Foto: Geert Vanden Wijngaert

EU-ledarna möttes av ett Bryssel i strejk när de kom för att besluta om europakten. Generalstrejken var en protest mot de nedskärningar Belgien, liksom många andra skuldtyngda euroländer, tvingas genomföra.

Ekonomer tvivlar på finanspaktens förmåga att lösa den härjande skuldkrisen. De varnar för budgetreglernas utformning.

Sverige kommer att gå med i EU:s nya finanspakt som blev klar tidigare i veckan.

Men budgetreglerna som finns inskrivna i pakten kommer bara att gälla för euroländerna. Företrädare för regeringen och Socialdemokraterna hävdar också att deltagandet inte är en bakväg till euron.

Effekterna på den svenska ekonomin kommer därför att bli indirekta. Genom att påverka den pågående skuldkrisen i euroområdet kan pakten ha inverkan på svallvågorna därifrån.

– Den är ett litet steg för att förbättra trovärdigheten. Men det krävs att politikerna i handling lever upp till pakten, säger Robert Bergqvist, chefekonom på SEB.

– Finanspakten gör inte så mycket till eller från. Den löser inte de fundamentala problemen. I stället försöker länderna – genom att binda sig vid masten – återfå marknadens förtroende. Jag är osäker på om det kommer fungera, säger Göran Zettergren, TCO:s chefekonom.

Men marknadens förtroende är inte det enda euroländerna vill återvinna. Göran Zettergren tror att pakten kan bana väg för den Europeiska centralbanken (ECB) att säkerställa att krisländerna kan hitta finansiering av sina statsskulder.

– Mellan raderna verkar ECB vilja ta en mer aktiv roll, men man vill först ha på pränt att det inte kan missbrukas. Farhågan var att om banken gick in och löste ut ett land, så skulle länderna fortsätta slösa pengar. Huruvida det stämmer är oklart, men det var något som ECB varit orolig för, säger han.

Mer kritisk till finanspakten är nationalekonomen Stefan de Vylder. Han tror att den kan leda till en fördjupad ekonomisk och social kris, när länderna försöker angripa svag sysselsättning och konkurrenskraft genom ytterligare nedskärningar.

– Ledarna har identifierat budgetproblemen som en orsak till krisen, när de egentligen är en följd av krisen. Länder med massarbetslöshet lever inte över, utan under sina tillgångar. Men tjatar man om att länder måste spara blir den här sortens pakter lösningen, säger Stefan de Vylder.

Han hävdar att pakten innebär en kriminalisering av keynesiansk stimulanspolitik, som går ut på att staten ska strama åt i goda tider och spendera i dåliga. De andra ekonomerna går inte lika långt, men instämmer i att en sådan politik försvåras av de nya stramare budgetreglerna.

– Finanspakten tillåter automatiska stabilisatorer, den försämring av budgetsaldot som kommer genom fallande skatteintäkter och ökade utgifter i nedgångar. Däremot begränsas den aktiva finanspolitiken, som tidigareläggande av investeringar och extra bidrag till kommunerna, säger Göran Zettergren.

I pakten förbinder sig euroländerna att lagstifta om krav på budgetbalans. Något ledarna definierar som att budgetunderskottet inte får överstiga 0,5 procent av bruttonationalprodukten, efter att justeringar har gjorts för konjunktursvängningar. Det nuvarande svenska budgetramverket har i stället ett mål om ett överskott på 1,0 procent över en konjunkturcykel, som är ett ekonombegrepp för en period med en låg- och en högkonjunktur.

– Det svenska ramverket är bättre. Det är rimligt att man ser målen över en cykel. Det kan komma situationer när man behöver stötta ekonomin, och då finns det mindre utrymme om utvärderingen görs varje år, säger Robert Bergqvist.

I publiken satt en rad fackliga ekonomer som kritiserat henne och andra i direktionen för att vara för försiktiga. Kritikerna hävdar att räntepolitiken har bidragit till att hålla nere sysselsättningen.

Men det stämmer inte alls, enligt Wickman-Parak. Att inflationen i genomsnitt under 2000-talet legat betydligt lägre än tvåprocentsmålet har i stället en rad andra förklaringar:

Hon pekade på oväntat stora produktivitetsökningar och fallande importpriser. Saker som gjorde att alla andra prognosmakare också hade fel om inflationen.

Vice riksbankschefen värjde sig från anklagelsen att räntesättningen utgjort en black om foten för arbetsmarknaden. Räntevapnet biter bara på den del av arbetslösheten som beror på svängningar i konjunkturen. Dessutom finns det ingen enighet om arbetslöshetens långsiktigt hållbara nivå, betonade hon. Vissa uppskattar den till 5 procent, medan andra säger 6,5 procent.

Hon ansåg därför att banken riskerar att hamna väldigt fel om den blint bedömer läget i ekonomin utifrån utvecklingen på arbetsmarknaden.

Men denna verklighetsbeskrivning utmanas. Under senare tid har hon fått mothugg från en av kollegorna. Vice riksbankschef Lars E O Svensson hävdar att Riksbanken systematiskt överskattar hur nära den svenska ekonomin befinner sig sin fulla potential. Om alla resurser utnyttjas ökar risken för stigande priser och Riksbanken behöver höja räntan. Men en överskattning leder till att räntan sätts högre än vad den skulle behöva vara.

För att komma till rätta med det anser Svensson att direktionen bör ta sikte på skillnaden mellan den faktiska arbetslösheten och den långsiktigt hållbara nivån. Det skulle innebära slutet för dagens situation med 7-procentig arbetslöshet och en Riksbank som tycker att den svenska ekonomin har nått taket.

Nyligen pläderade statliga Konjunkturinstitutet för sänkningar av styrräntan under våren från dagens 1,75 till 0,75 procent. Institutet varnade för att priset för en överdrivet försiktig penningpolitik är större än kostnaden av en alltför expansiv politik i ett läge med hög långtidsarbetslöshet. Ju längre arbetslösheten håller i sig, desto större är risken att den biter sig fast.

Om den sortens argument biter på Wickman-Parak, Svensson och resten av ledamöterna i direktionen får vi veta om ett par veckor.

Senast i raden är en rapport från McKinsey global institute som kom häromveckan. I den framhålls Sveriges och Finlands agerande under 1990-talet som särskilt relevanta för dagens europeiska krisekonomier.

De båda nordiska länderna drabbades ju vid förrförra decenniets ingång av djupa finanskriser i spåren av en massiv kreditexpansion och påföljande fastighetsbubbla. Kriser som i sin tur satte djupa avtryck i de offentliga finanserna.

McKinsey-ekonomerna identifierar två faser i kriserna:

I ett första skede gör sig hushåll och företag av med sina lån. Tillväxten faller brant och det offentliga budgetunderskottet skjuter i höjden.

I nästa fas återvänder tillväxten och budgetproblemen åtgärdas.

Nyckeln är tajmingen för åtstramningarna. I Sverige satte regeringen inte in nedskärningarna förrän 1994. Då var tillväxten tillbaka på väg upp. Exporten, som blomstrade pådriven av en kraftig valutaförsvagning efter att kronan släppts fri, blev ett draglok.

I det östra grannlandet genomdrev däremot den politiska ledningen hårda sparpaket redan två år tidigare, i ett läge då ekonomin fortfarande åkte rutschkana. Det förlängde krisen. Även där var det sedan valutaeldad export som drog ekonomin ur moraset.

Erfarenheterna från de nordiska exemplen väcker frågan om euroländerna i dag är på väg att göra dubbelfel:

1. Omfattande åtstramningar genomförs när ekonomierna befinner sig i fritt fall. Visst ska det påpekas att dessa nationers statsfinanser var i sämre skick när de gick in i krisen än de nordiska ländernas i slutet av 1980-talet. Men storleken på dagens nedskärningar är politiskt framtvingade snarare än ekonomiskt. Utan tillväxt är det svårt att förbättra budgetsaldot.

2. Det benhårda fasthållandet vid den gemensamma valutan utgör en andra kontrast till de nordiska krislösningarna. Medelhavsländerna brottas med svag internationell konkurrenskraft. Men utan sänkt växelkurs är det högst oklart hur en exportboom ska ta fart. Deras inhemska efterfrågan stryps i takt med att svångremmen dras åt. Vad ska lyfta ekonomierna ur träsket?

Samtidigt är politikerna i full färd med att fastslå en pakt som tvingar euroländerna till en finanspolitik som gör de ekonomiska dalarna djupare, och – i ljusa stunder – bergstopparna aningen högre.

Agerandet för tanken till den irländske dramatikern George Bernard Shaws ord: Vi lär av historien att vi inte lär någonting av historien.

Klicka på diagrammet för att se det i större format.

Sedan mitten av 1980-talet har inkomstklyftorna ökat mer i Sverige än i andra OECD-länder.

I en rapport från industriländernas ekonomiska samarbetsorgan OECD kartläggs inkomstskillnadernas utveckling från 1980-talet. Rapporten visar en tydlig internationell trend mot ökade klyftor. För att mäta inkomstskillnaderna använder utredarna den så kallade ginikoefficienten, som är ett ofta brukat mått på inkomstspridning.

I 17 av 22 undersökta OECD-länder har de ekonomiska skillnaderna ökat, men i inget annat land är ökningen lika stor som i Sverige.

Uppgången har lett till att det svenska samhället inte längre innehar positionen som det ekonomiskt mest jämlika. Rapporten identi­fierar två tidsperioder då de svenska klyftor­na växte. Från 90-talskrisen fram till mil­lennieskiftet ökade skillnaderna. En andra, mindre uppgång har skett efter 2005.

LO-ekonomen Torbjörn Hållö betonar att den globala trenden mot ökade klyftor är stark och att bara några få länder har en annan utveckling.

– Det pågår en utjämning av löneläget globalt där de höga lönerna trycks upp, medan de låga lönerna pressas ned, säger Torbjörn Hållö.

Markus Jäntti är professor vid Insti­tutet för social forskning vid Stockholms universitet och forskar om inkomstskillnader. Han pekar på ojämnt fördelade kapitalinkomster som en faktor bakom det ökade gapet mellan fattiga och rika i Sverige.

– Kapitalinkomster beskattas lägre än arbetsinkomster, vilket gör att det offentliga inte motverkar denna orsak till ökade klyftor, säger Markus Jäntti.

OECD-rapporten hävdar att de nor­diska skatte- och ersättningssystemen fram till mitten av 1990-talet bidrog till att motverka ökade inkomstskillnader orsakade av marknadskrafterna. Därefter har välfärdssystemens omfördelande effekt försvagats påtagligt. Anmärkningsvärt är att de disponibla inkomsterna i Sverige har blivit mer ojämnt fördelade sedan 1995, medan hushållens bruttoinkomster före skatter och ersättningar utvecklats svagt åt andra hållet.

– Olika typer av skatter och ersättningssystem har blivit mindre kompensatoriska, säger Torbjörn Hållö.

Han tror att det kan handla om en växelverkan mellan marknadskrafternas utveckling mot ökade klyftor – och politikernas respons.

– Det kan bli en dominoeffekt. I takt med att klyftorna ökar sjunker acceptansen för en bred, generell välfärd. Politiken orkar inte driva inkomstfördelningen åt rätt håll. Vi ser något av detta nu. Regeringens linje att hålla tillbaka ersättningarna bidrar till ökade klyftor, men den har vunnit två val i rad, säger Torbjörn Hållö.

Professorn Markus Jäntti tonar ned betydelsen av Sveriges förlorade position som det mest jämlika landet, eftersom avstånden mellan de nordiska länderna är små.

– Mer bekymmersamt är att inkomst­skillnaderna har ökat så mycket. Statsministern har påpekat att Sverige har bland de lägsta, men det resonemanget är oberoende av hur höga nivåerna är. Det behövs en diskussion om hur stora vi vill att skillnaderna ska vara, säger Markus Jäntti.

Klicka på diagrammet för att se det i större format.

Efter betygssänkningen från kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s har europeiska toppolitiker stått i rad för att skjuta budbärarna. Anklagelser om en ”anglosaxisk konspiration” och pr-kupp har kastats omkring i maktens korridorer.

Visst ska kreditvärderingsinstituten ifrågasät­tas. De har vid flera till­fällen gjort flagranta felbedömningar. Deras höga kreditbetyg till amerikanska bostads­obligationer alldeles före finanskrisen är ett exempel.

Men den här gången känns kritiken synnerligen vettig. Särdeles originell eller egenartad är den inte heller.

Kreditvärderaren hävdar att de politiska åtgärder som lanserats för att möta krisen är otillräckliga. Men också att europakten – euroländernas överenskommelse som ska rädda den gemensamma valutan – baseras på en bristfällig diagnos.

Pakten bygger på uppfattningen att den finansiella turbulensen huvudsakligen orsakats av Medelhavsländernas finanspolitiska slöseri. Standard & Poor’s anser i stället att problemen i stor utsträckning är ett resultat av växande obalanser och stora klyftor mellan ländernas konkurrenskraft.

Det gör att en politik enbart inriktad på åtstram­ningar och hårdare budgetregler riskerar att bli själv­destruktiv, eftersom efterfrågan faller i takt med att konsumenternas oro för sina jobb stiger.

Med det i bakhuvudet blir den andra delen av euroledarnas reaktion aningen paradoxal:

Förbundskansler Angela Merkel och företrädare för Europeiska centralbanken använder betygssänkning­en som ett argument för den tyska universalmedicinen, nämligen hårdare budgetdisciplin.

Deras budskap är att europakten måste skrivas under bums och inte får ”vattnas ur”. Talet om urvattning syftar på förslag om att göra kraven på budgetbalans mer flexibla genom att tillåta aningen större underskott i krislägen och minska ländernas möjlighet att dra varandra inför EU-domstolen.

Därmed riskerar de lägre kreditbetygen att leda till en mer stelbent pakt – som förlänger krisen genom en ensidig inriktning på åtstramningar. Just det som kreditvärderingsinstitutet varnade för.

En sådan utveckling skulle innebära en påtaglig nedgång på Sveriges viktigaste exportmarknad. Och utan tvivel bromsa in den svenska tillväxten.

Klicka för att se diagrammet i större format.

Hushållens sparande har på senare år legat på historiskt höga nivåer. Försiktighet och försvagade trygghetssystem pekas ut som förklaringar.

Sparkvoten, andelen av den disponibla inkomsten som hushållen lägger på hög i stället för att konsumera, har fyra år i rad legat över tio procent.

Även när avsättningar i avtalspensioner och premiepensionssystemet räknas bort ligger sparandet högt. Sett över en trettioårsperiod har högre nivåer bara uppmätts under den djupa 90-talskrisen.

Lågkonjunkturer brukar göra tydliga avtryck i sparandestatistiken. I dåliga tider går sparandet upp i takt med att hushållen oroar sig för framtiden och den egna ekonomin.

Mats Dillén, generaldirektör för statliga Konjunkturinstitutet, kopplar samman uppgången just med de senaste årens kriser.

– Den osäkra situationen i Sverige och omvärlden har gjort hushållen försiktiga. Sedan har vi haft en svag börsutveckling och många äger aktier. Det kan bidra till att hushållen sparar lite mer. Samtidigt ökar sparandet i avtalspensioner och PPM-systemet trendmässigt. Det räknas också i in i statistiken, säger Mats Dillén.

Det stigande sparandet har, enligt honom, bidragit till att dämpa tillväxten:

– När hushållen ökar sparandet minskar efterfrågan, vilket ger en uppgång i arbetslösheten. Men på lång sikt finns det ingen motsättning mellan ett högt sparande och en god utveckling, säger Mats Dillén.

Konjunkturinstitutet tror att sparandet framöver kommer att falla.

– Så länge osäkerheten i eurozonen hänger kvar kommer hushållen fortsatt att vara försiktiga. Men när förtroendet återkommer kommer konsumtionen att ta fart. Längre fram kommer sparkvoten därför att falla, säger Mats Dillén.

Men prognoschefen på SEB, Håkan Frisén, tvivlar på att vi kommer att få se en tydlig nedgång i sparandet. Även han framhåller försiktighetssparande och stigande tvångssparande som fak­to­rer bakom utvecklingen sedan finans­krisen, men han anser att det finns tecken på ett trendbrott. Han pekar på att hushållens egna sparande under stora delar av 80-, 90- och 00-talen varit lågt.

– Det vi ser nu kan vara en återspegling av att det finns en osäkerhet om vad den demografiska utvecklingen kommer att innebära för välfärdssystemen. Osäkerheten om vad det offentliga kommer att erbjuda gör hushållen mer måna om att ha egna sparresurser för att komplettera, säger Håkan Frisén.

LO-ekonomen Mats Morin ser både kortsiktiga och långsiktiga faktorer bakom det ökade sparandet:

På kort sikt försöker hushållen parera sin försämrade soliditet – den andel av tillgångarna som inte är belånade – genom sparande. Soliditeten kan försvagas genom fallande förmögenhetsvärden till följd av börsras eller fallande huspriser. På lång sikt kan politiska förändringar få till följd att hushållens riktmärke för soliditeten förskjuts.

– Om försäkringssystemen tar mind­­re ansvar och tryggheten sänks behöver hushållen helt enkelt en större ekonomisk buffert, säger Mats Morin.

Foto: Thierry Charlier

Statsminister Fredrik Reinfeldt möter pressen vid EU-toppmötet i Bryssel. Hans besked att Sveriges skattepengar är säkrade är dock överdrivet positivt, skriver LO-Tidningens Anders Eld i sin analys.

”Svenska skattepengar säkrade.”

När statsminister Fredrik Reinfeldt inför veckans EU-toppmöte mötte riksdagens EU-nämnd kom han med ett tyd­ligt besked. Enligt Reinfeldt behöver svenska skattebetalare inte vara med och betala notan för att rädda Grekland och krisande europeiska banker.

Folket i stugorna och förorterna fick höra vad de ville höra: att arbetsamma svenskar minsann inte ska behöva punga ut dyrbara riksdaler för syd­euro­péernas utsvävningar!

Om det bara vore så enkelt.

Påståendet är korrekt i så måtto att svenska staten inte verkar vara på väg att förplikta sig att bidra till det senaste i raden av räddningspaket. Men den härjande skuldkrisen i euroområdet kommer att kosta oss alla något.

Ta en titt på de ekonomiska prognosmakarnas bedömningar. På två månader har deras genomsnittsprognos för den svenska BNP-tillväxten nästa år sjunkit mer än en procentenhet, från 2,6 till 1,5 procent. Drivande bakom sänkningen är den fördjupade skuldkrisen. Och bortfal­let i skatte­intäkter från ett sådant BNP-tapp överstiger vida ett tänkbart ­svenskt tillskott till ett räddningspaket.

Både Konjunkturinstitutet och finansdepartementet har dessutom redovisat beräkningar på vad en för­djupad skuldkris i euroområdet skulle betyda för den svenska ekonomin.

Statliga Konjunkturinstitutet räk­nar på ett scenario där krisen blir allvarligare och mera utdragen, till följd av att nödvändiga åtgärder för att hantera den dröjer till slutet på nästa år. En sådan utveckling skulle bidra till en inbromsning av världshandeln och ökad oro på de globala finansmarknaderna.

För svensk del skulle det innebära lägre konsumtion, lägre investeringar och svagare export. Institutet landar i detta dystra, men realistiska, scenario på en halv procents BNP-tillväxt nästa år. Den svagare efterfrågan skulle i sin tur leda till en nedgång på arbetsmarknaden och arbetslösheten stiger då till över 9 procent 2013. Den statliga prognosmakaren noterar i förbifarten att dagens långtidsarbetslösa i detta scenario skulle få det ännu svårare att hitta jobb.

Finansdepartementet skissar i höstbudgeten på en ännu mörkare framtidsbild, där de statsfinansiella problemen sprider sig till banksektorn och skapar akuta problem för enskilda banker i euroområdet. Något som skulle leda till en kraftigt fördjupad lågkonjunktur nästa år och en mer utdragen återhämtning.

I detta scenario räknar man också med att svenska banker får finansieringsproblem. Bankernas bekymmer skulle i sin tur göra det svårare och dyrare för hushåll och företag att låna pengar. Regeringens egna prognosmakare hamnar slutligen i sina beräkningar på en tillväxt som nästa år faller med 1,5 procent och en arbetslöshet som toppar på 9,5 procent om två år.

Den svenska statskassan verkar långt ifrån säkrad.

Historien lär oss också att finansiella kriser inte bara har ett pris för löntagarna i form av långvarigt svag ekonomisk utveckling. I dess kölvatten drivs ofta en rad politiska reformer igenom.

I den pågående skuldkrisen har dessa haft en gemensam inriktning – hårdare styrning av finanspoliti­ken från Bryssel. Visst skulle de nya ramverken kunna utformas på ett progressivt sätt, men det kamerala tänkandet brukar segra. Strama utgiftstak och höga överskottsmål är långt lättare att siffersätta än luddi­ga variabler som inkomsttrygghet och rättvis fördel­ning.

Om historien upprepar sig kommer de politiska efterverkningarna av skuldkrisen att ytterligare salta notan för löntagarna.

När kreditvärderingsinstitutet Standard & Poors sänkte kreditbetyget på amerikanska statspapper drabbades finansvärlden av skrämselhicka. Vita huset gick omedelbart ut och kritiserade sänkningen av kreditvärderingen från AAA till AA+.

Visst kan beslutet ifrågasättas, och budbäraren likaså. Den minnesgode erinrar sig att det bara är fem år sedan som samma institut gav högsta betyg till obligationer baserade på bostadslån till hushåll med tvivelaktig betalningsförmåga.

Analysen av den amerikanska statsskuldsdynamiken visade sig dessutom innehålla räknefel på två biljoner dollar (svindlande 13 500 000 000 000 svenska kronor). Mer berättigade var dock de politiska resonemang som också låg bakom det sänkta betyget.

Överenskommelsen om en höjning av lånetaket var ett slutgiltigt bevis på det finanspolitiska vansinne som tagit över i Washington. När en högerflygel som tuggar om sina egna teser kan tvinga fram en budgetsanering där alla skattehöjningar är uteslutna, då är det svårt att se hur en vettig finanspolitik kan föras.

Allvaret i situationen förstärks av att tecknen blir allt fler på att den amerikanska ekonomin inte längre är kapabel att skapa hållbar tillväxt och jobb:

Det första halvåret uppgick tillväxten, räknad i årstakt, till tafatta 0,8 procent. Bara 55 procent av befolkningen i arbetsför ålder har ett heltidsjobb, den lägsta ­nivån i modern tid. Amerikanernas inkomster har i flera år stått och stampat. Samtidigt redovisar näringslivet stor­vinster och företagen badar i kontanter.

Landet har – kort sagt – en konsumtionsdriven tillväxt, men en arbetsmarknad och ett välfärdssystem som inte förmår leverera välstånd till de breda folklagren.

Dessutom befinner sig USA i det som en del ekonomer brukar beskriva som en likviditetsfälla. Ett tillstånd som kännetecknas av att räntan är så låg att konsumenter och företag inte bryr sig om ifall de har sina tillgångar i kontanta pengar eller i räntebärande investeringar. Situationen är en fälla eftersom aktörerna förväntar sig en fortsatt svag utveckling vilket får dem att varken konsumera eller investera, vilket i sig försvagar ekonomin. Dessutom är penningpolitiken i detta läge mer eller mindre verkningslös.

Hur USA ska ta sig ur den fällan är oklart. Den klassiska taktiken att stimulera ekonomin synes orealistisk. Sveriges vice riksbankschef Lars EO Svensson lät oss, under sin tid i universitetsvärlden, förstå att det idiot­säkra sättet att ta sig ur fällan var devalvering.

Andra har föreslagit att centralbanken ska gå in för att höja inflationen. Om räntan är låg och inflationen stiger pressas företag och individer att sätta fart på hjulen. Men varken amerikansk devalvering eller prisstegringspolitik ligger nära till hands politiskt.

Den svaga USA-ekonomin är dock långt ifrån det enda hotet mot världskonjunkturen.

Osäkerheten skärps av att skuldkrisen i euroområdet härjar vidare. I helgen meddelade Europeiska centralbanken att den går in och stödköper italienska och spanska statspapper. Bara några dagar tidigare hade banken meddelat att den inte tänkte köpa statsobligationer från dessa länder.

Episoden bekräftar det som under hela den långa krisen varit Bryssels modus operandi. Makthavarnas agerande kan beskrivas med devisen ”för sent, för lite och under galgen”. Och det tillvägagångssättet inbjuder till fortsatta spekulationsvågor – med nya nödåtgärder i efterdyningarna.

För den svenska ekonomin betyder oroshärdarna i USA och Europa att vi kan vänta oss en mattad tillväxt framöver.

Den senaste tidens turbulens skulle kunna få Riksbanken att ställa in den utlovade räntehöjningen i september. Hittills har direktionens hårdföra räntepolitik som väntat gjort tydliga avtryck i form av en stark kronkurs. Under finanskrisen fungerade växelkursen som en säkerhetsventil för den exportberoende svenska ekonomin.

Men om skuldkriserna i USA och Europa leder till en ihållande försvagning av konjunkturen skulle Sveriges nuvarande ränteskillnad jämfört med omvärlden innebära att den blågula ekonomin inte kan fortsätta i samma gräddfil denna gång.

Onoff — med 67 butiker i Sverige, sex i Estland samt en i Finland och med drygt 1 000 anställda — kastade på måndagen in handduken och en konkursansökan lämnades till Attunda tingsrätt.

Schröder säger att läget varit svårt en lång tid, att marknadsvillkoren hårdnade ytterligare under våren och att bolagets finansiella muskler var för små.

Vad som händer nu är upp till konkursförvaltaren, men Schröder hoppas att några av de intressenter Onoff förhandlat med tar över ett antal butiker.

Anders Nilsen, vd på Elgiganten, säger att ingen av de stora kedjorna utom hans egen klarar lönsamhet och är inte förvånad över Onoffs fall.

TT: Och med en konkurrent borta kan ni höja priserna?

- Nej, nej, nej, nej. Det här stimulerar bara till att fortsätta göra det vi har gjort de senaste åren — att pressa priserna.

Tyska Media Markts aggressiva inbrytning på den svenska marknaden är en av huvudorsakerna till Onoffs konkurs. Media Markts marknadschef Johan Rosenblom flaggar för fortsatt kraftig expansion.

- Vi expanderar starkt i år med fyra nya varuhus och vi kommer att fortsätta så i ett antal år framöver.

TT: Känner ni er skyldiga när Onoff nu går omkull?

- Skyldiga till god konkurrens? Det vet jag inte. Vi tycker att vi gör ett bra jobb på marknaden.

Rosenblom beklagar att Onoffs anställda drabbas men säger att ”i slutändan är det konsumenten som bestämmer”.

TT: Men nästan ingen tjänar pengar i branschen, är det sund konkurrens?

- Den konkurrenssituation som är och har varit på den svenska marknaden är extrem. Sedan är det också en fråga om att aktörerna måste lära sig att tjäna pengar under de förhållanden som råder. Det är ett ständigt kostnadsfokus och ett ständigt fokus på att skapa så mycket intäkter som möjligt.

Onoffs konkurs är ”oerhört tragisk” för de anställda, anser fackförbundet Handels andre vice ordförande Tommy Tillgren. Men han hoppas och tror, att ett antal butiker tas över av bolagets konkurrenter.

- Det finns ju alltid aktörer som är intresserade av i alla fall vissa bitar. Men oavsett vad som händer kommer ett antal människor troligtvis att drabbas av arbetslöshet, säger han.

Även om de flesta av de stora kedjorna tyngs av förluster har de anställda generellt inte dåligt betalt, enligt Handels.

- Nej, det har de inte. De ligger på den högre nivån bland våra medlemmar.

TT: Kan Onoffs konkurs och den svaga lönsamheten i branschen innebära en press nedåt på lönerna?

- Jag tror inte det. Den här yrkesgruppen är generellt oerhört attraktiv, säger Tillgren.

Inte heller Tommy Tillgren är överraskad över att en av elektronikkedjorna dukar under.

- De sista åren har det ju varit en oerhörd konkurrens och överetablering. Och det har i branschen diskuterats att det är en kedja för mycket. Det här är, tyvärr, bara en effekt av den hårda konkurrensen och de låga marginalerna.

- Om det är sunt, det är svårt att uttala sig om, tycker jag. Marknaden fungerar ju så att när det inte finns resurser längre, då är man ute.

Foto: Henrik Montgomery

I december 2008 packade Dan Andersson ihop sina saker och lämnade LO-borgen. Han gick då i pension efter åtta år som chefekonom. Tidigare var han statssekreterare på näringsdepartementet, och han har en fil kand i botten. Dan Andersson växte upp i Borås, med sin ensamstående mamma som jobbade i textilindustrin.

LO:s pensionerade chefsekonom Dan Andersson ger sig in i debatten igen genom en svidande uppgörelse med både regeringens och Socialdemokraternas sätt att hantera problemen på arbetsmarknaden.

Båda sidor har drivit politik som ska göra det mindre fördelaktigt att vara arbetslös, i tron att det är ovilja till arbete som ligger bakom den höga arbetslösheten. Alltså har det blivit allt tuffare att vara arbetslös oavsett regering, konstaterar han i sin essä Socialdemokraterna och staten.

1993 kunde 70 procent av löntagarna få 80 procent i ersättning om de blev arbetslösa. I dag kan 10 procent få det.

– Villkoren för arbetslösa har försämrats de senaste 20 åren. Men patienten har inte blivit friskare för det. Tvärtom har jämviktsarbetslösheten stigit, säger Dan Andersson.

Det är inte viljan att söka jobb det är fel på. Det finns helt enkelt för få jobb att söka för utsatta grupper som invandrare, ungdomar, lågutbildade och funktionsnedsatta. Och det går tio arbetssökande på de få jobb som över huvud taget annonseras ut.

Men problemen går att lösa med kända metoder, anser Dan Andersson: Klassisk socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik, med riktade och tidsbegränsade insatser till de individer som behöver mest hjälp, skulle fungera även i dag.

– Det har partiet mer än 50 års erfarenhet av, men det glöms av, trots att det står i alla läroböcker.

Han anser att det allra först handlar om att aktivt se till att arbetslösa får jobb.

– Det får inte sitta allt för många på avbytarbänken när andra jobbar och kanske går till tråkiga jobb. Då blir arbetarna sura. Det gäller särskilt nu när löntagarna får allt mindre för skattepengarna.

I jämförelse med den klassiska socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken är regeringens insatser underlägsna, tycker Dan Andersson. Regeringens insatser är obegränsade i tid och generella.

Ett exempel är jobbskatteavdragen som ger minskad skatt för alla som jobbar, vilket gör de nya jobb som kan skapas mycket dyra. Ett annat exempel är regeringens minskade arbetsgivaravgift för alla ungdomar som anställs.

– Regeringen lägger tio miljarder på ungdomssatsningen. Men 75 procent av ungdomarna har jobb, så varför ska det finnas skattesänkningar för att anställa dem?

Dan Andersson anser att det hade varit bättre att i stället lägga pengarna på att ordna betalda praktikplatser under en kort tid för dem utan jobb.

– Generella insatser är väldigt dyra jämfört med att rikta insatserna till de personer som är berörda. Det är en historisk konflikt mellan två olika synsätt som det går att läsa om i läroböckerna. Och det är idiotiskt att tro att generella insatser är effektivare.

Men Socialdemokraterna gjorde inget nummer av sin erfarenhet att bekämpa arbetslöshet i valrörelsen. Det förvånar Dan Andersson.

– En anledning kan vara valsamarbetet med Miljöpartiet. Miljöpartiet har många förtjänster. Men i sjukvårds och arbetsmarknadsfrågor har det en nyliberal inställning. Partiet vill slå ihop arbetslöshetsersättning med sjukförsäkringen, vilket är väldigt långt till höger.

Dan Andersson har ännu inte sett några tecken på att Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt och partiets ekonomiska talesman Tommy Waidelich är på väg att lägga om arbetsmarknadspolitiken igen.

– Håkan Juholt verkar inse att det förra gänget körde in i en återvändsgränd. Han pratar om plusjobb. Det har provats och det fungerar. Men det är svårare att tolka vad Tommy Waidelich vill, säger Dan Andersson, som trots sin laddade essä inte vill prata om att han gör en comeback.

– Nej, jag är slut. Jag är bara en flitig arbetare som skriver papper så att Socialdemokratin ska förstå sig själv.

Tre snabba frågor till Dan Andersson

Du är kritisk mot regeringens sätt att skapa drivkrafter för att människor ska skaffa sig jobb. Stimulerar inte fler löntagare en större efterfrågan som i sin tur skapar fler jobb?

– Regeringens ide är att öka arbetskraftsutbudet, om målet varit att stimulera köpkraften hade den i stället kunnat höja barnbidraget eller sänka marginalskatten.

Vad leder utvecklingen till, om vi drar ut linjerna som regeringen har börjat på nu?

– Huvudidén är att sänkta reallöner ska få upp sysselsättningen. Men de måste sänkas väldigt mycket om en så generell metod ska fungera. Regeringen tror att bristen på vilja är den huvudsakliga förklaringen till att folk inte jobbar till låga löner, men räknar med att folk kommer att bita i det sura äpplet.

Det finns ett underskott på arbetskraft och överskott på arbetslösa. Är det fackförbundens uppgift att tillsammans med arbetsgivarna gå in med riktade omställningsprogram?

– Jo, det vore det bästa, men det är man inte på väg att göra. Arbetsgivarnas färdriktning är bort från samförståndsmodellen.