Den svenska modellens framtid bärs av arbetsmarknadens A-lag. Av dem som har löner och villkor som bestäms på individuell och lokal nivå. Det ställer nya krav på fack och arbetsgivarorganisationer.

Den så kallade svenska modellen är fortfarande omtyckt. Modellens kärna, att lönebildning och förhållanden på arbetsmarknaden regleras genom avtal mellan fack och arbetsgivarorganisation, innebär en klar fördel framför modeller där det mesta regleras genom lag.

Men den svenska modellen står nu inför stora förändringar.

För tjänstesektorn blir det allt vanligare med ”sifferlösa” avtal. De innebär att fack och arbetsgivarorganisationer på central nivå endast anger hur löneprocessen ska gå till, medan lönesättningen är en fråga för den enskilde medarbetaren och dennes lönesättande chef.

Denna utveckling välkomnas av både anställda och arbetsgivare. För företaget blir lönebildningen ett viktigt verktyg för att styra verksamheten åt rätt håll, och för individen upplevs sambandet mellan lön och prestation som rättvist.

De företag och anställda som drivit på denna utveckling tillhör A-laget på svensk arbetsmarknad, de som kan förvänta sig lönsam tillväxt och god löneutveckling. Andra blir kvar bland gamla tarifflönesystem och generella lönepåslag. De sistnämnda kommer ohjälpligt att höra till arbetsmarknadens B-lag, där det inte finns någon koppling mellan löneutveckling och företagsutveckling och där lönehöjningar enbart ses som ökade kostnader.

Det är rimligt att kalla detta för ett paradigmskifte, där vi ställs inför en rad utmaningar:

1. Parternas roll måste förändras. Fack och arbetsgivarorganisationer som re­presenterar A-laget kommer fortfarande att producera kollektivavtal, men vi kommer att bli mer av stödjande konsulter åt våra respektive medlemmar.

2. Kollektivavtalen måste förändras. Kollektivavtalen kommer att tömmas allt mer på detaljregleringar och siffror för löneutvecklingen. I stället fylls de allt mer av processdokument, av skrivningar som ska garantera kvalitén i det lokala arbetet.

3. Förhållandet mellan arbetsmark­na­dens parter och politiken kommer att förändras. Det makroekonomiska perspektivet blir allt mer irrelevant, i takt med att det inte finns något nationellt genomsnitt som ska gälla alla företag och branscher i Sverige.

Det finns all anledning att välkomna detta. Förändring­arna är nödvändiga och de har ett brett stöd.

Jonas Milton
vd Almega