”GS, IF Metall och Livs struntar i LO-samordningen och vikten av att få upp kvinnors löner i nivå med männens. De är stora stöddiga osolidariska förbund som inte vill dela med sig av fördelarna med att vara mansdominerade och därmed högavlönade.”

Ni känner säkert igen bilden, men inget kunde vara mera felaktigt. Tillsammans representerar vi cirka 100 000 kvinnor och det skulle vara oss helt främmande att inte jobba för jämställdhet och öka lönerna för lågavlönade kvinnor. Vi stödjer självklart LO:s gemensamma strävanden mot jämställda löner och är solidariska med demokratiskt fattade LO-beslut.

Orsaken till missuppfattningen är naturligtvis det som kommit att bli en följetong inför avtalsrörelserna, det vill säga jämställdhetspotterna.

Vi vill påminna om att vi hittills varje gång ändå har lyckats nå en kompromiss i frågan. Först såg det ut som att så skulle bli fallet även denna gång. Men i allra sista minuten ändrades spelplanen.

Så sent som den 29 augusti tog LO:s representantskap beslut i frågan. Eftersom flera förbund hade svårt att peka ut exakt vilka grupper som är felavlönade blev kompromissen i repskapet att bara en tredjedel av medlemmarna skulle bidra. Det säger sig självt att det inte kan vara så att alla medlemmar inom de andra förbunden som tjänar under industrigenomsnittet är värdediskriminerade. Repskapet sa till och med nej till ett uttryckligt förslag som innebar att alla, inte bara en tredjedel, skulle bidra till potten. I detta läge trodde vi att vi nått en kompromiss som skulle ge enighet och därmed en intakt LO-samordning.

Problemen kom när modellen skulle siffersättas. Förslaget som lades fram var att den bidragande tredjedelen skulle bidra med 300 kronor var. Ett belopp som vida överstiger potten från högkonjunkturåret 2007 och lågkonjunkturens år 2010.

Där går gränsen för oss. Vi har under två tidigare avtalsrörelser gått med på jämställdhetspotter, trots att vi har varit tveksamma till om modellen verkligen är rättvis och tjänar sitt syfte. Men vi har ändå gått med på att kompromissa. Den kompromiss som fanns även i år föll i och med siffersättningen. Det är vi väldigt besvikna över. Vi har så långt det bara är möjligt velat sätta LO-samordningen främst, men i det här läget när vår kompromissvilja inte möts av dito från övriga förbund måste vi säga ifrån. Vi har också klart deklarerat att vi månar om att kunna göra relativ­löne­förändringar inom våra egna avtalsområden samtidigt som vi stödjer andra förbund som vill detsamma.

Men vad är det då som gör att vi inte kan gå med på de så kallade jämställdhetspotterna? Vad är det som får oss att offra den samordning som vi vet att alla, både våra och andra LO-förbund, i grunden tjänar på?

Det är helt enkelt så att vi inte skulle kunna försvara en sådan uppgörelse inför våra medlemmar. För det första ger Facken inom industrins avtalsplattform, enligt vårt tycke, en bättre möjlighet till att fler ska få en reallöneutveckling jämfört med det beslut som den övriga LO-styrelsen landade i. För det andra skulle de lågavlönade kvinnorna inom industrin, våra medlemmar, i stor utsträckning få betydligt lägre löne­ökningar än lågavlönade kvinnor i andra branscher. I våra tre förbund finns det för många kvinnor som inte skulle få del av jämställdhetspotten, eftersom snittlönen för hela avtalsområdet ligger över den brytpunkt som LO-styrelsen slagit fast. För oss är det självklart att kvinnor i industrin är lika mycket värda som andra kvinnor.

När vi nu har redovisat våra skäl till att säga nej till jämställdhetspotterna vill vi också ta tillfället i akt att efterlysa en mer sansad debatt gällande lönepolitiken. Samtliga LO-företrädare som ger sig in i debatten har ett ansvar att motverka den bild av giriga fackförbund utan jämställdhetssträvan som har skapats. Med eller utan jämställdhetspott behöver vi varandra.

Per-Olof Sjöö,
förbundsordförande GS

Stefan Löfven,
förbundsordförande IF Metall

Hans-Olof Nilsson,
förbundsordförande ­Livsmedelsarbetareförbundet