Politik är ett brett ämne, jag tycker inte man kan luta sig mot partier eller enskilda beslut som man tycker bra eller illa om. Exempelvis bensinskattehöjning eller möjlighet att ladda hem via internet. Alla partier har säkert någon idé som är bra, men det är helheten som är viktig. Som privatpersoner så kan vi inte plocka enskilda politiska beslut i en ”varukorg” och tro att det blir bra.

Fyra år till med denna regering och riksdag och avstånden blir längre och längre mellan dem som har ett bra liv och dem som drabbas av sjukdom eller arbetslöshet.

Det kan vara lätt att förblindas av de skattesänkningar som vi löntagare har fått.

Men vi ska komma ihåg att det är de bäst ställda som tjänar mest på skattesänkningar. Genom olika höjningar av egenavgifter så får vi låg- och medelinkomsttagare betala tillbaka.

En hundralapp för en som tjänar 20 000 kronor i månaden är inte samma hundralapp för den som tjänar 60 000 – kom ihåg det! Den som tjänar 20 000 får jobba 53 minuter.

Den som tjänar 60 000 får jobba 17 minuter för en hundring, tänk på det!

Det också klokt att betänka att har man ett arbete är det absolut inte någon garanti för att man alltid har det! Då är det viktigt att det finns en bra och solidarisk a-kassa. Att det finns en bra arbetsmarknadspolitik så att man kommer ut till ett arbete eller utbildning så fort som bara möjligt är och inte blir ”slussad” till en jobbcoach för att få veta att inget jobb eller utbildning finns att få.

En bra a-kassa är också en garant för oss med arbete och att lönerna håller sig hyfsat bra, och inte leder till lönedumpning!

För unga är det också bra med en politik som inte ”kölhalar” en för att man är ung. Alltså att ungdomar likaväl som alla andra omfattas av las och har avtalsenliga löner!

Där ska man också komma ihåg att, denna regering har gjort rätt mycket för att försvaga facket bland annat genom att höja a-kasse-avgiften och slopa avdragsrätten för fackavgiften.

För oss som har arbete och är friska kan man lockas tro att ”det går som tjosan”. Men rätt vad det är kan man skada sig eller bli sjuk så man inte längre kan arbeta. Då tycker jag (och många med mig) att det är illa nog utan att man dessutom ska förnedras och hamna i kläm mellan arbetsförmedling och försäkringskassans regler och få än sämre ekonomi på kuppen.

Reglerna som Af och Fk följer fastställs av regering och riksdag, kom ihåg det!

Att sälja ut det mesta av statliga företag är ju också denna regeringens politik. Så kallad ”piss i byxan”-effekt. Som privatperson skulle jag självklart vara rädd om källor som aldrig sinar. Vad är en klumpsumma pengar mot en jämn stril pengar?

Att som barn och ungdom ha det jobbigt med skolan känner nog en del igen. Att som Folkpartiet hota eleverna med bland annat längre skolgång eller att föräldrar ska vara i klassrummet för att hålla ordning gör det hela än värre

När tar idiotförslagen slut?

Ulf Mannberg
Arbetare, fackligt aktiv och socialdemokrat

Alla skulle få billigare boende. Pyttsan!

Min fastighetsskatt var 4 844 kronor och min fastighetsavgift blev 6 036 kronor.

Ni kristdemokrater höjde mina boendekostnader med 1 192 kronor. Ni sa att ingen skulle få mer än 6 000 kronor i fastighetsavgift, det var maxbeloppet.

Så inte tror jag då på löftena från Kristdemokraterna och de andra borgerliga partierna.

Britt Carlsson
Socialdemokrat så klart

Skolpengen är densamma oavsett om det är kommunen eller ett privat företag som står för undervisningen. De privata företagen vill ju givetvis gå med vinst. Då är det ju självklart att om verksamheten ska gå med vinst, så blir det mindre över till barnen.

I de privata skolorna anställer man i högre utsträckning lärare utan behörighet. Helt enkelt för att det blir billigare. Och det är barnen som blir lidande.

Något som också är sjukt är att de privata skolorna kan välja bort elever med särskilda behov.

Sverige är på god väg att anamma det amerikanska systemet. Söker man arbete i USA, och säger att man har gått i kommunal skola, så kan man i bästa fall få jobb med att vända hamburgare.

För några år sedan räknade LO-ekonomer ut att för alla elever som gick till privata skolor hade kommunen kvar en kostnad av 25 000 kronor per elev.

Det är ju inte hela klasser som börjar i privata skolor, utan det är ett par elever från varje klass. Kommunen har därför kvar samma kostnader, samtidigt som kommunen får betala full skolpeng till privatskolorna.

Det allra viktigaste är ändå att ta tillvara den kommunala skolans sammanhållande kraft.

Det kommer alltid att finnas fattiga och rika. Elever kommer även fortsättningsvis alltid att komma till skolan från hem med olika bakgund.

Det är i den kommunala skolan alla elever ska samlas, och lära sig förståelse om varandras olikheter.

Om vi värnar den kommunala skolan, och stoppar privatskolornas utbredning, så är det en oerhörd brottsbekämpande åtgärd.

Tommy Carlsson
Malmö

Medlemmarna röstade nej till budet från regeringen i går, torsdag. Det innebär att vårdpersonal och lärare fortfarande strejkar i Sydafrika.

I onsdags var förhandlingarna mellan facket Cosatu och den sydafrikanska regeringen inne i ett kritiskt skede. Facket hade att ta ställning till ett nytt bud från staten. Därefter var det medlemmarnas tur att rösta ifall de gick med på budet eller inte.

Före omröstningen var flera av de fackliga förhandlarna i Cosatu positiva till det bud som kom från regeringspartiet ANC, uppger den stora Sydafrikanska tidningen Mail & Guardian.

Medlemmarna förkastade dock förslaget, vilket innebär att strejken fortsätter.

Hur långt parterna står från varandra är dock oklart.

Visserligen sa facket nej igår men i dag, fredag, har förhandlingarna fortsatt och de planerade sympatiåtgärderna har ännu inte utlösts.

De strejkande kräver löneökningar på 8,6 procent och att ett bostadsbidrag höjs till 1 000 rand (kring 1 000 skr) i månaden. I veckan kom staten med ett bud på 7,5 procent och ett bostadsbidrag på 800 rand i månaden.

Strejken bland de offentliganställda är nu inne på sin tredje vecka. Konflikten har satt de tidigare goda relationerna mellan facket Cosatu och regeringspartiet ANC i gungning.

Exakt hur morgondagens smarta lösningar för lönebildningen ser ut är ännu fördolt. Inga spelkort finns på bordet.

Men redan under hösten måste åtminstone embryot till ett nytt industriavtal skymta om industrin ska behålla ledarrollen. Samtidigt måste andra stridsfrågor hanteras, sannolikt i en förhandlingsomgång om ett pånyttfött huvudavtal. Att bara göra det ena, men inte det andra innebär ingen varaktig lösning.

Diskussioner om arbetsmarknaden och dess funktionssätt verkar vid en ytlig betraktelse främst handla om konflikträtten, lagen om anställningsskydd, ungdomsarbetslösheten, bemanningsföretag eller omfattningen och inriktningen av arbetsmarknadspolitiska åtgärder – och så vidare.

Men skenet bedrar. I grunden är det alltid kontrollen över kostnadsutvecklingen som är det avgörande i alla kraftmätningar på arbetsmarknaden.

Att las-strider, hårda motsättningar kring konflikträtten eller andra brännande frågor flammar upp ändrar ingenting. För arbetsgivarna, som ivrigast kräver förändringar av regelverken, är detta medel för att nå eller stärka just kostnadskontrollen.

Tidigast och tydligast har industrins arbetsgivare och fackföreningar stridit om priset på arbete. Kampen om kontrollen förs och har förts på otaliga plan och på många olika sätt. I begynnelsen använde arbetsgivarna plånboken för att ”köra sönder” en fattig och sårbar fackföreningsrörelse som stred för bättre villkor. Med skrala strejkkassor var facken ett lätt offer för arbetsgivarnas omfattande lockouter.

Utvecklingen har sedan dess gått över rikstäckande kollektivavtal och centrala löneförhandlingar på Saf-LO-nivå för att de senaste decennierna utvecklas till en lönekamp på branschplanet, om än med starka centralistiska inslag.

Därmed har arbetsfreden satts på spel. Riskerna för sammanstötningar är avsevärt mycket större vid otaliga överläggningar på en rad branschområden än vid centralt sammanhållna förhandlingar.

De senaste stabilisatorerna inom lönebildningen har varit statliga Medlingsinstitutet som bildades 2000 – och framför allt industriavtalet. Avtalet var en facklig innovation från andra hälften av 1990-talet. Fram till årets avtalsrörelse har det, om än omstritt, fungerat som ett drivankare inom lönebildningen. Tillsammans med Medlingsinstitutet har det varaktigt medverkat till en nedväxling av den nominella löneökningstakten till omvärldens nivå.

Men nu är avtalet uppsagt av Teknikarbetsgivarna och osäkerheten stor om vad som ska komma i stället. Hvad hvilja arbetsgifvarna? – är i dag därför en berättigad och adekvat frågeställning.

De har två alternativa vägar att slå in på:

1. Mer decentralisering och därmed starkare inslag av marknad i lönebildningen.

2. En bred förhandlad lösning – ett nytt huvudavtal – om hur lönebildningen ska ske över hela arbetsmarknaden.

Och snart 18 månader efter sammanbrottet i huvudavtalsförhandlingarna förefaller jordmånen vara god för nya kontakter mellan parterna. Den gångna avtalsrörelsen har illustrerat betydelsen av en annan tingens ordning än den nuvarande.

För branscher som är utsatta för internationell konkurrens, inte minst stora delar av svensk industri, är lönebildningen ett dubbelt problem. Det räcker därför inte med att bli överens inom den egna branschen om vilka löneökningar som är förenliga med bibehållen eller förbättrad konkurrenskraft och ökad reallön för de anställda.

Industrin strävar efter att kontrollera löneökningstakten i hela samhället. Allt för att inte hamna i egna svårigheter vid rekrytering av arbetskraft och samtidigt behålla konkurrenskraft och lönsamhet.

För att klara en sådan balansakt räcker det inte med att industrins parter sluter upp kring en egen modell för lönebildning. Fler branscher måste ansluta till idén om den internationellt konkurrensutsatta sektorns betydelse och särställning. Om inte blir fortsättningen orolig och osäker.

Att hoppas att 18 procent av arbetsmarknadens samtliga anställda (industrin) ska styra och ställa över de övriga 82 procenten är utsiktslöst. Ett alltför smalt samförstånd räcker därför inte. Det har industriavtalet visat.

En kommande avtalsrörelse utan ett drivankare, utan en norm för vem som avgör takten, framstår som allt annat än lockande för flertalet inblandade. Om strikt hemmadominerade branscher tar täten och beviljar sig själva en avsevärt snabbare löneutveckling än industrins anställda sprider sig oron snabbt.

Alla vet att det då inte dröjer förrän trycket på snabbare och högre löneökningar fortplantar sig till hela arbetsmarknaden, inklusive industrin. Och om alla jagar alla i ett lönerace är slutet givet: Företag slås ut i onödan och arbetslösheten växer.

Det är detta dilemma som inte minst Teknikarbetsgivarna försöker hitta lösningar på när de valt att säga upp industriavtalet. Deras missnöje med avtalet är uttalat, även om det så här i efterhand måste sägas ha tjänat dem väl under de 13 år det varit i kraft. Löneökningarna har varit återhållsamma och konkurrenskraften har inte urholkats.

Teknikarbetsgivarna ser sannolikt risker för ökad löneoro i takt med att kritiken växer och den egna rollen som norm ifrågasätts. Möjligheten att attrahera den bästa arbetskraften spolieras om andra branscher tar ledartröjan i lönekampen. Alternativt pressas det egna kostnadsläget upp till en nivå som innebär svårigheter i den internationella konkurrensen.

Och kostnadskontroll står alltid högst upp på arbetsgivarnas prioriteringslista. Det gäller också inför nya överläggningar om morgondagens lönebildning. Och det brådskar med att enas om en lösning.

Våren 2011 börjar tjänstemännen inom Unionen och Sveriges Ingenjörer inom industrin formulera sina avtalskrav för 2012 och framåt.

Löpning får hjärnan att växa. Rätt kost ger bättre resultat. Få snygg rumpa på nolltid.

Efter en halv- eller helslö semester får rubrikerna om ett nytt liv det att klia lite extra i kroppen. Men måste det vara så svårt att äta lite bättre och röra sig aningen mer?

Annika Sjöö, proffsdansare och hälsobloggare med två silvermedaljer plus en guld i Let’s dance, börjar i en annan ände:

– Mitt första tips är att skaffa sig en pepp-bok. Själv blir jag otroligt motiverad av Byrne Rhondas The Secret (som heter samma sak på svenska). Den handlar om tankens kraft, och att det blir som du tror vare sig du räknar med att misslyckas – eller tror att det ska gå bra.

Sedan är det bara att börja, enligt Annika Sjöö som berättar om sitt sexstegsprogram för den som vill komma igång.

1. Skaffa en träningskompis, det är så mycket svårare att dra sig ur om någon väntar i spåret eller på gymmet.
2. Hitta en träningsform som passar dig och som du gillar. En testperiod kan behövas.
3. Sätt upp rimliga mål som inte måste handla om kilon. Det kanske kan vara att du ska klara tio armhävningar om ett halvår …
4. Gå inte ut för hårt, öka intensiteten allt eftersom så minskar du risken att motivationen tryter.
5. Släng vågen! Kolla resultatet med måttband i stället, när fettet går ner och musklerna upp märks det inte alltid på vågen.
6. Ge dig själv en belöning, men något annat än mat och godis. Kanske en stunds massage?

Själv konstaterar Annika Sjöö att hon råkar vara i sitt livs bästa form just nu, och att andledningen till det heter Kelvin och är åtta månader.

– Det finns ju inte alls lika mycket tid till träning och sådant med en liten bebis, säger hon. Jag har gått ner till tre gånger i veckan, men då kör jag stenhårt.

Annika Sjöös bästa igånsättningstips till:

… den som kommer hem uthungrad och trött i kroppen efter jobbet:
— Pröva att träna på morgonen i stället om du inte börjar jobbet alltför tidigt.

… den som kommer hem håglös och trött i huvudet efter jobbet:
— Jobba med motivationen! Tänk på hur mycket piggare du blir efter att ha rört på dig.

… den som kommer hem äckelmätt efter att ha jobbat med mat hela dagen:
— Proppa inte i dig en massa kolhydrater sent på kvällen, prova något lätt – kanske lättkesella med frysta bär?!

Annika Sjöös kommentarer till:

innebandy + sportdryck
— Det beror på ur länge man spelar, det är massor av energi i drycken så drick ingen om du spelar kortare än timme.

långpromenad + termoskaffe
— Oj, vad trevligt!

ridlektion + morot
— Åh, bra upplägg men ge moroten till hästen om du inte behöver den själv.

danskrogskväll + ett par öl
— Själv dricker jag vatten under en danskväll, men ölen är ok om man inte går ut just för att dansa.

yoga + grönt te
— Bästa kombinationen hittills, jag skulle nog behöva lite yoga ibland för att komma ner i varv.

Pappa!

Sexåriga Max skriker till när en öppen plastbåt glider in i Svedåns lilla hamn och en stor man i regnställ, skäggstubb och stövlar vinkar åt honom.

Klockan är fem på kvällen och mannen i båten har varit ute sedan halv fem på morgonen, den här dagen som alla andra. Han har vittjat 800 kräftburar, förbannat regnet och sin värkande högerarm, förbannat tjuvfiskarna, som lägger sina burar och linor tvärs över hans egna, och än är det många timmar kvar innan han ska få vila.

Men då sexåringen hoppar ombord blåser mannens trötthet bort. De senaste dygnen har han knappt sett sina barn, men under den här kvällens fiske följer sonen med. Mannen strålar när han sträcker fram handen mot besökarna:

– Anders Carlén, hej.

Han är en av 21 som har licens för yrkesfiske på Vättern. På tre månaders kräftfiske ska han dra in 80 procent av årets inkomster. Men det vill sig inte. Den kalla våren har gjort att kräftorna är små. De 800 burarna borde ha givit 400 kilo, men han har bara fått 180.

Hoppet står nu till de 120 burar som ligger utanför Visingsö, och som Anders Carlén på prov har lagt på lite större djup. Där kan en varmare vattenström kanske, kanske ha gjort kräftorna mer aktiva.

Han drar på full gas, 20 knop. Fören reser sig, Max står oförskräckt kvar. Båten luktar starkt av laxhuvuden, braxen och annan betesfisk när vi styr ut på det mörka vattnet.

En strid ström av bilar, de flesta nya och fina, parkerar denna torsdagseftermiddag vid Carléns Fisk i Nätebäcken på Vätterns västsida.

Stämningen i butiken är avgjort glad. Att köpa kräftor och tillbehör till helgens kräftskiva är en rolig uppgift. Festhumöret börjar byggas upp.

Personalen skyndar, ler och tipsar om hur kräftorna ska behandlas för att komma till sin rätt. Sedan familjen Carlén byggde den första butiken 1994 har försäljningen gått från hobbyverksamhet till heltidsjobb. Ryktet har spridit sig, en del kunder kör de 30 milen från

Stockholm enkom för att köpa nykokta, färska Vätternkräftor.

– Vi skulle kunna växa med försäljning i storstäderna, säger Maria Carlén. Men vi vill skapa jobb här på landet. Det är roligt att se hur butiken skapar ringar på vattnet och ger arbete också åt andra.

I år har butiken elva säsongsanställda, främst ungdomar och äldre. De säljer fisk, såser och plädar för kräftskivan utomhus. Kräftknäcke­bröd från en granne och chokladpraliner från en annan.

Men framför allt kräftor, kräftor, kräftor.

Vätternröding är ett gammalt begrepp. I Sveriges näst största sjö, ren och klar som en fjällsjö, finns också lax och öring, sik och abborre. Men på senare år har tillgången på fisk minskat.

I gengäld har kräftorna spridit sig. År 2000 gick de förbi rödingen som den mest värdefulla fångsten, berättar Anton Halldén, länsfiskekonsulent vid länsstyrelsen i Jönköping, där yrkesfiskarnas fångster har registrerats varje år sedan 1914.

– Sedan dess har kräftorna bara ökat. I dag står de för kanske 90 procent av yrkesfiskarnas inkomster.

Trots ett riksdagsbeslut om att kräftorna i de stora sjöarna ska förbehållas yrkesfiskarna har Vättern också öppnats för allmänheten fem helger per år, från mitten av augusti till mitten av september.

Det kan yrkesfiskarna leva med. Barnfamiljer och kompisgäng där alla får lägga fyra burar var är inget hot.

Men de höga priserna på kräftor, upp till 300 kronor kilot på fiskauktionen i Göteborg, lockar även andra. Alltför ofta har Anders Carlén sett främmande båtar vid sina burar. De har starka motorer och försvinner snabbt när han närmar sig. På natten kommer de tillbaka.

– Att sedan dra upp de tomma burarna på morgonen… Anders Carlén finner inte ord för sin frustration.

Anton Halldén vid länsstyrelsen kan intyga: På delar av Vättern har chansen varit 50 – 50 att yrkesfiskarna ska få behålla sina redskap. Stölderna av redskap och fångster har fått en del att tvivla på framtiden.

I år har ändå någonting hänt. I kriget om kräftorna har sjöpolisen och länsstyrelsens fisketillsyn lyckats ändra styrkeförhållandena. Deras båtar syns numera ofta på sjön (så även den kväll LO-Tidningen är ute ).

En vändning kunde anas redan förra året, då omkring 50 händelser polisanmäldes och flera tjuvfiskare dömdes. I år verkar risken att åka fast avskräcka en del tjuvar. Det har givit yrkesfiskarna nytt hopp.

När Anders Carlén saktar in båten utanför Visingsö är vattnet blankt och fullt av förväntan.

– Anders har det tyngre än jag, säger Maria Carlén. Att vara på sjön i hårt väder sliter. Båten är ju helt öppen.

Men hennes arbetsdag är lika lång som makens. Från april till oktober arbetar hon sju dagar i veckan, från fem på morgonen till midnatt eller lite till.

Under högsäsong har butiken öppet sju dagar i veckan. Kräftor ska sorteras och kokas, personal ska utbildas, beställningar tas emot och räkenskaper skötas.

– Jag ska inte säga annat än att jag är jättetrött. Kroppen tar stryk. Jag känner mig som 70 år, jag är konstant illamående. Men i butiken är det bara att le. Det här är ett service­jobb.

Sista timmen på kvällen ägnar Maria Carlén åt företagets hemsida, sin blogg och Facebook. Berättar om fisket, tipsar om recept, ordnar tävlingar för kunderna. Carléns Fisk annonserar inte. All information sprids via sociala medier.

Också själva butiken, skinande ren och modern, är långt från gamla tiders fiskdiskar med gapande, stirrande fiskar.

– Knappt någon vill ha en hel fisk längre, säger Maria Carlén. Vi filear, röker eller gravar all fisk. Kräftorna kokar vi.

En sak är ändå som förr: fiskarens beroende av väder och vind.

– Det är svårt att förklara för kunderna. Att de har beställt kräftor, och så blir det ingen fångst.

När Anders Carlén drar upp den första linan med burar böjer sig Max över relingen för att se bättre. Vinden är kall, motorn puttrar på tomgång. Alla i båten stirrar spänt ner i djupet.

– Inte så många som jag hoppades, säger Anders Carlén efter de första burarna.

Men det är många burar kvar, och hoppet lever. Han öser över kräftorna på ett galler där de minsta faller igenom och återvänder ut i friheten. Max plockar ut det gamla betet och slänger det åt trutarna som skriar vid sidan av båten.

Och bur för bur, lina för lina blir fångsten allt bättre.

– Jättebra burar. Jättebra burar, upprepar Anders Carlén. Nio hekto per bur mot fyra tidigare i dag. Det är sånt här som gör att jag överlever.

En kort minut ser han ut över Vättern, som just nu ligger lugn. Här och var lyser solen fram, på andra håll samlas hotfulla moln. Det är vackert, och han ser ut att njuta.

Men att vittja 30 burar och lägga i nytt bete får ta 15 minuter, inte mer. Anders Carlén, som inte hunnit äta sedan han tog en knäckebrödssmörgås klockan tolv, arbetar vidare i högt tempo.

Så öppnar sig himlen. Än en gång öser regnet ner.

Maria Carlén är civilekonom och har en klar bild av vad Carléns fisk ska göra och inte.

– Många vill sälja sina produkter genom oss, men vi är jättenoga med vilka tillbehör vi tar in i butiken. De ska passa in i konceptet, stämma med det varumärke vi byggt upp.

Att bygga upp någonting nytt och eget – det är drivkraften bakom slitet, tror Maria Carlén. Pengar är det i alla fall inte.

– I så fall skulle jag ha fortsatt som civilekonom. Nu är min timlön hälften av en sommarjobbande 18-årings.

Maria Carlén ser det som helt naturligt att hon har många timmars arbete kvar när de anställda går hem.

– Jag och Anders är arbetsnarkomaner. Vi har valt det här själva.

Förra året fick yrkesfiskarna fick upp 130 ton kräftor ur Vättern. I år tror Anders Carlén att det blir högst 50 ton.

Det ökar trycket på honom. Butiken och de anställda är beroende av hans fångster.

Yrkesfiskarens licens är personlig. Hur trött Anders Carlén än är får han inte låta någon annan sköta fisket för att själv ta igen sig. När en av de äldre yrkesfiskarna blev hjärtsjuk ringde kollegorna till länsstyrelsen och bad om lov innan de vågade ta upp hans redskap.

Då vi vänder hemåt genom regnet är Anders Carlén upplivad av fångsten. Med sin solbränna ger han ett vitalt intryck. Men i ögonen glänser både Vätterns vatten en stor, sedan länge uppbyggd trötthet. Han har arbetat 63 dagar i sträck, 18 – 20 timmar per dygn. Kroppen värker.

Anders Carlén tycks pröva gränserna för hur mycket en människa kan arbeta. Eller överskrida dem.

– För några veckor sedan, när jag bara hann sova två timmar per dygn, fick jag plötsligt näsblod. Jag tryckte upp en handske i näsan och la mig en stund på botten av båten. Då det slutade rinna reste jag mig och arbetade vidare.

– Men det kom tillbaka. Jag bloade hela vägen hem.

När vi går i land, blöta och frusna, är det redan mörkt. Anders Carlén har en plan för kvällen. Han har inte duschat på tre dagar, och så många timmar i ett fuktigt regnställ får följder. Maria har klagat.

– I kväll kanske jag hinner duscha, säger Anders Carlén, och det låter som om han såg fram mot en fest.

Men först väntar ett par timmars arbete med att dela laxhuvuden till bete. Också nästa dag blir en kamp om Vätterns kräftor.

Allt tyder på pensionärerna i dag betalar mindre i skatt än tidigare, och inte mer som det ibland kan framstå. Det framgår av ännu en ny bok i ämnet, Klarspråk om skatter av Eva-Lena Ahlqvist, ledarskribent på Dagens Industri.

Men höjd eller sänkt skatt är inte huvudfrågan. Huvudfrågan är själva skillnaden mellan anställdas skatt och pensionärernas skatt.

Skillnaden kan, åtminstone i teorin, drastiskt försämra pensionärernas livsvillkor när de anställda väl kommer på vad den verkligen innebär.

Det finns nämligen inte så många andra sätt att se på pensionen än som en del av lönen som tas ut efter det att man inte längre kan jobba.

Uppskjuten lön alltså.

I dag betalar varje person som jobbar 18,5 procent av sin lön i pensionsavgift.

Av dessa går 2,5 procentenheter till ett eget sparande i PPM-systemet. Dessa summor är individens egna och finns på det egna kontot.

Men ingenting av de övriga 16 procenten som du som anställd betalar varje månad avsätts till din egen pension. Denna summa, och det är en ganska stor summa, bekostar i stället dagens pensioner.

För att du ska få någon pension måste du alltså förlita dig på att även framtida generationer tycker det är viktigt att du lever vidare trots att du inte längre kan arbeta och att även de avsätter 16 procent av sin lön för att bekosta pensionspengar till dig.

Skillnaden i skatt har nu ruckat på denna balans och detta löfte inför framtiden. De 16 procent som du betalar i dag, och förhoppningsvis får ut om 20 eller 40 år, de beskattas hårdare än din övriga lön.

I normala fall, i det system som visserligen varit kritiserat men som har försvarats för att folk lättare ska spara till sin pension, är förhållandet det omvända. Pensionsavsättningar beskattas mindre än om du tar ut pengarna direkt.

Så varför då vänta med att ta ut de 16 procenten av lönen till pension? Varför inte ta ut dem direkt?

I förlängningen, om skillnaderna blir än större mellan pension och lön, så borde ju ingen vara intresserad av att betala in pensionsavgift och därmed skjuta upp inkomster så att de beskattas hårdare i framtiden eller rent av försvinner helt.

Då skulle det vara mer ekonomiskt rationellt för individen att vägra skjuta upp sina löneuttag.

Även om det tyvärr samtidigt får följden att en generation pensionärer svälter ihjäl.

Foto: Erik G Svensson

Diagrammet visar minskningen av andelen sysselsatta inom olika grupper i år jämfört med för två år sedan. Även om unga mellan 20 och 24 år ser ut att vara hårdast drabbade får de lättare jobb så fort konjunkturen vänder. Allra svårast har människor som inte ens gått gymnasiet. I den gruppen har sysselsättningen minskat med 4,5 procent under de här åren, samtidigt som de till antalet har blivit 50 000 personer färre.
(Siffrorna avser förändringen från andra kvartalet 2008 till andra kvartalet i år och och är hämtade från SCB.) Klicka på bilden för att se den i större format.

Lagen om anställningsskydd har fungerat bra under krisen. Färre har slagits ut när äldre kunnat behålla sina jobb. Däremot kan de med kort utbildning få stora problem på framtidens arbetsmarknad.

Under krisen har arbetslösheten stigit kraftigt och är uppe på hela 8,5 procent. Men samtidigt har sysselsättningen hållits relativt hög.

Att arbetslöshet och sysselsättning inte riktigt gått hand i hand beror främst på de stora barnkullar som kommit ut i arbetslivet just under lågkonjunkturen.

– Arbetslösheten har stigit kraftigt och det återstår en lång resa för att få ned den, men ändå hade vi kunnat befara ett ännu värre scenario, säger Clas Olsson, chef för analysavdelningen på Arbetsförmedlingen.

På ett seminarium hos Studieförbundet Näringsliv och Samhälle presenterade han i veckan nya siffror om krisens förlopp.

De bekräftar att ungdomar drabbats särskilt hårt när stora kullar gått ut i arbetslöshet. Men det är också ett tecken på att lagen om anställningsskydd (las) har fungerat som det är tänkt.

– Ungdomar drabbas tidigt i konjunkturnedgången men de får också jobb snabbast när konjunkturen väl vänder upp, säger Clas Olsson.

– Det kanske också är klokt att det blir så. En arbetslös person över 50 år har betydligt svårare att komma tillbaka in på arbetsmarknaden, säger han.

Att las förhindrar att äldre blir utan jobb vid en tillfällig nedgång gör alltså att färre slås ut helt från arbetsmarknaden.

För ungdomar är arbetslösheten mer tillfällig, och i många fall av ett helt annat slag än för de äldre. Även om ungdomar inte har något jobb direkt efter skolan har de i många fall fullt upp med något annat, enligt Clas Olsson.

– Häften av alla arbetslösa ungdomar är dessutom personer som söker extrajobb samtidigt som de studerar, säger han.

Berit Högman, Socialdemokraternas talesperson i arbetsmarknadsfrågor, anser också att las är ett sätt att få fram mer kvalificerade och högbetalda jobb.

– Om reglerna vore annorlunda och all personal lätt skulle kunna bytas ut så skulle vi aldrig kunnat få det löneläge som vi har på arbetsmarknaden i dag, i och med att industrin med sin alltmer kvalificerade personal är lönenormerande, säger hon.

De riktiga förlorarna i krisen är alltså varken äldre eller ungdomar. Det är i stället de lågutbildade som bara har grundskoleexamen.

– De har dessutom klarat sig betydligt sämre än under 90-talskrisen, säger Clas Olsson.

Som synes i grafen här ovan har sysselsättningen för dem med endast grundskoleutbildning minskat med 4,5 procentenheter på två år. Detta trots att antalet personer med så kort utbildning har minskat med mer än 50 000 personer under samma tid.

På samma sätt har de med lång högskoleutbildning klarat sig extremt bra genom krisen.

För dem har sysselsättningsgraden bara minskat med lite drygt 1 procentenhet, trots att antalet har ökat med hela 110 000 personer under samma tid.

– Det är en kris som utan tvekan slagit mycket hårdare mot grupper med kort utbildning. Och det är något som blir en stor utmaning inför framtiden, säger Clas Olsson.

Regeringens jobbstrategi bygger på att öka klyftorna mellan de som arbetar och de som inte arbetar. Den bärande tanken är att arbetslösa och sjuka ska få så låga ersättningar att de knappt klarar sig.

På så vis ska de tvingas ut för att konkurrera om de få jobb som finns och nöja sig med betydligt lägre lön för att arbetsgivarna ska kunna anställa fler och jobben därmed öka – det är en neråtgående spiral som motverkar både ökad produktivitet och utveckling i arbetet.

Inte nog med att den svenska sjukförsäkringen inte längre gör skäl för namnet. Och inte nog med att a-kassan blivit sämre, dyrare och så svår att få att en halv miljon människor känt sig tvingade att lämna den.

Dessutom har investeringarna i utbildning – yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning, Komvux och högskoleplatser – hållits tillbaka, eftersom de stärker människors kompetens och möjligheter att kräva bra betalt.

Även attackerna på löntagarnas anställningstrygghet är en del av högerns strategi. Olika borgerliga partier har olika förslag.

Det kan vara ytterligare förlängningar av tillfälliga anställningar, helt slopade turordningsregler för företag med upp till tio anställda eller utvidgade undantagsregler i alla företag. Men syftet är detsamma – att försämra svenska folkets möjligheter att kräva vettiga löner. Trygghet är nämligen ett fundament för rimliga löneanspråk.

Regeringens jobbstrategi är inte bara rå och cynisk. Den har dessutom misslyckats totalt. Vid förra valet lovade de borgerliga partierna fler jobb och färre i utanförskap.

Det blev tvärtom: 100 000 färre jobb och 70 000 fler i utanförskap. Ungdomsarbetslösheten är bland den högsta i Europa och antalet långtidsarbetslösa är rekordhögt. Arbetslösheten har bitit sig fast.

Regeringen har helt enkelt misslyckats med jobben. Ökade klyftor skapar inte fler jobb, det har vi sett. I stället sjunker sysselsättningen och vi får fler fattiga arbetare som pressas att acceptera lägre löner och sämre villkor. Med regeringens jobbstrategi växer bara orättvisorna och klassklyftorna.

Mot regeringens strategi för sänkta löner ställer vi därför en riktig jobbpolitik. Vårt mål är att skapa förutsättningar för att svenska folket ska tjäna bättre – inte sämre. Det förutsätter dock en stabil samhällsekonomi. Utöver det krävs:
• utveckling och förnyelse av svenska företag,
• utveckling och utbildning av löntagarna,
• kollektivavtal och social trygghet, internationell facklig solidaritet.

För det första. Fler jobb skapas av ett konkurrenskraftigt näringsliv. Därför ska vi investera i Sveriges konkurrenskraft. Vi föreslår en riskkapitalfond på fem miljarder kronor till företag inom högteknologisk industri, kunskapsintensiv tjänstesektor och miljöteknik. Vi vill också sänka arbetsgivaravgiften för de små och medelstora företagen.

För det andra. Vi ska investera i snabbtåg, infrastruktur och gröna jobb inom både industrin och andra sektorer. Det ger fler jobb, men stärker också människors möjlighet att pendla till de jobb som växer fram. På så vis fungerar också arbetsmarknaden bättre.

För det tredje. Unga och arbetslösa måste kunna flytta till de nya jobben. Därför ska vi investera i nya bostäder. Vi utvidgar rot-avdraget och inför ett statligt investeringsstöd nya bostäder.

För det fjärde. Vi ska investera för att stärka kvaliteten i välfärden. Under det senaste året har mer än 25 000 anställda sagts upp i kommuner och landsting. Det är fel väg att gå. Sveriges kvinnor och män måste kunna lita på att barnomsorgen, äldreomsorgen och sjukvården fungerar bra.

För det femte. Vi kan inte vänta med att investera för att Sveriges unga ska hitta ett jobb. Regeringens aktivitetsförbud för unga på Arbetsförmedlingen – att de måste vänta minst tre månader för att komma i fråga för utbildning eller praktik – ska avskaffas. Vi tar också bort hela arbetsgivaravgiften för de företag som anställer en ung arbetslös och förutsätter att företagen möter denna satsning med en bra handledning och introduktion.

För det sjätte. Vi ska investera i utbildning för att företagen ska kunna växa med rätt kompetens. Vi vet att mer utbildade människor lättare hittar jobb, jobbar mer och tjänar bättre. Därför investerar vi i 44 000 utbildningsplatser i högskolan, yrkeshögskolan, vuxenutbildningen och den yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningen. Det stärker både människornas och företagens utvecklingsmöjligheter.

För det sjunde. Vi ska se till att Sverige arbetar aktivt, både internationellt och i EU, för att stärka kollektivavtalen, skydda fackliga rättigheter och för att internationella regler som stärker löntagarnas rättigheter i alla länder ska tecknas.

I september står Sverige inför ett avgörande vägval. Det står mellan fler jobb med en rödgrön regering – eller fortsatt ökade klyftor med högerregeringen, mellan en jobbpolitik med riktiga insatser – eller en politik som styrs av idén att ökade klyftor ger fler jobb och mellan nya förutsättningar för bättre lön – eller en fortsatt systematisk lönesänkarpolitik.

Mona Sahlin
Ordförande, Socialdemokraterna

Stefan Löfven
Ordförande, IF Metall