår till med middag på krogen. De har mycket att säga varandra. Det har de. Men behöver kanske lite hjälp på traven.

– Där kan man som servitör otroligt lätt gå in och hjälpa till.

Stötta. Ställa frågor. Som: Firar ni något?

– Då börjar de tänka på minnen. Vilket gör att de börjar prata om när de var på Kanarieholmarna 1956. Eller nåt.

Chansen att Fredrik Reinfeldt och Håkan Juholt tittar in för en bit mat är minimal.

Den politiska måltiden är planerad i minsta detalj, även om det ser informellt och ledigt ut. Tillfället, miljön, genomförandet, råvarorna, allt är strategiskt valt. Styrningen görs i planeringsstadiet, där är det svårare för servitören att gå in.

Ett litet skämt om Europakrisen passar inte in.

Men på kommunpolitisk nivå kan servitören gå in och styra på ett annat sätt:

– Även om det är officiellt är det inte lika strikt och där finns inte de där skarpa hierarkiska gränserna, säger Stefan Sköldmo.

Foto: Claudio Bresciani

Att få hemlagad mat på bordet varje dag på ungefär en kvart låter som en dröm i vardagsstressen. På Ekerö utanför Stockholm har sex ensamstående mammor gjort drömmen till verklighet.
– Det är en nästan ofattbar lyx, säger Vesna Lucassi.

Kastruller och plastbunkar slamrar mot diskbänkarna. Vatten forsar ner i vaskarna så det stänker, och knivblad dunkar mot plastskärbrädor efter att ha glidit genom lök, grönsaker och kyckling.

Fem minuter har gått sedan dörrarna öppnades till Träkvistaskolans hemkunskapssal, och ett visst kaos råder när fem mammor och sex barn drar i gång sin matlagning samtidigt.

– Du är mättjej! Och du är sockerkille, och du, du får vara arbetsledare.

Vesna Lucassi delar ut arbetsuppgifter till barnen som ska utföra dagens bakuppdrag – chokladbollar.  När barnen är på banan kan hon ägna sig åt sin egen uppgift – att laga en fänkålsdoftande kycklinggryta med polenta.

– Jag tycker att de andra kan behöva testa något nytt ibland, som polenta. Jag är från Kroatien och står för Medelhavsmaten, säger hon.

– Nu kommer det igen: Nu ska du få höra att allt börjar i Rom och att Rom egentligen är kroatiskt! retas hennes granne, Jessica Holm Sjöberg, som lagar en robust gästlåda med pasta, köttfärs och bacon i köket mittemot.

Matlaget träffas varje söndag eftermiddag. Varje familj lagar varsin maträtt och när matlaget skiljs åt har alla med sig fyra portioner av fyra olika maträtter hem. Arbetsveckans middagar är fixade.

Det var Linda Spolén som kom med idén. Som ensamstående mamma och heltidsarbetande bibliotekarie och IT-utvecklare kände hon att tiden inte räckte till vardagsmatlagning.

– Min dotter Saga är sex år och vi har bara två timmar på oss att umgås på vardagarna. Jag hämtar henne vid femtiden och vid sju måste hon gå och lägga sig. Tidigare skulle jag handla och laga mat på den tiden också.

Idén fick hon från sin storasyster som haft ett liknande matlag när hennes barn var små. De and­ra mammorna tände direkt på förslaget och genom att bilda en studiecirkel fick de tillgång till gratis lokal.

Det är inte något intresse för matlagning som förenar matlaget, utan snarare ett intresse av att minska vardagsstressen, berättar Jessica Holm Sjöberg. Hon är ensam med tre barn och har aldrig lycktas få till några rutiner med veckohandling. Före matlagets tid rusade hon i väg och handlade nästan varje lunchrast för att sedan stressa hem och laga mat innan pojkarna skulle i väg på hockeyträning. Det blev mycket falukorv och färdiga köttbullar, konstaterar hon.

– Nu kan jag till och med sakna stekt falukorv och makaroner, det trodde jag aldrig.

Att bara behöva planera för och handla till en maträtt i veckan – och att sedan få laga den tillsammans med barnen och goda vänner är en ofattbar lyx, säger Vesna Lucassi medan hon bryner kycklingbitar till sin Medelhavsgryta.

– Alla lever ju i en stressig vardag där det är svårt att få familj och jobb att gå ihop. Jag kan ärligt talat inte se hur jag skulle klara mitt liv utan matlaget nu när jag vant mig, säger hon.

Även hennes tre barn är nöjda.

– Vi äter mycket tidigare nu, och mamma är inte så stressad. Det är bra, säger Elias Lucassi, 10.

– Och så hinner vi mysa lite på kvällen, säger Paulina, 7, och kramar sin mamma med chokladkladdiga händer.

Förut åt familjen halv sju på kvällen och nu blir det vid femtiden. Det är också större variation på maten, förklarar den äldsta dottern Rebecca, 12.

Efter en dryg halvtimme är barnen klara med sina chokladbollar. De diskar utan gnäll och efter att ha sprungit runt och provsmakat i de olika köken utnämner de en vakt som ska se till så att ingen äter upp chokladbollarna när de går ut och gungar.

Linda Spolén, som får uppdraget, är redan klar med sina kycklingspett. Som ensamstående med bara ett barn får hon så mycket mat över från matlaget varje vecka att hon har skaffat en extra stor frys, och hon har matlådor med sig till jobbet varje dag.

– Då slipper jag äta ute och bara det tjänar jag 80 kronor om dagen på. Maten blir inte bara billigare så här utan variationen blir också större eftersom man inte fastnar i sina egen spår, och man äter bättre med mer grönsaker.

Varje maträtt ska kosta 300 kronor att laga, men med extrapriser kan det bli billigare. För den summan får familjerna mat för minst fyra dagar, men ofta räcker den hela veckan.

– Vi tjänar minst 2 000 kronor i månaden på det här, säger Vesna Lucassi.

Hon jämför med de prenumerationer på matkassar som nyligen utsetts till årets julklapp. De skulle kosta minst det dubbla och troligen tre gånger så mycket för hennes familj, och då ska all mat ändå lagas.

– Matlaget är verkligen en överlägsen idé.

Det tycker även barnen. De har kul tillsammans och gillar att laga mat. Så mycket att Maja Ringsäter, 12, kommer till matlaget trots att hennes mamma, som är ny i gänget, fått förhinder.

– Det är roligt att laga mat, men när mamma kommer hem sent på vardagarna brukar hon vilja göra maten själv så att det går snabbt. Här får vi vara med, säger hon, och smakar en bit av Vesnas kroatiska salami.

Men det är inte bara mat som kokas ihop på träffarna. När det blev känt att Ekerö kommun ville sälja ut hela sitt bostadsbestånd, och att kommunen då skulle bli utan allmännyttigt bostadsbolag, reagerade matlaget. De diskuterade frågan över grytorna och dagen efter var halva matlaget ute med protestlistor för att hjälpa den politiska oppositionen i kommunen att samla in tillräckligt med namnunderskrifter för att stoppa förslaget.
– Så ibland blir det politik också, säger Linda Spolén.
– Och musik. Vi var på Peace and love-festivalen ihop i somras, men då fick inte barnen följa med, säger Jessica Holm Sjöberg.
– Och vi kanske kan starta en bokcirkel också. Vad säger ni om det?  Vi kanske skulle läsa något till varje söndag också, säger Sophie Wallebo halvt på skämt, när hon fördelar de sista kycklingspetten.
Knappt två timmar efter att råvarorna packades upp ur matkassarna packas de färdiga matlådorna ner. Men det dröjer ytterligare ett tag innan matlaget smäller igen dörren till hemkunskapssalen. De har ju så mycket att prata om.
Johanna Wreder

Illustration: Emma Virke

Regeringen skickar lufttorkad skinka med råmarinerad kålrabbi ut i världen: Sverige ska främjas med svenska recept. Men är maten en harmlös basvara – eller en prisma för samhällets ­maktstrukturer, nykolonialism och nationalism? Maten må tysta mun, men själv talar den.

– Maten speglar samhället, säger sociologen Marianne Pipping Ekström, som ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt att avläsa samhället genom maten.

Snart inleds en stor uppföljande matvaneundersökning för Norden, där hon ska delta genom Göteborgs universitet. Hon var med om den förra också, 2001.

Hennes avhandling, Kost, klass och kön har 20 år på nacken. Om hon skulle skriva den nu skulle termerna uppdateras till Mat, klass och genus. Inte samma alliteration, säger hon. Men sakfrågan består: Klass och genus går inte att komma ifrån när det gäller mat.

Kvinnor tar fortfarande huvudansvar för matlagningen hemma, män lagar mat om de är intresserade.

Arbetarklassen har ett instrumentellt förhållande till mat, det är ”kött och potatis” och den ska mätta. För medelklassen har maten också en utbroderad, språklig betydelse.

I medelklassen ska mat gärna visa att man har ett know-how om det ena eller det andra, säger Marianne Pipping Ekström, och hänvisar till Pierre Bourdieu, den franske sociologen bakom teorier om kulturellt kapital. Han studerade också matvanor.

– Du måste utmärka dig, du som vill det, säger Marianne Pipping Ekström.

Och det vill framför allt mellanskiktet, tror hon.

Efter whiskeyprovning kommer cigarrprovning. Efter surdegsbak egen korvtillverkning. För männen alltså.

För kvinnor gäller cupcakes, piffiga muffins med glasyr, det är ”puttinuttigt och tv-kocken Nigella slickar på fingrarna”.

Maten har ett starkt symbolvärde.

– Men det är subtila grejer det här, säger hon, fast hon uttrycker sig också rätt så konkret:

– Jag vet inte om jag har snuskig fantasi, men cupcakes och korv: Då tänker jag penis och bröst.

Och så, bakom trender, ambitioner och sättet vi ser på mat, finns det som vi faktiskt stoppar i oss.

– Vi behöver äta mer ekologiskt och näringsriktigt, säger Marianne Pipping Ekström.

För att tala i siffror: Bara en av tio vuxna äter enligt Livsmedelsverkets kostråd om frukt, grönsaker och fisk. Och tre av tio smäller i sig godis, läsk och kaffebröd minst en gång per dag. Låg utbildningsnivå är fortfarande förknippad med sämre matvanor, främst hos män.
Myndigheten drar också slutsatsen: Våra matvanor är i behov av förbättring.

En onsdag i mitten av november lanserar regeringen en svensk receptsamling som ska nå ut i världen.

– Sverige har en modern livsstil. Många är intresserade av hälsa och vänder blicken hitåt, mot Norden, lockade av det svenska sättet att leva med hälsosam mat och framåtsträvande kockar, säger handelsminister Ewa Björling inför en samling utländska ambassadörer.

Maten och svenska recept är en del av Sverigebilden och måltiden är en viktig del av främjandet av Sverige, enligt det pressmeddelande som skickats ut.

Förhoppningen är att alla måltider på svenska ambassader och konsulat ska bestå av svensk mat. På samma sätt som linnedukarna är svenska, säger Ewa Björling.

Så visas ambassadörerna ut till ett dukat lunchbord med smakprov från recepten. Tjälknöl med remoulad på späd rotselleri. Kryddrostad ekologisk kyckling med saltbakade betor, getost och reducerad äppelmust. Kalvdans med åkerbär från Vilhelmina, mandelsmulor och söta örter från Ugglarp. Bland annat.

Som intolerant väljer Ewa Björling glutenfritt. Och får en ”specialare till handelsministern”: Västerbotten royal med kräftsallad, serverat i högt smalt glas.

Till vegetarianen finns en del grönsaker under fisken och köttet.

– Och som någon sa: Efterrätterna är ju vegetariska, säger Ewa Björling skämtsamt.

När finanskrisen ströp exporten kunde hon se att livsmedlen klarade sig bra. Eftersom trenden för landets gastronomi samtidigt var upp­åtgående (i år kom Sverige tvåa i kock-VM) sattes målet att för­dubb­la livsmedelsexporten.

Och landsbygdsminister Eskil Erlandsson har sedan 2008 funderat över visionen ”Sverige – Det nya matlandet”. Sverige ska stå för matupplevelser i världsklass och bli Europas bästa matland år 2020.

Regeringens mål är också att fler restauranger ska få Guide Michelin-stjärnor.

En reporter på plats frågar om det inte också är dags att göra något åt vägkrogarna – förstatliga? Nja, det är inte riktigt regeringens politik, säger Ewa Björling och ler.

– Men ju mer vi bryr oss om svensk mat, när gemene man nu också tycker det är roligt att laga mat och gå ut och äta – där har det blivit en jätteskillnad tycker jag – så ställer det också mer krav på vägkrogarna. Där finns en jätte­potential.

Marianne Pipping Ekström är egentligen pensionär sedan några år. När LO-Tidningen ringer håller hon på att installera sig på Göteborgs universitet, igen. Hon tror inte att stjärnor i Guide Michelin skulle göra något för vanligt folks matvanor. Marknaden för exklusiva restauranger har vuxit. Men för vilka? De som tidigare hade folk som lagade mat hemma hos sig, säger hon. Och stjärnkrogsmat är egentligen inte ens mat, det är konstverk, säger hon.

– Nej, hellre mer hem- och konsumentkunskap i skolorna än Michelinstjärnor.

På utrikesdepartementet försöker Ewa Björling ta en sked av sin Västerbotten royal, men ger upp, och fortsätter prata om hur smakproven stämmer med hennes bild av svensk mat:

– Ja, det är väldigt mycket ­svenskt – och svensk touch. Det är vackert, och det är oftast väldigt fräsch mat. Mycket grönsaker och skaldjur.

Att prata om svensk mat i ett mångkulturellt samhälle tycker hon inte är problematiskt.

– Som regering kan vi inte säga att detta är vår officiella svenska mat. För människor bestämmer själva vad de stoppar i sig. Jag tycker man ska tänka så här i stället: Svensk mat är nytänkande, innovationer. Vi har tagit till oss jättemycket av andra kulturers mat och det är det som har gjort det spännande, att våga tänka nytt men ändå få fram en svensk touch.

Etnologen Anna Burstedt skriver på sin avhandling Matkultur på menyn vid Lunds universitet. Hon tycker att det är fascinerande att matkulturen blivit en av vår tids största symboler för nationell identitet och ursprung, eftersom den hela tiden förändras.

Vad är svensk mattradition? Det kan hon inte ge ett generellt svar på.

Mat är väldigt tacksamt att använda när människor ska mötas, säger hon:

– Men jag ser också en fara i att paketera och kanonisera hårt. Det är alltid något som väljs bort.

Det är som med restauranger med utländsk mat. De har sitt landsepitet och förväntas ha vissa rätter. I förhållande till dem hittar man också samhällets nationalism och nykolonialism, anser hon.

– Det är en form av utnyttjande av någon annans exotism. Man vill gärna äta maten, men inte ta del av kulturen, och – om vi ska prata segregation – inte interagera på något annat sätt.

Det är som att mat är vardag­ligt och därmed harmlöst, säger hon. Men det går inte att komma ifrån frågan om inkludering och exkludering.

– En hemlagad köttbulle är inte bara en köttbulle, säger hon. Den symboliserar riktig mat, hemmafruar, god uppfostran.

Vid tjälknölen, kalvdansen och ambassadörerna berättar stjärnkocken Paul Svensson om maten; han har försökt att lyfta råvaran. Krydda svenskt och måttligt. Bort med pepparn – ”vi har ju ingen peppar här” – in med pepparroten och kålrabbin.

På bordet finns det rena, sven­ska, säger han, utan inslag av and­ra kulturers mat.

– Jo, det vi har tagit till oss är andra kulturers sätt att servera: Maten här har en hög fräschör och är inte är så fet. Annars är vi ju kött- och såsrepubliken, säger han.

Foto: Janerik Henriksson

Anklever, slätvar och hjortronparfait. Till restaurang F12 kommer samhällets elit – men också vanligt folk som fått sitt livs dyraste middag i 60-årspresent. Michaela Sarfati och Hans Larsson löser upp spänningen och ser till att alla trivs.

Regeringskvarteren är en sten­öken. Slutna fasader och säkerhetsvakter om dagarna, folktomt och ogästvänligt om kvällarna. Servitörerna Michaela Sarfati och Hans Larsson har en del emot sig när de ska tina upp de gäster som vågar sig till Fredsgatan 12 i Stockholm. Ryktet, den lite högtidliga matsalen och stjärnan i Guide Michelin bygger på spänningen.

– Jag var själv jättenervös första kvällen jag skulle servera, säger Michaela Sarfati, som fick börja som servitris efter knappt ett år som nisse, restaurangbiträde, på F12.

– Jag var rädd för alla frågor som skulle komma: om maten, vinerna, konsten på väggarna, säger Hans Larsson. Nu, efter åtta månader, har det lagt sig.

Och tur är väl det. Ska man få gästerna att slappna av måste man själv vara lugn och harmonisk, resonerar Michaela Sarfati och Hans Larsson, som har kommit till jobbet ett par timmar för tidigt för att berätta om sitt arbete på ”Sveriges bästa restaurang”.

I en mindre lokal intill pågår fortfarande personallunchen, i dag korv Stroganoff. Därifrån hörs klirr av bestick och avspänt prat. I matsalen däremot, där chefsommelieren Sören Polonius ser över sitt batteri av viner och spritsorter, börjar spänning och förväntan byggas upp inför en fullbokad kväll.

De gäster som redan är vana vid lyxkrogar tar det förstås lugnt. Till F12 kommer samhällets toppar, från tv-kändisar och ministrar till FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan. Michaela och Hans känner inte alltid igen de prominenta besökarna (fast det händer att Säpo förvarnar), men de har lärt sig att läsa av vilka som är hemtama i finkrogs­miljön.

– De kommer helt enkelt in och är bekväma i sin roll, förklarar Hans. Du ser det på kroppsspråket, hur de sitter, hur de talar med oss.

Andra, som kanske är på en finkrog för första och enda gången, har inte samma självförtroende.

– Även vanliga människor kommer till F12, försäkrar Michaela. Människor som sparar pengar för att få en upplevelse, en helkväll, en måltid att minnas. Man går hit för att fira en födelsedag eller bröllopsdag – i stället för ett operabesök eller en resa. För det kostar ändå rätt mycket.

– Då får man anstränga sig lite extra, säger Hans. En del är jätte­rädda att göra fel. De tror inte att man får bete sig på ett visst sätt, skratta högt eller ha en armbåge på bordet. Etikett är svårt för den som inte är van.

Osäkerheten hörs i frågorna. Som: Hur äter jag den här rätten? Vilket bestick ska jag ta?

– Eller helt enkelt: Vad går att äta? Det är inte så lätt, rätterna är ju konstverk, säger Michaela.

Då förklarar servitörerna hur menyn och vinförslagen är tänkta att fungera tillsammans (något som de mer krogvana redan vet), och gör sitt bästa för att få besökarna att andas ut. När axlarna sjunker ner, samtalet tar fart och gästerna inte längre sitter spikraka på stolskanten vet de att de har lyckats.

Avsmakningsmenyn och det tillhörande vinpaketet går på omkring 2 500 kronor per person. En trerättersmiddag från à la carte-menyn med vin till kostar ungefär lika mycket.

– Sen går det att äta billigare också, tillägger Hans Larsson.

Och dyrare?

– Jajamen!

Hur mycket gästerna spenderar som mest vill Hans Larsson och Michaela Sarfati inte gå in på. De utbyter ett snabbt ögonkast och svarar sedan att de inte tänker på notan.

– Men det spelar ingen roll om gästerna beställer en vinflaska för 7 000 kronor eller 500, säger Hans Larsson. De ska känna sig lika uppskattade, och bli lika nöjda när de dricker sitt vin.

– Fast man skulle förstås inte beställa ett vin för 7 000 om man inte hade råd och visste vad det var man beställde, tillägger Michaela Sarfati.

Och är det ett dyrt vin, så är det extra viktigt hur man presenterar och dekanterar det.

Servitörerna har löner strax över kollektivavtalets minimilöner. Alltså lite över 20 000 kronor i månaden för heltidsarbete.

Känns det aldrig konstigt att servera ett sällskap som dricker och äter för den summan?

– Absolut inte, svarar Michaela och Hans med en mun. Det är vår vardag. Man tänker inte på hur mycket gästerna spenderar, bara på att de ska bli nöjda.

Får Hans servera ett vin för 7 000 tycker han bara att det är roligt. Då tänker han på vilket vin han själv hade valt om han skulle ha köpt en flaska i samma prisklass. Servitörerna på F12 drivs av ett starkt intresse för mat och vin som hjälper dem att möta människor över klassgränserna, eller bortse från att sådana gränser finns. Matnördigheten förenar.

Och att arbeta på F12 är attrak­tivt. Michaela och Hans har fått kämpa för att nå hit. Att de serverar anklever och häller upp fina (dyra) viner bekräftar att de själva har lyckats.

På frågan om de själva går ut och äter på fritiden svarar de på en gång:

– Ja! Hela tiden! Det är dit lönen går.

De går till de andra restaurangerna inom koncernen, där de känner många kollegor. Och det är inga billiga ställen.

– Hur man har råd? Det är en fråga om prioriteringar, säger Hans. Ingen annan i min familj tycker om att gå ut och äta en god middag så som jag gör.

– I stället för att köpa ett par skor lägger jag pengarna på ett restaurangbesök, säger Michaela.

Trots att arbetet är hårt – passen kan vara tolv timmar långa – läng­tar Michaela till ”Tolvan” varje gång hon ska hit. På fritiden läser servitörerna på. De vill kunna varje ny meny utantill, och lär sig så mycket de kan om vin och mat.

Kunskapen ger säkerhet i mötet med kunderna.

– Även om det finns undantag, så bemöter de flesta gäster oss vänligt och med respekt, säger Michaela.

– Att bli servitris har i stället varit tufft av … familjeskäl. Min pappa ville att jag skulle läsa på högskola och bli läkare eller advokat. Restaurangjobb var något man kunde göra vid sidan av studierna. Det är först nu när jag har hamnat på F12 som mina föräldrar har börjat acceptera det jag gör.

Foto: Henrik Witt

Fyra minuter i elva. Ett tiotal blåklädda pappersarbetare har bildat kö utanför dörrarna till Restaurang Holmen på Bravikens pappersbruk utanför Norrköping.

– Såna är vi. Hungriga som vargar, konstaterar Stefan Pettersson, Pappers huvudskyddsombud.

Han äter i brukets matsal varje dag han är på jobbet. Oftast blir det med kollegorna i facket, men i dag är han ensam på avdelningsexpeditionen. De andra är på försäkringsutbildning.

– Lunchen är viktig. Det är inte bara maten utan också det sociala, säger han, lassar på pasta på tallriken och toppar med kyckling i currysås.

Det gråa höstljuset sipprar in genom glasväggarna och över vaxdukarna i linneimitation. Vid kassan hänger plastöverdrag till stolarna för dem med extra skitiga byxor, men ingen verkar använda dem.

Olavi Ollikkala och Simon Andersson, som arbetar med mekaniskt underhåll, säger att de ska vara extremt skitiga för att ta plastöverdragen – och inte normalsmutsiga som i dag. De äter också i matsalen varje dag.

– Det är bra med salladsbordet. Annars får man inte i sig så mycket grönsaker. Samma sak gäller fisk, det gör man inte ofta hemma, säger Olavi Ollikkala och pekar med gaffeln ner mot den panerade torsken och potatisen som flyter i kall gräslökssås.

Han tystnar när jobbtelefonen ringer i byxfickan.

– Har kopplingarna kommit? Bra, vi är i matsalen men kommer sen.

Favoritmaten för alla runt det runda bordet är rejäl husmanskost.

– Jag gillar isterband, men det gör ingen där hemma, så det bli jag glad när jag får här, säger Simon Andersson.

– Och stekt fläsk! Det är riktigt gott, fortsätter Stefan Pettersson.

Ibland serveras det till och med vilt, berättar Olavi Ollikala, och samtalet glider raskt över i älgjakt.

– Vi försöker att inte prata jobb på lunchen. Det är ju ledig tid.

Ungefär hälften av de anställda på ­Braviken har med sig egna lunchlådor som de äter vid kontrollrummens ­matbord. Många jobbar skift och matsalen har bara öppet på vanlig lunchtid. Matlåda är okej, men variationen blir större om man äter i matsalen, enas gänget runt bordet om. Priset på 55 kronor i form av löneavdrag känns också okej.

Erkki Mäyrä är inne på Braviken som entreprenör för att hjälpa till med underhållet och får betala 70 kronor, men även han tycker att det är prisvärt. I jobbet reser han runt till pappersbruk och värmekraftverk i hela Sverige och under resorna blir det ofta si och så med lunchen.

– Man tycker inte att man har tid. Man kör bara på och så blir det ofta McDonalds.

Alla är överens om att maten i matsalen smakar bra. Men så har det inte alltid varit. I dag är det företaget ISS som driver restaurangen, men för flera år sedan då den var i brukets egen regi fanns det perioder med riktiga svackor.

– Det var en tid när det var osämja i köket och det märktes. Potatisen var så hård att man bröt tänderna. Då var det glest mellan gästerna här, säger Olavi Ollikkala, som varit på bruket sedan 1980-talet.

Sedan ringer telefonen igen. För tredje gången under lunchen.

– Ja, vi är i matsalen, men vi kommer nu.