Arbetets söner, sluten er alla
till era bröder i syd och i nord!
Hören I ej hur mäktigt de skalla
över vårt land – Moderaternas ord?

Ur de förnedrande bidragens grift,
lyfter vi er till en lönsam bedrift!
Oket från a-kassan: ”Ta av din kaka!”
länge er nertryckt i mörker och nöd.
Förtidspensioner drar vi nu tillbaka,
kämpar för välförtjänt frihet och bröd!

Icke naturen har skapat er levnad
jämställd och jämlik och rättvis och bra,
icke har slump skapat folkhemmets trevnad,
nej det är vi, det är högern, hurra!

Ansvar för alla som sliter som bin,
de utan jobb får en besk medicin.
Så har vi kämpat sen rösträttens dagar
så har vi byggt all den välfärd ni har.
Landet ska byggas på utsvettningslagar!
Sky parasiten ! Håll Guldkalven kvar!

Mats Nörklit

65-åringen sökte två utlysta tjänster som utbildare hos Göteborgs fotbollsförbund. Trots att han är idrottslärare och har lång erfarenhet som spelare, tränare och ledare för olika fotbollslag kallades han inte till intervju. Tjänsterna tillsattes i stället med andra sökande som var mindre meriterade.

Förbundet uppger att beslutet fattades utifrån en policy som innebär att man avslutar alla anställningar vid 67 år. Mannen skulle alltså hinna jobba i två år, vilket förbundet anser skulle bli för kortsiktigt. Enligt förbundets ”långsiktighetskriterium” ska en anställd vara kvar minst sex men gärna tolv år eller längre.

Själv uppger 65-åringen i sin ansökan att han fysiskt och intellektuellt är i god form och att han inte har för avsikt att gå i pension inom överskådlig framtid.

Diskrimineringsombudsmannen (DO) anser att 65-åringen därmed utsatts för åldersdiskriminering och yrkar 200 000 kronor i skadestånd, numera kallad diskrimineringsersättning.

– Vi hoppas att målet kommer att klargöra i vilken utsträckning arbetsgivare kan utestänga äldre personer från arbetsmarknaden redan innan de fyller 67 år, säger Anders Wilhelmsson, jurist vid DO som för mannens talan.

Sedan den nya diskrimineringslagen trädde i kraft 2009 har 800 anmälningar om åldersdiskriminering kommit in till DO. Två tredjedelar av anmälningarna rör arbetslivet.

Men det är första gången som åldersdiskriminering i samband med 67-årsregeln i anställningsskyddslagen blir ett fall för domstol.

Avtalskraven gäller nya löner och anställningsvillkor för 6 500 kommunalare som jobbar i privata assistansbolag. Humana, Frösunda och Team Olivia är de största.

Delade turer blir fler även inom personlig assistans. Det är en följd av Försäkringskassan tuffare prövning av rätten till assistansersättning. Det är inte ovanligt att rätten dras in under några timmar mitt på dagen. Följden blir att assistenten får en påtvingad ledighet. Kommunal begär att assistenten ska få betalt för den tiden.

Kommunal upprepar ännu en gång det gamla kravet på att privatanställda i skattefinansierad verksamhet ska ha samma meddelarfrihet som offentligt anställda. Det innebär meddelarfrihet och meddelarskydd, det vill säga förbud mot att forska efter källan och förbud mot att utsätta källan för repressalier.

De flesta personliga assistenterna i privata bolag är timanställda. Nu kräver Kommunal att de ska få minst en månads uppsägningstid och att de ska få tillägg till föräldrapenningen i 180 dagar. Ytterligare ett krav är att assistenterna ska få betalt för varje påbörjad halvtimme.

Lönekraven är de samma som i LO-samordningen. Minst 860 kronor mer i månaden och en hundralapp extra i en jämställdhetspott. Lägstalönerna ska höjas med minst 860 kronor.

Foto: Geert Vanden Wijngaert

EU-ledarna möttes av ett Bryssel i strejk när de kom för att besluta om europakten. Generalstrejken var en protest mot de nedskärningar Belgien, liksom många andra skuldtyngda euroländer, tvingas genomföra.

Ekonomer tvivlar på finanspaktens förmåga att lösa den härjande skuldkrisen. De varnar för budgetreglernas utformning.

Sverige kommer att gå med i EU:s nya finanspakt som blev klar tidigare i veckan.

Men budgetreglerna som finns inskrivna i pakten kommer bara att gälla för euroländerna. Företrädare för regeringen och Socialdemokraterna hävdar också att deltagandet inte är en bakväg till euron.

Effekterna på den svenska ekonomin kommer därför att bli indirekta. Genom att påverka den pågående skuldkrisen i euroområdet kan pakten ha inverkan på svallvågorna därifrån.

– Den är ett litet steg för att förbättra trovärdigheten. Men det krävs att politikerna i handling lever upp till pakten, säger Robert Bergqvist, chefekonom på SEB.

– Finanspakten gör inte så mycket till eller från. Den löser inte de fundamentala problemen. I stället försöker länderna – genom att binda sig vid masten – återfå marknadens förtroende. Jag är osäker på om det kommer fungera, säger Göran Zettergren, TCO:s chefekonom.

Men marknadens förtroende är inte det enda euroländerna vill återvinna. Göran Zettergren tror att pakten kan bana väg för den Europeiska centralbanken (ECB) att säkerställa att krisländerna kan hitta finansiering av sina statsskulder.

– Mellan raderna verkar ECB vilja ta en mer aktiv roll, men man vill först ha på pränt att det inte kan missbrukas. Farhågan var att om banken gick in och löste ut ett land, så skulle länderna fortsätta slösa pengar. Huruvida det stämmer är oklart, men det var något som ECB varit orolig för, säger han.

Mer kritisk till finanspakten är nationalekonomen Stefan de Vylder. Han tror att den kan leda till en fördjupad ekonomisk och social kris, när länderna försöker angripa svag sysselsättning och konkurrenskraft genom ytterligare nedskärningar.

– Ledarna har identifierat budgetproblemen som en orsak till krisen, när de egentligen är en följd av krisen. Länder med massarbetslöshet lever inte över, utan under sina tillgångar. Men tjatar man om att länder måste spara blir den här sortens pakter lösningen, säger Stefan de Vylder.

Han hävdar att pakten innebär en kriminalisering av keynesiansk stimulanspolitik, som går ut på att staten ska strama åt i goda tider och spendera i dåliga. De andra ekonomerna går inte lika långt, men instämmer i att en sådan politik försvåras av de nya stramare budgetreglerna.

– Finanspakten tillåter automatiska stabilisatorer, den försämring av budgetsaldot som kommer genom fallande skatteintäkter och ökade utgifter i nedgångar. Däremot begränsas den aktiva finanspolitiken, som tidigareläggande av investeringar och extra bidrag till kommunerna, säger Göran Zettergren.

I pakten förbinder sig euroländerna att lagstifta om krav på budgetbalans. Något ledarna definierar som att budgetunderskottet inte får överstiga 0,5 procent av bruttonationalprodukten, efter att justeringar har gjorts för konjunktursvängningar. Det nuvarande svenska budgetramverket har i stället ett mål om ett överskott på 1,0 procent över en konjunkturcykel, som är ett ekonombegrepp för en period med en låg- och en högkonjunktur.

– Det svenska ramverket är bättre. Det är rimligt att man ser målen över en cykel. Det kan komma situationer när man behöver stötta ekonomin, och då finns det mindre utrymme om utvärderingen görs varje år, säger Robert Bergqvist.

Foto: Björn Lindgren

Time Sadrija gillar sitt jobb som fastighetsskötare, liksom området Karlslund.
– Det är fina lägenheter och mycket gröna ytor, säger hon.

Landskrona faller isär – liksom de flesta svenska städer.
– Vi vill använda ordet desintegration, säger forskare och efterlyser åtgärder.
Men många Landskronabor har hopp om staden.
– Det är bra här, havet är det bästa, säger invånaren Time Sadrija.

”Kosovo, kosovo, kosovoalbaaan.” Mobilen skränar och hålls upp mot Time Sadrija.

– Va fan är det där? säger hon.

Kollegan skrattar, säger att hon måste lyssna vidare.

– Vet du vad raljera betyder?

Jodå.

Det är gruppen Joddla med Siv som raljerar med nazister, berättar han. Sången handlar om en nazist som ”djävlades med alla i sin bygd”. Time ler och skakar på huvudet, fortsätter skämta. De skojbråkar rätt mycket, här på jobbet, säger hon.

I början, för åtta år sedan, var det tystare. Time Sadrija satt och lyssnade, kände sig dum och blyg. Hon hade varit arbetslös i Sverige i tio år, och i Kosovo hade hon varit hemmafru; virkat, stickat, vävt mattor.

Att hon skulle bli fastighetsskötare fanns inte på kartan.

Så tar hon några strömbrytare och går ut till sin trehjuliga cykel med verktygslåda och drar iväg.

Nu kan hon alla ord som behövs i jobbet.

Ordet miljonprogram känner hon däremot inte igen. Karlslund heter området: ”ganska nya, fina hus, det är grönt och öppet”, beskriver hon.

Här skulle hon kunna bo, om det inte vore för jobbet.

Bor gör hon på Öster, i ett centralt hyreshus. På en gård med en riven mur, en riven barriär.

När ett forskarteam på 15 personer från Linnéuniversitetet under ledning av professor Tapio Salonen i slutet av 00-talet lade Landskrona under lupp, såg de platsen som representativ för samhällsutvecklingen i Sverige i stort. Men vissa fenomen och processer, som pågår i de flesta andra svenska städer, var förstärkta i Landskrona.

I det vakuum som uppstått efter industrisamhällets död – 1960 var Landskrona Sveriges tredje största industristad – med hög arbetslöshet, låga utbildningsnivåer, stor andel personer med långvarigt försörjningsstöd, hög brottslighet, en uppdelning i rika och fattiga områden, har föreställningar om ett ”vi” och ett ”dom” bildats. Staden sönderfaller i olika beståndsdelar, visar forskarna i boken Hela staden, som blev klar förra året.

Planarkitekten Harald Klein kal­lar Landskrona för en oslipad diamant. Det finns mycket fint och mycket att göra. Sedan ett år arbetar han med att ta fram en fördjupad stadsplan och en strategi för vidare stadsbyggnad.

Om Karlslund, där Time Sadrija jobbar, säger han att det är problematiskt på samma sätt som andra 60- och 70-talsområden som byggdes för att fungera som egna enheter. Men också att det har mycket fint att ge staden.

Mer specifikt för Landskrona är att det också finns bostadsområden i centrum, med hus byggda på 1920- och 1930-talen – bland annat ritade av dåvarande stadsarkitekten Frans Ekelund – som har fått låg status.

Och det är här som kärnan i forskargruppens arbete ligger.

Staden kännetecknas av desintegration, att den inte längre håller samman som social och funktionell enhet. Det är ett bättre begrepp än utanförskap – som stigmatiserar och fördunklar – och bostadssegregation – som bara är ett, om än tydligt, uttryck för desintegrationen, argumenterar forskarna.

När industrin gick i graven blev många hyreslägenheter tomma i Landskronas östra cent­rum. Kommunen skrev i mitten av 1980-talet ett avtal med dåvarande Invandrarverket om att ta emot flyktingar, främst från Balkan och Mellanöstern. Dessa familjer har sedan misstänkliggjorts och fått bära en stor del av den ­”oförtjänta kollektiva skuldbördan” för ”varför det gått så dåligt för Landskrona”, skriver forskarna.

De som har råd flyttar till utkanterna, medan fattiga och personer med utländsk bakgrund bor i hyreslägenheterna i centrum. Vissa stråk i centrum ses inte av alla Landskronabor som det naturliga centrumet. Bland pittoreska gränder i cent­rum finns igenbommade butiker, och en hel galleria är stängd.

Längs kusten norrut finns pittoreska Borstahusen. Där vill politikerna bygga 1 500 bostäder för att vara lika attraktiv som Lomma och Höganäs när nordvästra Skåne växer så det knakar.

Välbärgade nya invånare ökar skatteintäkterna och därmed möjligheterna att förbättra slitna områden i innerstaden, resonerar stadens borgerliga styre.

Som en del kan det vara bra, men om det blir enda lösningen riskerar staden en ökad polarisering, anser Tapio Salonen.

Harald Klein tycker att forskningsprojektet Hela staden har tillfört viktigt kunskap. Han framhåller forskarnas linje: Nybyggnationen i norr är bra, men det behövs också åtgärder för centrum. Synpunkter från invånarna ska samlas in:

Ska man bygga utåt, inåt, förtäta i viktiga stråk eller på en mängd olika punkter? Kan man förändra arkitekturen genom att ändra den mentala bilden av staden?

– Kan man bryta tankemönster kan man också förändra synen på var och hur det vore bra att bygga, säger Harald Klein.

– Utmaningarna för stadsplanerare är att få bort barriärer, skapa mötesplatser och minska desintegrationen. Jo, vi vill fånga upp forskarnas begrepp.

Rapporten, ännu en tjänstemannaprodukt, ska snart upp i byggnadsnämnden.

På kafé 261, enligt hemsidan Landskronas skönaste mötesplats, ”med influenser från cafélivet i Europa” på Rådhustorget sitter en kvinna och drar ut på sin coca-cola. Hur hon har det? Jo, det är bra men lite ensamt, säger hon.

Bakom disken serverar ägaren Jonas Westerberg två män. De pratar om kylan, mångas samtalsämne den här januaridagen:

– Jag hoppas på snö, som när man växte upp, säger en av dem.

Och så sätter de sig vid bordet och övergår till att prata bosniska med varandra.

32-årige Jonas Westerberg säger att han nog var lite rädd för det okända tidigare. I skolan fanns två utlandsfödda, nu är det naturligt för ungdomarna att ha kompisar med ursprung i andra länder, säger han.

– Jag har fått en större insikt. Och en annan bild av Landskrona sedan jag öppnade det här kaféet för fyra år sedan. Det finns tro på staden nu, säger han.

Gamla kompisar flyttar tillbaka, talar inte illa om staden ”innan någon annan gör det” längre.

Trots tomma lokalerna i cent­rum är Jonas Westerberg optimist. Han berättar om fyra stora kedjor som öppnat de senaste åren.

– Även om alla inte gillar kedjor så visar det på bättre självförtroende.

Time Sadrija trivs och tycker att Landskrona är fint. Vad är bäst? Havet, svarar hon snabbt. Någon främlingsfientlighet har hon, som kosovoalban, inte fått känna på. När hon först flyttade till Öster fick hon dock höra att där skulle man inte bo. Det var ett problemområde.

Men när kommunala bostadsbolaget Landskronahem tog över från hennes privata värd stannade hon.

Så kom hon också med i ett kvartersprojekt: Svenskundervisning på hemmaplan på förmiddagarna och arbete på gården på eftermiddagarna.

Några skulle få jobb, och det fick Time Sadrija. Hela kvarteret höjdes också, från en låg nivå ökade självförsörjningen i området och tio år senare ligger den kvar på en hyfsad nivå, enligt Landskronahem.

Tidigare hade grannarna knappt hejat. Barnen bråkade och kastade ibland saker över den mur som skiljde gårdarna åt. Time Sadrija visar bilder på hur den knackats bort, hur gården blev tillgänglig för alla.

Om somrarna dricker de kaffe ihop, äter mat ute, umgås.

– En tjej från Göteborg flyttade hit, hon berättade att hon kände sig ensam. Det ska du inte göra, sa jag, här umgås vi, berättar Time Sadrija.

Men så blir hon lite bekymrad.

– Såna här projekt, det är dåligt när de slutar. Och det finns många fler kvarter som skulle må bra av liknande insatser, säger hon.

Foto: Pontus Lundahl

– Månaderna helt utan inkomst har varit hårda. Förutom jul- och nyårshelgen har vi flera födelsedagar i familjen så här års, säger Anneli Thörnroth, som hade trott att hon skulle få arbetslivsintroduktion igen när hon blev utförsäkrad för andra gången.

När Anneli Thörnroth blev utförsäkrad för andra gången fick hon inte delta i Arbetsförmedlingens program för utförsäkrade på nytt. Nu står hon helt utan inkomst.

– Min handläggare på försäkrings­kassan tappade hakan. Hon hade också trott att jag skulle få delta i arbetslivsintroduktionen en andra gång, säger Anneli Thörnroth.

Anneli Thörnroth, som bor i Motala och har arbetat som vårdare, plågas sedan många år av värk i rygg, händer, fötter, höfter och bäcken. Hon har inte kunnat arbeta på heltid sedan 1998, och periodvis inte heller på deltid.

Den 31 mars 2011 tog den tidsbegränsade sjukersättning som hon hade haft på deltid slut. Anneli Thörnroth började i arbetslivsintroduktion, Arbetsförmedling­ens särskilda program för utförsäkrade.

Meningen var att hon skulle delta i programmet på 75 procent, och försöka arbeta de övriga 25 procenten.

– Jag är tjurskallig och fortsätter tills jag faller ihop, säger Anneli Thörnroth. Fram till början av maj gick det. Då blev jag liggande. Jag kom inte ur soffan.

Anneli Thörnroth sjukskrev sig på de 25 procent hon skulle ha arbetat. Medan hon låg hemma tickade tiden i ­arbetslivsintroduktion på. I början hoppades Anneli kunna komma till­baka efter någon vecka, men det gick inte.

När de tre månaderna i programmet var över och Anneli inte hade blivit bättre vände hon sig till försäkringskassan.

– Jag trodde att jag skulle påbörja en ny sjukperiod.

Men eftersom Anneli Thörnroth hade arbetat på deltid, varvat med sjukpenning när hon var för dålig för att jobba, hade hon redan en påbörjad period med sjukpenningdagar som hon fick fortsätta.

Den 10 november 2011 tog dagarna slut. Anneli Thörnroth blev ett le­vande bevis på att man kan bli utförsäkrad två gånger inom loppet av mindre än ett år. En gång då sjukersättningen tar slut, och en gång när sjukpenningdagarna är förbrukade.

Det är nu den verkliga kall­duschen kommer. Arbetsför­med­ling­en i Motala ger beskedet att man bara kan delta i arbetslivsintroduktion en gång. Därmed rycks grunden för Annelis försörjning undan.

Anneli Thörnroth kan förstå hur arbetsförmedlingen resone­rar. Under arbetslivsintroduktio­nen ska deltagarens eventuella arbetsförmåga och möjligheter att delta i andra program utredas. När arbetsförmedlingen (som i Annelis fall) har bedömt att personen inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande, utan ska tillbaka till sjukförsäkringen, är möjligheterna inom arbetslivsintroduktionen uttömda.

– Men jag hann ju aldrig bli färdigutredd, säger Anneli Thörnroth.

Allt arbetsförmedlingen kunde erbjuda var en praktikplats. Och den skulle Anneli Thörnroth inte klara. Trots att hon tar morfin kan hon inte sitta mer än tio, femton minuter per dag. Inte stå upp läng­re stunder. Inte sköta sin hygien själv.

– Jag bad att få min arbetskapa­citet utredd, berättar Anneli Thörn­roth.

Det sa arbetsförmedlingen ja till. Under tre dagar i mitten av december skulle Anneli prova olika uppgifter fyra timmar per dag. Hon skickades hem efter en och en halv timme den första dagen, helt slutkörd. Den sista dagen kunde hon bara vara med en timme.

Även så få timmars ansträng­ning försämrade Annelis hälsa ytterligare.

– Jag hade just börjat trappa ner morfindosen, men under kart­läggningen fick jag öka den till maxnivån direkt. Först nu kan jag minska den igen.

Då hon varken kunde få sjukpenning eller ta praktikplatsen blev Anneli Thörnroth helt utan ersättning.

– Socialen räknade ut att hus­hållet, som består av två vuxna plus en 16-åring och en 19-åring, hade 12 000 kronor i månaden efter skatt att leva på. Det var precis tillräckligt för att vi inte skulle få socialbidrag, berättar Anneli Thörnroth.

– I somras sålde vi bilen. Tack vare de 30 000 kronor det gav har vi klarat oss. Men snart är de peng­arna slut.

• Dubbla besked om reglerna

Av regeringens förordning om arbetslivsintroduktion framgår inte om det är möjligt att få en andra period med arbetslivsintroduktion när man blir utförsäkrad för and­ra gången.

– Att det inte går är en tolkning som Arbetsförmedlingen i Motala har gjort, säger Angelin Olsson De Groat, som har undersökt reglerna på uppdrag av Anneli Thörnroths fackförbund Kommunal.

– Kruxet är att Arbetsförmedlingen inte har givit någon motivering. Vi har begär ett skriftligt beslut, men ännu inte fått något. Därmed kan vi inte överklaga och reda ut om Arbetsförmedlingens tolkning är riktig.

För att bringa klarhet har Ange­lin Olsson De Groat kontaktat avdelningen kundrelationer på Arbetsförmedlingen, och fått beskedet att man generellt bara kan få arbetslivsintroduktion en gång. Då arbetsförmedlingen har utrett den försäkrade och funnit att hon inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande, utan ska tillbaka till sjukförsäkringen för medicinsk vård och rehabilitering, har arbetsförmedlingen gjort sitt. Bara i de undantagsfall där individen blivit friskare kan en andra arbetslivsintroduktion bli aktuell.

Lars Breil vid kundrelationer på Arbetsförmedlingen bekräftar i ett mejl till LO-Tidningen:

”Då programmet främst är en introduktion till och förberedande för annat arbetsmarknadspolitiskt program kan en person delta i programmet endast en gång. Om någon redan deltagit på grund av att dagarna med sjukpenning tagit slut och därefter också förbrukat tid med tidsbegränsad sjukersättning får anvisning till något annat program göras, men endast efter en arbetsmarknadspolitisk bedömning.”

Men via Arbetsförmedlingens press­tjänst meddelar Henrietta Stein, chef för enheten rehabilitering till arbete, att det visst går att få arbetslivsintroduktion mer än en gång. Beskeden går alltså isär.

– Ganska många kan hamna i samma situation som Anneli Thörnroth, säger Angelin Olsson De Groat.

Inger Hjärtström, ombudsman vid Kommunal, berättar att fler medlemmar är på väg att utförsäkras för andra gången.

– Det läge Anneli Thörnroth hamnat i är förskräckligt. Det är ett kallt samhälle.

Hannah Arendt är ungefär lika bortglömd

Hon föddes 1906, växte upp i Kants hemstad Königsberg, hon studerade filosofi i Marburg, Freiburg och Heidelberg för den tidens främsta filosofer. Hon arresterades 1933 när hon som judinna engagerade sig mot judeförföljelserna. Hon flydde undan nazismen via Prag, Genève och Paris; hon hamnade sedan i interneringsläger i södra Frankrike, flydde via Spanien och Portugal till USA. Hon lärde sig snabbt engelska och började skriva på sitt nya språk.

Till skillnad från sin filosofilärare Heidegger ville hon inte bli en filosof som bara tänker för tänkandets skull.

Han trivdes bäst i ”tankarnas land” och såg medmänniskor som ”ett strukturellt nödvändigt, men störande element för individens existens”. Arendt delade inte hans uppfattning, tvärtom, för henne var det först i samspel med andra människor som vi blir till. Hon var intresserad av spänningen mellan tanke och handling, mellan filosofi och politik. ”Det är i umgänget med andra vi först blir medvetna om friheten och dess motsats, inte i umgänget med oss själva” skriver Arendt.

Tänkandet kan fungera som skydd mot politiska lögner och klichéer. Man bör alltså se upp med politiska ideologier om de fungerar så att de får oss att avstå från att tänka självständigt. Arendt ville tänka utan ledstång, vara en självtänkare, en Selbstdenker. Det gjorde att hon ofta hamnade i bråk. Hon var för djärv för att vara vis, har någon sagt om henne. Hon ville inte utforma någon teori. Teorier är:

”pompösa masker för förtorkade hjärnor som hoppar omkring på den intellektuella karnevalen. Jag går inte dit. Den uppgift som tar mig i anspråk lyder helt enkelt: att förstå världen och människorna.”

Den uppgiften tar hon sig an genom att försöka förstå och förklara hur mänskligheten kunde hamna där den gjorde under 1900-talet, med förtryck och utsugning i kolonierna, koncentrationsläger i Tyskland och straffkolonier och utrensningar i Sovjet.

Hon börjar med antisemitismen och dess historia, fortsätter med imperialismen för att till sist ta sig an de två totalitära regimerna nazism och stalinism.

Koncentrations- och utrotningslägren förbereddes, enligt Arendt, genom att olika grupper av människor fråntogs sina möjligheter att handla som juridiska personer, som moraliska personer och slutligen som mänskliga självständiga varelser. Lägren placerades utanför den gällande rättsordningen. Genom att göra människor statslösa och rättslösa, genom att beröva dem alla möjligheter att handla solidariskt och mänskligt och genom att eliminera allt spontant handlande i lägren, utplånades vars och ens individualitet.

Genom att först producera levande döda kunde man genomföra en ” vansinnig massproduktion av lik”.

Beskrivningen av dessa processer finns i boken On the Origins of Totalitarianism. Den publicerades under 1960-talet i tre delar, Antisemitism, Imperialism och Totalitarianism. De väckte debatt när de kom, framförallt den tredje delen. Kan man verkligen likställa nazismen och stalinismen? Nej, säger Arendt, men i de mekanismer som leder fram till en totalitär stat, och i de totalitära staternas sätt att fungera finns likheter. Här finns nya fenomen, som skiljer den totalitära staten från tyranniet och diktaturen.

Den totalitära staten skapar en föreställning om utvaldhet, den fyller ett tomrum, ger löften om en mening med livet, en historiskt nödvändig mission. Där finns yttre fiender och inre förrädare som stärker behovet av lojalitet. Ledarna utför en högre plikt och är suveräna i den rollen. Dessa ledare – Hitler och Stalin – drar dock de värsta tänkbara slutsatserna av sina respektive ideologier.

”Det som skiljer dessa nya ideologer från sina föregångare är att det inte längre var ideologins ’idé’ – klasskampen, utsugningen av arbetarna eller rasstriden och värnandet om den tyska rasens renhet – som de fann användbar, utan den logiska process som kunde utvecklas ur den.”

I boken Den banala ondskan utvecklar hon tankarna om hur så mycket ondska kunde vara möjligt, hur den genomfördes till vardags så att säga, och hur den alldaglige Eichmann kunde utföra sådana bestialiska brott. Boken är en redovisning av rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem och dess tyska titel är Eichmann in Jerusalem. Ein Bericht von der Banalität des Bösen.

Boken kritiserades för att den, som man ansåg, förminskade nazismens brott.

Arendt försvarade sig med att det inte förminskade de onda handlingarna, eller människors lidande, att Eichmann framstod som en så ordinär och banal person, tvärtom. Några år senare kunde hon dock medge att hon nog hade litat för mycket människors förnuft. Dessutom var bokens undertitel (ondskans banalitet) för lätt att misstolka. Hon hade för avsikt att beskriva den ofattbara ondskan i sin värsta inkarnation, tanklös och själlös.

Hur kunde en specerihandlardotter utan större hum om fina manér nå fram till att förändra det brittiska samhället i grunden? Därför att hennes tro på individens privata initiativ låg precis rätt i tiden, och sammanfattade projektet att avskaffa både välfärdsstaten och strävan mot jämlikhet. Hon träder in i en historisk roll, och det är väl därför som Meryl Streep kan gestalta henne så vidunderligt bra, därför att politikeryrket har starkt inre släktskap med karaktärsskådespelaryrket.

Samtidigt släpper Arena Idé en nyskriven essä av Katrine Kielos, om att Thatchers politik var i stort sett misslyckad, och att det som gjort henne historisk är hennes moraliska budskap, inte de olika ekonomiska teorier hon försökte implementera. Kielos text finns gratis att ladda ner på www.arenaide.se/rapporter/

I publiken satt en rad fackliga ekonomer som kritiserat henne och andra i direktionen för att vara för försiktiga. Kritikerna hävdar att räntepolitiken har bidragit till att hålla nere sysselsättningen.

Men det stämmer inte alls, enligt Wickman-Parak. Att inflationen i genomsnitt under 2000-talet legat betydligt lägre än tvåprocentsmålet har i stället en rad andra förklaringar:

Hon pekade på oväntat stora produktivitetsökningar och fallande importpriser. Saker som gjorde att alla andra prognosmakare också hade fel om inflationen.

Vice riksbankschefen värjde sig från anklagelsen att räntesättningen utgjort en black om foten för arbetsmarknaden. Räntevapnet biter bara på den del av arbetslösheten som beror på svängningar i konjunkturen. Dessutom finns det ingen enighet om arbetslöshetens långsiktigt hållbara nivå, betonade hon. Vissa uppskattar den till 5 procent, medan andra säger 6,5 procent.

Hon ansåg därför att banken riskerar att hamna väldigt fel om den blint bedömer läget i ekonomin utifrån utvecklingen på arbetsmarknaden.

Men denna verklighetsbeskrivning utmanas. Under senare tid har hon fått mothugg från en av kollegorna. Vice riksbankschef Lars E O Svensson hävdar att Riksbanken systematiskt överskattar hur nära den svenska ekonomin befinner sig sin fulla potential. Om alla resurser utnyttjas ökar risken för stigande priser och Riksbanken behöver höja räntan. Men en överskattning leder till att räntan sätts högre än vad den skulle behöva vara.

För att komma till rätta med det anser Svensson att direktionen bör ta sikte på skillnaden mellan den faktiska arbetslösheten och den långsiktigt hållbara nivån. Det skulle innebära slutet för dagens situation med 7-procentig arbetslöshet och en Riksbank som tycker att den svenska ekonomin har nått taket.

Nyligen pläderade statliga Konjunkturinstitutet för sänkningar av styrräntan under våren från dagens 1,75 till 0,75 procent. Institutet varnade för att priset för en överdrivet försiktig penningpolitik är större än kostnaden av en alltför expansiv politik i ett läge med hög långtidsarbetslöshet. Ju längre arbetslösheten håller i sig, desto större är risken att den biter sig fast.

Om den sortens argument biter på Wickman-Parak, Svensson och resten av ledamöterna i direktionen får vi veta om ett par veckor.