Det började dramatiskt vid riksdagens öppnande när Jimmie Åkesson och hans flickvän, iklädda folkdräkter, och deras partikamrater tågade ut ur Storkyrkan i protest mot det som sagts i predikan. SD:s entré i riksdagskorridorerna väckte starka känslor. Att partiet dessutom fick en vågmästarställning ökade möjligheterna till inflytande. Skulle de andra partierna frestas att ta kontakt för att få igenom sina beslut? Skulle vi få se hur SD:s inflytande över svensk politik ökade med fler främlingsfientliga beslut till följd?

En av de första insatserna var att sätta riksdagens utredningstjänst (RUT) i arbete genom att beställa en rad undersökningar som man hoppades skulle visa att partiet haft rätt i sina misstankar om till exempel höga kostnader för invandringen och en omfattande kriminalitet bland utlandsfödda. Men resultaten blev inte vad SD tänkt sig, svaren visade på en mer komplex verklighet.

Den övergripande trenden i Västeuropa är att de högerpopulistiska partierna släppts in i stugvärmen. I en rad länder har borgerliga partier börjat samarbeta med högerpopulisterna, i vissa fall har de till och med accepterat högerpopulister som regeringsunderlag. Inte minst gäller detta i Norden.

I Norge utmanar Fremskrittspartiet tillsammans med de konservativa den sittande rödgröna regeringen. I Danmark har Dansk Folkeparti utgjort ett stödparti till den borgerliga regeringen, även om statsminister Lars Løkke Rasmussen nyligen deklarerade att han inte var beredd att släppa in Dansk Folkeparti i regeringen. I Finland var det på vippen att Sannfinländarna kom med i regeringen, men det föll på att partiet motsatte sig EU:s stödpaket till Grekland.

I Sverige är förhållandena radikalt annorlunda. De borgerliga allianspartierna har inte inlett något som helst samarbete med SD, inte ens på lokal nivå i Skåne där SD har sin starkaste bas. Snarare har tonläget mellan Reinfeldt och Åkesson skärpts. Under den första perioden efter valet låg Reinfeldt lågt i kritiken, men successivt har tonläget skruvats upp och är i dag ytterst irriterat. Det har gjort SD till ett isolerat parti utan inflytande.

I 90 procent av omröstningarna i riksdagen har SD röstat med den borgerliga alliansen. Men på senare tid har SD allt oftare gått emot regeringen. En tolkning är att partiet vill ge igen på Reinfeldt.

En förklaring till att SD hittills misslyckats med det som systerpartierna i Norden lyckas med kan sökas i partiernas olika bakgrund. SD har rötter i nazistiska och fascistiska rörelser, medan Fremskrittspartiet, Dansk Folkeparti och Sannfinländarna snarare startat som missnöjespartier mot skatter och statlig övermakt. SD har därför ett behov av att skaffa en mer respektabel image, och sedan Åkesson tog över partiledarskapet 2005 har partiet genomgått en radikal omstöpning.

Nyporna för att uppnå förändringen har varit hårda och har betytt att den styrande kretsen i partitoppen fått ännu mer makt. Många medlemmar har uteslutits och informationen har centraliserats. En konsekvens av detta är att antalet lokala SD-bloggar minskat dramatiskt. Numera kan man inte ens läsa partiorganet SD-Kuriren på nätet.

Men samtidigt finns flera mer radikala grupper inom partiet som partiledningen inte vågar ge sig på. Det handlar bland annat om SD:s internationella sekreterare Kent Ekeroth som högljutt påstår att Sverige hotas av ”islamisering”, det vill säga en argumentation väldigt nära Anders Behring Breiviks.

Efter dådet i Norge hamnade SD-ledningen i ett dilemma. Antingen fick de ta avstånd från innehållet i Breiviks retorik, men då skulle kritiken även slå mot de radikala krafterna i de egna leden. Eller så kunde SD:s ledning välja att ligga lågt, med risken att det skulle uppfattas som att partiet delade Breiviks åsikter. SD valde den senare linjen, vilket omedelbart ledde till ett tapp i opinionen. Den motsatta strategin, att uttryckligt kritisera retoriken hos vissa företrädare, hade i stället kunna leda till interna sprickor i partiet.

En annan orsak till det minskade stödet är att väljarna föredrar tryggheten med stora etablerade partier i osäkra tider. Något som alla små partier drabbats av.

Efter dåden i Norge har SD blivit ännu mer trängt. Att angripa de radikala krafterna inom partiet vore att såga av den gren man sitter på.

I stället är det troligt att vi får se en period av ökat sönderfall och fragmentisering. Det mesta talar för att de inre motsättningarna kommer att öka.

En summering av första året är att utrymmet för en främlingsfientlig politik inte ökat. Året har präglats av passivitet från SD:s sida, riksdagsledamöter har talat om nödvändigheten av att se och lära. Men väljarna lär tröttna om inte partiet åtminstone börjar försöka leverera mer än vad som hittills skett. Detta är å andra sidan svårt att göra så länge alla andra partier håller SD på armslängds avstånd.