Greklands svältkur framstår alltmer som ogenomtänkt och omänsklig.
De hårda besparingarna leder till allt sämre levnadsvillkor som faktiskt kan bli ett reellt hot mot Greklands hela demokratiska styresskick.
Att kuren tvingar föräldrar att lämna sina barn till barnhem för att de inte längre kan försörja dem, att matutskänkningen på gator och torg ökar explosionsartat och att familjer får lämna sina bostäder visar tydligt att euroländernas så kallade stödpaket förbisett vikten av att upprätthålla folks vardag.
Tyvärr verkar ambitionen att sätta det europeiska banksystemet i funktion efter finanskrisens härjningar fullständigt ha utraderat all mänsklig omtanke så att endast ekonomiska överväganden kvarstår.
Om inte Grekland betalar sina gigantiska skulder, menar omgivande länder, kan både banker och euron hotas vilket kan dra med sig andra krisländer, som Irland, Italien, Portugal och Spanien. Det i sin tur kan drabba kärnländer som Tyskland och Frankrike.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel har till och med redan ställt sin inrikespolitiska trovärdighet på spel när hon lovat att inga tyska pengar ska gå till att betala för den grekiska krisen.
Därför måste nu Greklands undersköterskor, industriarbetare och affärsbiträden själva offra sin välfärd, sitt jobb, sin inkomst och ge upp rättigheter på arbetsmarknaden för att betala den grekiska statens skulder till Europas banker.
Ingen verkar längre snudda vid tanken på att det kanske inte var de grekiska undersköterskorna, industriarbetarna och affärsbiträdena som en dag beslöt sig för att sätta sprätt på några hundra miljarder euro och därmed skapa en eurokris.
Är det då rätt att låta dessa människor i slutänden bli sittande med Svarte Petter och få sina liv raserade?
Minimilönerna sänks med 22 procent, 150 000 statsanställda sparkas, lönestopp införs, och ytterligare nedskärningar på 3,0 miljarder euro utlovas för statsbudgeten 2012.
Det är en omänsklig kur som driver människor mot fattigdom.
Med all säkerhet kommer maktförskjutningen på arbetsmarknaden att påskyndas än mer i krisens spår.
Enligt OECD förde finanskrisen redan 2008 med sig fler otrygga anställningar och färre fasta tjänster över hela Europa.
Och trots att krisen är övervunnen på de flesta håll består det nya europeiska mönstret med fler otrygga anställningar.
Det vi nu ser i Grekland är ännu större inskränkningar i fackliga rättigheter, vi ser en kraftig nedmontering av den grekiska arbetsrätten.
Risken är uppenbar att den maktförskjutning som nu sker i Grekland innebär en bestående och djupgående försvagning av fackliga rättigheter.
Och på sikt kan hotet bli än starkare. Grekland balanserar redan på gränsen till hur ett land kan styras och fortfarande kallas en demokrati.
Den tidigare styrande militärjuntan i Grekland föll så sent som 1975 och vill det sig illa är dagens demokrati endast en parentes i Greklands historia.
Direkt efter omröstningen i det grekiska parlamentet i söndags uteslöts 43 folkvalda parlamentsledamöter från sina partier med omedelbar verkan för att de röstade fel. Det känns som en obehaglig återklang från tiden före 1975.
Om de våldsamma demonstrationer som samtidigt pågick utanför parlamentsbyggnaden sa premiärminister Lucas Papademos att de inte har någon plats i en demokrati.
Det är riktigt. Att bränna ned biografer och slå sönder skyltfönster är inte meningsfullt, hur mycket man än ogillar parlamentets beslut.
Men ännu viktigare är att Lucas Papademos själv inte hör hemma i en demokrati. Papademos är inte folkvald. Han är tillsatt för att driva igenom de ekonomiska sparprogram och de gigantiska miljardutbetalningar som bankerna inom och utanför Grekland kräver, oavsett hur grekerna själva röstar i allmänna val.
En liten öppning skönjs dock. Det är att Grekland kanske kan få en viss nedskrivning av sin skuld.
En kompletterande och självklar väg borde vara att Grekland dessutom lämnar eurosamarbetet.
Greklands skuld skulle inte påverkas i så hög grad som ibland görs gällande av ett utträde, därför behövs ändå en skuldavskrivning, men om Grekland också inför en egen valuta kan den inhemska ekonomin snabbare återhämta sig utan att befolkningen behöver ta hela smällen.
Det är mer skonsamt att låta valutan falla än att sänka lönerna och göra människor fattigare, vilket är den enda vägen som erbjuds i dag.
Med en egen valuta som faller i värde skulle Grekland få samma skjuts som den fallande svenska kronan gav svensk ekonomi under finanskrisen.
När den svenska kronan föll klagade Finland högljutt, något som varken Riksbanken eller den svenska regeringen brydde sig om.
Om Grekland lämnar euron och den nya valutan faller kommer betydligt mäktigare länder att klaga, som Tyskland och hela det övriga euroområdet.
Därför får grekiska undersköterskor, industriarbetare och affärsbiträden fortsätta göda bankerna med sina allt lägre löner, allt högre arbetslöshet och alltmer urholkade välfärd.
Allt medan det grekiska parlamentet riskerar att förvandlas till en marionettförsamling under en ledare som inte är vald i demokratiska val.
