Bara 40 procent av de öppet arbetslösa vid arbetsförmedlingarna får ersättning från a-kassan. För de övriga 60 procenten skulle obligatorisk a-kassa betyda att de får vara med och betala – men inte att de får ersättning.

– De som förespråkar en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring säger att den behövs för att ”alla ska omfattas”, säger Anders Wikander, utredare vid Arbetslöshetskassornas samorganisation, SO. Men vad menas med ”omfattas”? Kanske bara att alla ska betala, inte att fler ska få ersättning.

Anders Wikander delar in de öppet arbetslösa i tre kategorier:

• De knappt 100 000 personer som får inkomstrelaterad ersättning från a-kassan, eftersom de är med i en a-kassa sedan minst tolv månader och uppfyller arbetsvillkoret och övriga krav för ersättning.

• De ungefär 9 000 som får grundbelopp (högst 320 kronor om dagen) – en grupp som uppfyller arbetsvillkoret och övriga krav för ersättning, men inte har varit medlemmar i a-kassan i tolv månader.

• De som inte får ett rött öre, i de flesta fall därför att de inte har haft arbete tillräckligt länge och regelbundet för att uppfylla arbetsvillkoret.

Hur skulle de här grupperna av arbetslösa påverkas av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, som den parlamentariska socialförsäkringsutredningen nu funderar på? I sina direktiv till utredningen säger regeringen att arbetslöshetsförsäkringen ”ska omfatta alla som förvärvsarbetar och uppfyller arbetsvillkoret”. Men själva arbetsvillkoret ska inte mildras – i alla fall säger inte regeringen det i direktiven, påpekar Anders Wikander.

– Därmed skulle bara de knappt 9 000 som i dag får grundbelopp vinna på att a-kassan blev obligatorisk. Plus några tusen som har aktivitetsstöd, totalt högst 15 000 personer.

– Att den stora grupp som i dag står helt utan ersättning ”omfattas” av en obligatorisk försäkring skulle däremot bara innebära att de får vara med och betala. Inte att de får ersättning.

De här synpunkterna har SO fört fram till den parlamentariska utredningen. Irene Wennemo, huvudsekreterare i utredningen, bekräftar att SO har läst direktiven rätt.

– Men flera partier anser att förändringar i arbetsvillkoret måste finnas med för att de ska ställa sig bakom en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Bland andra Miljöpartiet har fört fram den ståndpunkten.

Ska regeringen få bred uppslutning kring en obligatorisk försäkring, vilket man hoppas på, måste alltså arbetsvillkoret antagligen mildras. I dag är villkoret att den arbetslösa har arbetat minst 80 timmar i månaden i minst sex månader under en tolvmånadersperiod – ett krav väl anpassat till heltidsarbetande, väletablerade män, men inte till unga timanställda kvinnor i tjänstesektorn.

SO har också slagit larm om de långt framskridna planerna på att arbetsgivarna i framtiden ska lämna inkomstuppgifter om sina anställda till skatteverket varje månad – ett förslag som en statlig utredning lade fram tidigare i år, och som socialförsäkringsutredningen kan komma att bygga på.

Övergången från årliga till månatliga kontrolluppgifter är tänkt att i ett slag förenkla för de myndigheter som hanterar socialförsäkringarna och minska svartjobbandet.

– Men vad många har missat är att a-kassorna inte klarar sig med enbart inkomstuppgifter, säger SO:s kanslichef Melker Ödebrink. Om en person med hög lön blir arbetslös och sedan får ett nytt heltidsjobb med lägre lön skulle han eller hon framstå som deltidsarbetslös, trots arbete på heltid. Därför måste vi fortfarande få uppgifter om arbetad tid.

Enligt Irene Wennemo är socialförsäkringsutredningen väl medveten om problemet, men väntar på att regeringen ska ställning till förslaget om månadsuppgifter.