Om en person på sittplats reser sig upp så ser han bättre. Men om alla gör det blir effekten inte bättre sikt utan trötta ben. På samma sätt är det ofta i ekono­min. Ett land kan genom en åtgärd få fördelar, men om alla gör likadant kan resultatet bli förödande. Det ser vi i Europa när länderna samtidigt skär ned efterfrågan på varor och tjänster för att lyda EU:s ledare (inklusive den svenska regeringen). Den djupa krisen orsakades av vettlös utlåning från banker i kombination med eurosystemet. När jätteförlusterna kommer hamnar de i den offentliga budgeten och miljoner blir arbetslösa och än fler hamnar på obestånd.

Nu är man i färd med att rädda bankerna genom att de ges närmast räntefria lån för att låna ut till mångdubbelt högre räntor. Men samtidigt kommer europakten, skapad i Berlin och Paris. I Sverige gäller debatten om vi ska gå med eller ej, det vill säga långsamt smyga in i euron eller behålla den frihet som gjort att vi klarat oss så mycket bättre än euroländerna. Till och med eurons fader ­Jacques Delors erkänner i DN att vi tjänat på vår frihet från euron.

EU:s verkliga ledare, Merkel/Sarkozy, tvingar oss att syssla med fel saker. I stället för att lösa de uppenbara felen i finanssektorn och i EMU-reglerna får man oss att tro att problemet är den offentliga sektorn. Igen ska den för krisen oskyldiga sättas i tvångströja. Att peka ut de offentliga budgetarna som ansvariga är som att slå sönder termometern när man fryser.

Det märkliga är att ingen verkar ha ifrågasatt själva grundbulten, att alla Europas länder varje år och för all framtid ska ha budgetöverskott.

På ytan låter det ju fint. Men här är en parallell till sittplatsläktaren. Alla länder i EU kan inte ha svenska budgetöverskott. Om en enskild stat har budgetöverskott kan detta balanseras om andra delar av ekonomin, företagssektorn och hushållen, har underskott, annars blir det ett överskott mot utlandet. Sverige har ett sådant stort utrikesöverskott och det har också Tyskland, Norge och Kina.

För att alla länder ska ha budgetöverskott måste företagen eller hushållen vara nettolåntagare – men så ser inte framtiden ut. Lönerna, som ju nästan helt konsumeras, minskar i förhållande till vinsterna, som i allt mindre utsträckning går till investeringar och allt mer till utdelningar och finansiella operationer. Hushållens inkomster blir dessutom allt ojämnare fördelade, med höginkomsttagare som vinnare och låginkomsttagare som förlorare. Lyxkonsumtionen kommer att öka men också hushållssparandet. Både företagens sparande och hushållen kommer att visa överskott. Allt detta låter ju idylliskt och hade det gällt ett fåtal länder som i dag, kunde lösningen vara överskott i utrikesaffärerna. Men nu gäller det en hel kontinent där inte alla länder kan ha överskott – och Asien har enorma överskott. De tyska och svenska politikerna verkar tro att den modell som gäller i Tyskland och i Sverige också skulle fungera om de som i dag köper de tyska och svenska varorna i stället blir nettoexportörer.

En utväg vore en kraftig omfördelning från rika till vanliga löntagare, från sparargrupper till konsumenter, och att lönerna skulle få stiga på vinsternas bekostnad. Men sådana förändringar är totalt osannolika i det konservativt styrda Europa.

Med pakten kommer man i land efter land att tvingas dra ned drakoniskt på de offentliga utgifterna och vid de kriser som uppstår avstå från expansiva åtgärder. Det blir omöjligt för Europas länder att samtidigt ha budgetöverskott, tillväxt och bra arbetsmarknad. När andra globala centra har överskott i utrikeshandeln eller försöker minska sina underskott kan man inte utesluta motåtgärder och i slutändan handelskonflikter.

Kravet på eviga budgetöverskott är därför inte svaret på dagens kris utan bäddar för nya, kanske än värre, kriser. Huvudproblemen finns i de ansvarslösa bankerna och att länderna är för olika för att vara så bundna till varandra. De stora statsskulderna är i huvudsak resultat av krisen – inte orsaken. De måste minskas men i en ordnad takt som inte knäcker ekonomierna.

Roland Spånt
fil dr nationalekonom