Foto: Bertil Ericson Bild: Bertil Ericson

Försäkringskassan måste i fortsättningen göra en annan, mindre sträng tolkning av lagen än hittills. Trots det blev domen en besvikelse för den person den gäller: demensvårdaren Maria Wiklund.

 

Försäkringskassan har gått för långt i sin syn på vad som krävs för att få sjukersättning. Arbetsförmågan behöver inte vara nedsatt för livet, enligt en prejudicerande dom i Högsta förvaltningsdomstolen.

Kraven för sjukersättning – det som tidigare hette förtidspension – skärptes den 1 juli 2008:

• Arbetsförmågan ska vara nedsatt ”stadigvarande”, ett striktare krav än det tidigare begreppet ”varaktigt”.

• Medicinsk och arbetslivsinriktad rehabilitering ska inte kunna göra att arbetsförmågan kommer tillbaka.

De här kraven har Försäkringskassan tolkat strängt. ”Stadigvarande” nedsatt arbetsförmåga har Försäkringskassan i praktiken översatt till ”livslångt”. Eftersom läkare sällan helt kan utesluta att arbetsförmågan blir bättre någon gång i framtiden, till exempel i förhållande till ett anpassat eller skyddat arbete, har få passerat nålsögat för sjukersättning.

När Högsta förvaltningsdomstolen på onsdagen för första gången prövade vad som krävs för sjukersättning enligt de nya reglerna avvisade den Försäkringskassans tolkning. ”Det finns (…) i varken lagtext eller motiv stöd för att ställa upp ett krav på att nedsättningen ska kvarstå livslångt eller fram till pensionsåldern”, heter det i domen. Domstolen påminner också om att ”arbetsförmågan ska utredas på nytt minst vart tredje år”. Det kan ses som ett sätt att mildra kravet att nedsättningen ska bevisas ”en gång för alla”.

– Domen kommer att få stor betydelse för prövningen av rätten till sjukersättning, säger Philip Eldon, förbundsjurist vid LO-TCO Rättsskydd.

Försäkringskassan har också haft en sträng syn på villkoret att möjligheterna till rehabilitering ska vara uttömda innan någon får sjukersättning. Det har inte räckt att läkare och annan vårdpersonal bedömt att rehabilitering är utsiktslöst – rehabiliteringen måste också ha satts in, men misslyckats.

Högsta förvaltningsdomstolen är mindre sträng. Det räcker att rehabilitering inte bedöms förbättra arbetsförmågan. ”Däremot krävs det inte att rehabiliteringsåtgärder har vidtagits.”

Domen innebär att Försäkringskassan i fortsättningen måste göra en annan, mindre sträng tolkning av lagen än hittills. Ändå är domen en besvikelse för den person den gäller: demensvårdaren Maria Wiklund, som LO-Tidningen berättade om den 6 maj i år.

Maria Wiklund fick svåra skallskador när hon surfade på en wakeboard i juni 2006 och slog huvudet i en sten. Skallen sprack, käken gick sönder och nacken skadades. Efter fem veckor vid enheten för smärtrehabilitering vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, då all tänkbar behandling prövades utan resultat, bedömde den ansvariga överläkaren att det är uteslutet att Maria Wiklund någonsin kommer att kunna arbeta mer än 50 procent.

Mot den bakgrunden har Maria Wiklund begärt sjukersättning på halvtid, något som Försäkringskassan har sagt nej till. Med Philip Eldon som ombud har Maria Wiklund överklagat ända till högsta instans.

Högsta förvaltningsdomstolen avvisade i och för sig Försäkringskassans argument att smärta i muskler och bindväv generellt skulle vara ett tillstånd där man kan hoppas på bättring. Men det medicinska underlaget gav ändå inte tillräckligt stöd för slutsatsen att Maria Wiklunds arbetsförmåga är nedsatt stadigvarande. Hon uttryckte besvikelse över utgången, men ville inte kommentera mer.