Vi bryta alla mark, mest för efterkommande, och det är vad du som arbetarförfattare gjort för mig.

Citatet kommer från ett brev som Ivar Lo-Johansson 1951 skickade till författaren och sågverksarbetaren Karl Östman i Sundsvall. Östman var sågverksfolkets berättare, arbetade som stabbläggare, plankbärare, ett av de tyngsta arbetena på sågarna, och kunde samtidigt skriva tre novellsamlingar och en roman samt ett stort antal berättelser och artiklar till en mängd tidningar och tidskrifter.

Ekonomiskt var det till stor glädje för Karl Östman och hans familj att det fanns så många tidningar, inte minst fackpress, som var öppna för författare vid denna tid. Han fick dessutom stor hjälp av den lokala arbetarrörelsen som vid två tillfällen ordnade insamlingar till Östman, dels när han gick en vinterkurs på Brunnsviks folkhögskola 1912 och dels samlade man senare in pengar för att ge familjen möjlighet att flytta in i ett nybyggt hus, bättre än det kallhål familjen tidigare bott i. Han och frun Hilda förlorade två av sina tre döttrar i fattigmanssjukdomen tbc.

Karl Östman skrev om arbetet vid sågen så man riktigt kunde höra klingan såga sig igenom träet och om lössen i väggarna på de baracker som sågverkschefen erbjöd den anställde. När Östman och andra organiserade sig fackligt kunde de därför bli både arbetslösa och vräkta.

Han skrev också om den fattiga uppväxten i Ångermanland. Ofta var båda föräldrarna borta, pappan på arbete, mamman för att sälja pappans snickerier. Maten kunde då bestå av potatis doppad i lake efter sillen, som inte fanns. Han beskrev även hur familjen tvingades flytta från sitt hus då handelsmannen tog det ifrån dem, när familjen låg efter med betalningarna för inköp i affären. Flyttlasset gick då till Sundsvall, på den tiden Sveriges snabbast växande stad, under sågverksboomen.

Karl Östman berättar i en novell hur en ung pojk får låna böcker av en äldre arbetskamrat. Böckerna, som finns i en grönmålad kista, öppnar pojkens ögon för en annan värld. Arbetet på sågen kommer i annat ljus och Karl, för det är förmodligen han det handlar om, kan själv börja skriva.

Nu, 100 år senare, skriver Vibeke Olsson böcker om samma tid, med en ung flicka, Bricken, i huvudrollen. Den första boken utspelar sig under den stora sågverksstrejken 1879, då landshövding Treffenberg skickade ut militär för att få slut på strejken. I den andra boken drabbas Bricken av en svår olycka när hon fått arbete vid en såg. En tredje bok är på väg ut i handeln denna höst.

Militär mot arbetare var inte helt ovanligt då, men efter händelserna i Ådalen 1931 då fem demonstrerande arbetare sköts till döds, antog riksdagen en lag som förbjöd militär att användas mot arbetare. Nu, åttio år senare, har Sveriges riksdag återinfört denna möjlighet att använda militär för att stoppa demonstranter.

Foto: Scanpix

1968 är Sara Lidman en av flera författare som reser ut på arbetsplatser för att rapportera om verkligheten på arbetsplatserna. Hon ger ordet till gruvarbetare som berättar om livet i gruvan och ovanför, och som förklarar att de är maktlösa.

Det finns två grupper i samhället som lever på var sitt håll. Det är dom vanliga människorna och så dom som är finare. Det är den sistnämnda gruppen som delar ut orderna.

Det här störde den offentliga bilden och fick inte sägas. Bl.a. finansminister Gunnar Sträng gick till dom finares försvar och menade att det var bara en liten grupp som tyckte som Sara Lidman. Men året efter går samtliga gruvarbetare ut i strejk. För människovärdet, för att kunna gå rakryggade.

Litteraturen som plats för att visa vad som dolts bakom de fina fasaderna och de vackra orden. Det ska tilläggas att i Sara Lidmans bok Gruva har också Odd Uhrboms starka svartvita bilder en stor betydelse. Jag var 15 år då och minns både boken och strejken. Finns det något större än att kämpa för människovärdet?

Ted Ström skriver senare om hur bion i Pajala visar Den stora färden, Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten, gårdarna släcker sina ljus. Det är då som det stora vemodet rullar in och från havet blåser en råkall isande vind.

Men innan kylan och vemodet drar in kommer det en bok som rullar med på den vänstervåg som följer på gruvstrejken. Torgny Karnstedts debutroman Slamfarmen gör stor succè 1977. En roman om en grupp arbetares kamp för rättvisa och människovärde på en kemisk fabrik i Helsingborg. Torgny fortsätter att skriva böcker men, efter att han flyttat till Arvika är det kanske som föreläsare på skolor han gjort mest avtryck. Han har också deltagit vid fackliga kulturprojekt som Läs för mig pappa. Greppa boken, fånga språket är hans viktiga tema. 1995 gav han ut romanen Låtsaskungen, en spännande skildring av en grupp ungdomar på en skola för elever som inte platsat i den vanliga skolvärlden, som varit utan språk. I år har han gett ut boken Mitt namn är Kocki, en historia om en typograf i Arvika som skadar sig i handen, blir gårdfarihandlare och sedermera korvkioskägare. Boken är skriven utifrån Kockis egna efterlämnade anteckningar. På bokmässan sålde han boken med korvlåda på magen och keps på huvudet.

Året efter Torgny Karnstedts debut gör även varvsarbetaren Aino Trosell entré, med boken Socialsvängen. Då har hon lämnat arbetet som socialarbetare och utbildat sig til svetsare och fått jobb på Arendalsvarvet. Vid den tiden arbetade jag själv som svetsare på ett varv och slukade hennes böcker. Hon skriver flera romaner med arbetet på varven och så småningom även oljeriggsindustrin i ryggen, innan hon plötsligt gör succé med flera deckare med en arbetarkvinna i huvudrollen. Och när hon nästan 30 år efter debuten skrev En gränslös kärlekshistoria, då föll jag djupt ner i läsfåtöljen, för att därefter visa mina arbetskamrater den på dess plats i biblioteket på jobbet. Den lästes mer än deckarna det året. I En gränslös kärlekshistoria följer Aino Trosell sin egen släkt via fem generationers kvinnor.

Dagens arbetarförfattare har en stark tradition att vila på. Men de är också fler och mer framgångsrika än vad många tror sig veta. Förutom Trosell och Karnstedt har vi bland andra Jenny Wrangborg, Lena Kallenberg, Maria Hamberg, Doris Dahlin, Ove Allansson, Bernt-Ove Andersson, Tony Samuelsson, David Ericsson, Kjell Eriksson, Hans Lagerberg, Håkan Boström och Micke Evhammar. För att bara nämna några. Även Susanna Alakoski, Åsa Linderborg, Elsie Johansson, Majgull Axelsson, Fredrik Ekelund och Kristian Lundberg har bidragit till arbetarskrivandets åter ökande anseende.

Tidskriften Arbetaren Zenit kommer ut en gång i veckan. Under hösten har där i varje nummer presenterats en text av en arbetarskrivare. Ett lovvärt initiativ. Och om vi som läsenärer i Ove Allanssons efterföljd tar oss tillbaka till tiden för Karl Östmans skrivande, så ska vi se att fackförbundspressen betydde oerhört mycket för den generationen arbetarskrivare.

Frågan måste ställas, hur det kommer sig att dagens fackförbundspress, med vissa undantag, avhänt sig möjligheten att låta arbetarskrivare presentera litterära bilder av arbetslivet, av hur jobbskatteavdrag också lett till försämrad arbetsmiljö och trygghet, av hur det goda arbetet blivit en nostalgitripp och hur människovärdet pressats tillbaka i takt med försämrad välfärd?

Många synliggörande texter väntar på att skrivas och läsas. Varför är det då så förtvivlat svårt att få läsa en litterär berättelse från arbetslivet i dagens arbetarpress?

Åke Johansson