Girighet, den andra dödssynden, utmålas ofta som orsak till välfärdsföretagens vanvård och bankernas vinstfrosserier.
Men girigheten är bara en konsekvens av systemet, den är inget missbruk av det.

Moralprat om att bankdirektörer och Caremaägare borde bli mindre giriga är alltså verkningslöst. Däremot skulle hårda, klara och tydliga regler för hur finanssystem och välfärdsutövning får bedrivas snabbt ge resultat.

När det gäller välfärdsföretagen har politiker inte bara gett efter för påtryckningar utan också aktivt skapat ett system där höga vinster inte går att upprätthålla om inte verksamheten försämras.

Den hittills enda genomgripande kartläggningen av välfärdsföretagens effektivitet och villkor, forskningsrapporten ”Konkurrensens konsekvenser” som gavs ut i höstas av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, beskriver detta på ett mycket träffande sätt:

”Inom skolan, förskolan och sjukvården är det förbjudet att ta ut extra avgifter. Detta gör att aktörerna inte kan konkurrera genom att erbjuda högkvalitativa tjänster för högre priser, det enda sättet att generera vinst blir att hålla nere kostnaderna.”

Därför är det helt missvisande att nu i efterskott, när de naturliga följderna av de skatteunderstödda vinsterna i välfärdsföretagen kommer upp till debatt säga: ”Systemet är bra, men oj! så ägarna har missbrukat systemet. Det var inte meningen.”
Självklart var det meningen.

Om vi skapar ett system där vi betalar 100 kronor till låt oss säga fotvård och säger att dessa 100 kronor ska räcka BÅDE till verksamheten OCH till vinsten är resultatet alltid ett nollsummespel. Lägger du 90 kronor på fotvårdspatienter får du 10 kronor i vinst. Skär du ned och lägger bara 80 kronor på fotvårdspatienter så höjs vinsten till 20 kronor.

Svårare än så är inte det system som Sverige har infört och som i politisk retorik kallas ”valfrihet”.

Att skylla på girighet när det nu uppdagas att välfärdsföretagen har tagit kanske 30 eller till och med 40 kronor i vinst och bara låtit 60 eller 70 kronor gå till vård av patienter är därför fel.

Det är inte girighet, det är normal affärsverksamhet.

Än mer avskalat blev systemet när riskkapitalbolagen gjorde sina marknadspejlingar och upptäckte denna extremt lukrativa bransch.

Affärsidén hos ett riskkapitalbolag är aldrig att driva ett företag. Det är att köpa upp företag i en bransch, driva upp lönsamheten och därefter sälja företaget inom en tioårsperiod.

Maximeringen av vinsten är inte underlig. Det är riskkapitalbolagens hela affärsidé.

Att skära ned så mycket det bara går av de pengar som går till vården och på så sätt öka vinsten, blir därmed bara en konsekvent strategi i linje med riskkapitalbolagens hela existensberättigande.

I mitten av 2000-talet köptes skandalbolaget Carema av det brittiska riskkapitalbolaget 3i för 1,8 miljarder kronor.

3i drev upp vinsten kraftigt (gissa hur!) och sålde Carema vidare fyra år senare till ett annat riskkapitalbolag, svensk-tyska Triton (även kallat ”Sveriges hemligaste riskkapitalbolag”).

Priset hade nu stigit till 8,3 miljarder kronor.

Att kalla Caremas tidigare ägare 3i för giriga kan möjligtvis göra det enklare att hävda sin egen oförvitlighet, men hade inte riskkapitalbolaget 3i köpt Carema och sålt det till Triton kanske det i stället hade varit Triton som drivit upp vinsten och sålt det till 3i.

För bankerna finns många motsvarande exempel. Varje gång som regelverket kring finansmarknaden har urholkats och branschen avreglerats (efter kraftig lobbying av branschens aktörer) har det lett till en extrem vinstökning i bankerna som slutligen kollapsat i en för andra företag och anställda förödande bankkrasch.

Det här är viktigt att förstå när det gäller vad som kan göras för att få slut på missförhållandena.

Det går inte att säga ”jag är för välfärdsföretagens rätt att ta ut skattemedel och jag är för avregleringar i finansbranschen, bara det inte missbrukas”.

Missbruket är inbyggt i systemet.

Så länge välfärdsföretagen kan luta sig mot en lagstadgad rätt att ta ut så mycket de bara kan av skattepengar i vinst och så länge bankerna har en lagstadgad rättighet att låna ut pengar som inte existerar, leder det oundvikligen till vanvård, finanskrasch, arbetslöshet och nedlagda företag.

Det behövs det ingen girighet för.