När redaktionen vid Oxfords engelska ordbok skulle utse 2011 års ord blev det ”squeezed middle”. Direktöversatt ungefär ”klämd mitt”. Vad det handlar om är den trängda medelklassen, och populariserade uttrycket gjorde Labours partiledare Ed Miliband redan 2010.

Miliband ville att alla skulle tro att han pratade om dem. I efterhand har han däremot sagt att han varken syftade på ”bidragstagare eller miljonärer” – det vill säga varken underklass eller överklass – utan på den ”breda medelklassen” som ska ha varit särskilt hårt ansatt, eller klämd, under finanskrisen.

Den som vinner medelklassen vinner valen, sägs det. RUT och ROT blir då vägen till väljarens hjärta. Därför tror ledande socialdemokrater att partiets kris beror på att man inte lyckats locka medelklassen tillräckligt. Den breda medelklassen.

Intressant nog definierar 90 procent av befolkningen i USA sig själva som medelklass. Åtminstone om alternativen är underklass och överklass.

Om man däremot lägger till en fjärde variant – arbetarklass – splittras den breda medelklassen. Hälften av de 90 procenten väljer nämligen då att i stället definiera sig på detta vis.

I boken Stayin’ alive skildrar historikern Jefferson Cowie hur republikanska politiker använder sig av kulturell samhörighet. President Nixon nådde till exempel den vita arbetarklassen genom countrymusiken – han bjöd till och med in Johnny Cash till Vita huset.

Utifrån denna samhörighet, och inte gemensamma ekonomiska intressen, går sedan många väljare och röstar. Detta trots att de flesta amerikaner, enligt opinionsundersökningar, egentligen önskar sig ett mer jämlikt land med mindre inkomstskillnader.

Samma dilemma återfinns i Sverige. Medelklassen, eller hur man nu väljer att definiera den stora grupp som alla partier tycks drömma om, har vid två tillfällen röstat fram alliansen.

”Varför i hela friden röstar de fram en politik som gynnar eliten mycket mer än dem själva?” frågade journalisten Petter Larsson i tidskriften Arena i somras.

Ett möjligt svar är att det finns ett nytt vi, skriver Larsson: ”alla som arbetar” är en del av vinnarsverige, och resten, i ”utanförskap”, är förlorarsverige. Då spelar det ingen roll om man jobbar i kassan eller med att sälja aktier. ”Vi är alla medelklass nu”, som Tony Blair sa.

(Först med uttrycket var John Prescott, en av få parlamentsledamöter i underhuset med arbetarbakgrund. I egenskap av före detta servitör får han regelbundet drinkbeställningar ropade till sig från andra ledamöter under debatter.)

Om nästan alla räknas in i medelklassen, behövs andra förklaringsmodeller för att förklara utsattheten. När det rapporteras om hur barnfamiljer lever trångt bland kackerlackor i Malmö handlar frågan därför allt som oftast i stället om etnicitet och integration. Inte om klass.

Dessutom ger man genom att tala om den breda eller klämda medelklassen en bild av ett land där alla – eller åtminstone majoriteten – alltid har samma intressen. Där ord som RUT, ROT, räntan och curlingföräldrar, som präglat debatten på senare år, berör alla. Ett land där det finns en ”quick fix” som är lösningen.

I själva verket är alla inte alls medelklass.

Och det är inte bara i mitten det klämmer.

Ellen Albertsdóttir