Det är som att kliva in i ett gigantiskt kylskåp där allt känns bekant, filen, grädden och mjölken i alla dess färger och förpackningar.

Arbetarna skyndar mellan hyllorna, alla går omkring i hörlurar och rabblar upp olika siffror och kommandon medan de plockar ner och placerar varorna i vagnar.

Men de rör sig lite märkligt, som vore de röststyrda. Och det är precis vad de är.

Förr hade de en plocklista i handen, nu får de den uppläst för sig i hörluren av en artificiell röst som påminner om Fröken Ur. Röd mjölk heter inte röd mjölk längre, den har en kod, en siffra, som filen, keson och alla de andra 500 artiklarna.

Systemet kallas Pick to voice, förkortat till P2V.

Datoriseringen gör sig påmind redan vid entrén. Portvakten har bytts ut mot en minidator, där besökaren själv får registrera sig, fylla i, skriva ut och plasta in besökskortet. Huvudskyddsombudet Raymond Stae­del tar emot och skämtar om den nya portvakten som trots allt talar svenska. Själv hamnar han hos IBM på Irland när han ringer ”securitycenter”.

– Nästa gång hamnar jag kanske i New Delhi, vem vet.

Livs klubbordförande Patrik Österberg, huvudskyddsombudet Raymond Staedel, skyddsombuden Reza Ahmadzadeh och Zeryan Saeed har alla mycket att berätta om hur P2V påverkat plockarnas arbetsförhållanden. Facket tog strid mot systemet när det infördes för tre år sedan och det blev tuffa förhandlingar både lokalt och centralt. Frågan togs även upp av Datainspektionen som ville veta vilka personuppgifter som lagras och hur länge. Men arbetsgivaren gjorde som den ville.

P2V är busenkelt att lära ut. Du trycker på att par knappar och sedan är det bara att följa rösten. Nästa gång du loggar in kommer P2V att känna igen både din röst och ditt språk. Har du en gång sagt ”ett” får du inte säga ”etta” nästa gång. Du får inte heller låta hes på rösten, vilket är lätt hänt i den permanent fyragradiga kylan, för då blir du inte godkänd. Har du ett annat modersmål än svenska, som en stor del av Arlas plockare har, går det att programmera in det.

Arbetsgivaren kan kort sagt plocka in vem som helst från gatan. Men det är inte det som bekymrar facket i första hand.

P2V är mer än bara total styrning av plockarnas arbete. Systemet spårar också varje individ, registrerar var hon är, vad hon gör, och inte gör, men framför allt hur många kilon per timme var och en plockar.

– Det är som att ha en indirekt gps på varje person, vilket kan kännas väldigt integritetskränkande, säger huvudskyddsombudet.

Har man otur får man fel typ av plock, exempelvis Keso, som ju väger lättare än mjölk, men det tar inte systemet hänsyn till. Inte heller till en mängd arbetsuppgifter som inte har några siffror och därmed inte registreras. Råkar du vara den person som måste dra undan tompallar, rulla fram tomvagnar eller torka upp spilld mjölk, ligger du illa till, för det enda som räknas är din plockhastighet.

– Samma för alla individer, oavsett fysik och ålder, säger klubb­ordföranden Patrik Österberg.

I stället för P2V vill facket ha ett system med bärbara skärmar som används i vissa kyllager. Då är det arbetstagaren som styr datorn och inte tvärtom. Eller ännu hellre en jämn fördelat rotation, där arbetsgivaren inte har samma möjlighet att jämföra olika individers effektivitet minut för minut.

Skyddsombudet Reza Ahmadzadeh, som jobbat i lagret både före och efter P2V, berättar hur plockarna med tiden tappat känslan för vad de jobbar med.

– Allt har förvandlats till siffror. De som bara jobbat med P2V klarar inte av att lägga tillbaka returnerade produkter i lagret. De känner inte igen produkterna som de dagligen jobbar med.

Samma sak gäller arbetsledarna, som inte är ute i verksamheten, enligt skyddsombuden. I stället sitter de och läser P2V-rapporter om hastighet och effektiv tid, vilka också används som underlag för utvecklingssamtal.

Plockarna Sandra Lindberg och Filip Granander vrider undan sina mikrofoner när skyddsombuden talar med dem. Visst ställer de upp på fotografering, om än något motvilligt. Ett avbrott innebär alltid visst strul. Man kan ofrivilligt sätta i gång ett kommando, förklarar Reza Ahmadzadeh.

– Då måste man hålla på och backa. Man måste följa ett visst mönster som är upplagt efter en viss logik, som gör att man inte kan hoppa över ett plock, eftersom man inte vet vad nästa plock är. Och vid varje tillfälle måste man bekräfta för datormorsan att man gjort det man blivit tillsagd att göra. Man är totalt upplåst och styrd.

P2V har inte bara påverkat plockarnas känsla för mjölken. Systemet har också ändrat en hel del i relationerna dem emellan.

– Den spontana kommunikationen och de glada tillropen försvinner per automatik, berättar Patrik Österberg. Hade jag en plocklista i handen skulle jag spontant kunna ropa: ”Tjänare Reza, vad kul att du är tillbaka!” Men det gör jag inte nu, eftersom jag måste lyssna på vad rösten säger att jag ska göra, och då har Reza hunnit gå därifrån.

Reza vill tona ner den drastiska beskrivningen av ”den sociala biten” på jobbet.

– Kommunikationen är inte helt borta, säger han. Men jag måste vänta tills jag plockat undan det jag håller på med för stunden och se till att den jag ska prata med befinner sig i exakt samma läge som jag. Man får helt enkel dämpa sin nyfikenhet.

Arbetsgivarens främsta syfte med P2V är att höja leveranssäker­heten. Det vill säga rätt varor till rätt kund vid rätt tid. Och det har arbetsgivaren lyckats med, medger facket, även om det handlar om en höjning med ett par tre procentenheter.

Men till vilket pris?