”Det är bara skräcken för konsekvenserna av en delning som ännu håller ihop euron.”

Det skriver Martin Wolf, ekonomianalytiker, i en uppmärksammad artikel i Financial Times.

Han anser att euron definitivt faller sönder om inte starka EU-länder slutar kräva nedskärningar och lönesänkningar i eurozonens svaga länder.

Och naturligtvis har han rätt.

Till följd av svångremspolitiken stod det i måndags klart att Greklands BNP för tredje kvartalet till och med var värre än de förväntade katastrofsiffrorna. Oron för en liknande utveckling i Italien pressade samtidigt upp räntorna till nya höjder.

För varje nedskärning ges Grekland – och snart också Italien – därmed nya skäl att lämna euron.

Den nuvarande euron kommer då att gå till historien som ett orealistiskt politiskt projekt, sorgligt avliden i den mån intentionen var att gynna fred i Europa, men ekonomiskt fullt förståeligt eftersom euroområdet redan från början var för stort.

Därför är det lite svårt att begripa hur vi i utanförstående Sverige fortfarande kan ha en kö av skribenter och till och med ett helt parti i form av Folkpartiet, som fortfarande propagerar för att Sverige bör införa euron.

Olikheterna mellan alla euroländer var huvudanledningen till att regeringens EMU-utredning i mitten av 1990-talet rekommenderade Sverige att stå utanför.

Eurons kärnländer mitt i Europa har visserligen en tillräckligt homogen ekonomi för att kunna tjäna på ett valutasamarbete. Men de mer perifera länderna, medelhavsländerna och vårt grannland Finland, har ett så annorlunda ekonomiskt fundament att motsättningarna byggdes in i systemet redan från start.

Skillnaderna bäddade för de ”asymmetriska chocker” vi ser; en ekonomi i eurosamarbetet kan tuffa på finfint, medan en annan ekonomi går uselt. Just nu ser vi det i exemplen Tyskland – Italien.

Dessa länder behöver egentligen helt olika finanspolitik och penningpolitik men är surrade vid varandra genom den gemensamma valutan.

Det förnuftiga men något självspäkande Finland var ett av få länder som insåg detta men ändå gick med.

Finländarna har efter eurointrädet därför inte bara jobbat ihop pengar för att klara mat och överlevnad för dagen. De har också arbetat ihop stora buffertfonder, pengar som de lagt på hög för att använda den dagen då finsk industri drabbas av en isolerad ekonomisk nedgång – till exempel om den viktiga skogsindustrin slås ut när ryssar och nordamerikaner kan exportera billigt trä om rubeln och dollarn sjunker.
Finland kan då inte räkna med penningpolitiskt stöd från övriga eurozonen. Tyskland bryr sig inte om virkespriser eftersom de inte är beroende av någon trävaruindustri.

Ett försök att minska risken för asymmetriska chocker var de konvergensregler som skulle reglera hur stora ländernas budgetunderskott och statsskulder fick vara innan euron infördes.

Grekland och Portugal förklarade snabbt att de hade uppnått målen, vilket man redan då visste var lögn, men det kanske mest frapperande var att någon över huvud taget kunde tro att decennier av separata ekonomiska strukturer, baserade på skilda naturtillgångar, skild produktspecialisering och olikartade funktionssätt för arbetsmarknad och välfärdssystem skulle suddas ut på bara några få år genom regler som handlade om budgetsaldon.

I ett sista (?) desperat försök att banka in alla länder i samma ekonomiska form kräver nu federalistförespråkare ännu striktare regler och ännu mer överstatlig ekonomisk styrning.

Risken är att en sådan strategi i stället göder missnöjes- och populistpartier. Deras eventuella seger i nationella val skulle knappast gynna en gemensam valuta eller mer makt åt EU-kommissionen.

I Finland har redan ett EU-kritiskt parti, Sannfinländarna, lyckats bli tredje största parti.

I eftertankens kranka blekhet borde euron aldrig ha fått den utbredning den har nu. Kärnländerna har som sagt nytta av en gemensam valuta och kommer troligen att fortsätta samarbetet.

Men andra länder kommer snart att tvingas hoppa av euron och ta tillbaka makten över sin egen penningpolitik. Den europeiska centralbanken ECB:s penningpolitik har de ju inte haft någon nytta av, snarare tvärtom.

ECB:s höjning av styrräntan i somras var till exempel en rejäl björn-knuff mot de euroländer som redan vinglade på gränsen till avgrunden.

Om Sverige över huvud taget ska snegla mot möjligheterna att få någon ekonomisk vinning av ett valutasamarbete bör man hellre inrikta sig på länder med en likartad ekonomisk struktur, det vill säga Norge, Finland och eventuellt Danmark.

Ett sådant projekt skulle vara ekonomiskt rimligt men naturligtvis politiskt omöjligt.

Euron står för motsatsen: politiskt hyllad, men ekonomiskt omöjlig.