Splittringen inom LO kom inte som en blixt från en klarblå himmel. Motsättningar och oenighet om lönebildningen har funnits under en längre tid.

Det gnisslade betänkligt redan hösten 2006 kring LO:s försök att enas om en kvinnolönesatsning. Men missnöjet till trots – det gick att skapa enighet.

En förändrad konstruktion av jämställdhetssatsningen tre år senare innebar mindre motsättningar och en enklare resa fram till beslutet om samordnade avtalskrav. Under ytan fanns dock den tidigare oenigheten kvar.

Men i år gick det inte längre. Trots flera krismöten och otaliga försök att hitta lösningar som tillgodosåg allas legitima intressen sprack ansträngningarna att skapa enighet.

Två industrifackförbund, IF Metall och GS, reserverade sig i LO:s styrelse. Livs, som saknar ordinarie plats i styrelsen, anslöt därefter till industrikollegornas uppfattning.

Att storleken på jämställdhetspotten kom att leda till splittring och strid inför öppen ridå kan vid en snabb betraktelse förefalla överraskande.

Skillnaden, det som sägs avgöra, är oenighet kring kravet på en extra hundralapp mer i månaden till anställda på avtalsområden med genomsnittslöner lägre än 22 400 kronor i månaden.

IF Metall kunde tänka sig en extra satsning på en femtiolapp, kanske 60 kronor, men inte mer. Kvar blir därför en oenighet om 40 till 50 kronor mer i månaden till i huvudsak kvinnor med låg lön. Det är den tuvan som välter samordningslasset.

Men kanske är oenigheten och reservationerna inte en direkt följd av jämställdhetspottens storlek och konstruktion – utan mer en logisk följd av en längre tids motsättningar mellan förbunden.

Under industriavtalets 14 år har det gnisslat i umgänget vid många tillfällen. Konstruktionen med den internationellt konkurrensutsatta sektorn som arbetsmarknadens lönenormerare har kritiserats, vänts och vridits på vid otaliga tillfällen. Övriga förbunds bristande inflytande över normen har genomgående varit det som uppmärksammats.

Men att den fackliga splittringen hittills mötts av bifall från arbetsgivarläktaren är svårt att förstå. Vilken långsiktig lönenytta har de privata arbetsgivarna av ett splittrat LO? Det enkla svaret är – ingen alls.

Splittringen innebär ökad risk för oroshärdar snart sagt överallt och en bristande tilltro till den lönenorm som den internationellt konkurrensutsatta sektorn – läs industrin – försöker skapa.

Med en stökig arbetsmarknad vid sidan av industrin dröjer det heller inte länge förrän även den drabbas. Industrin lever inte i en bubbla, fri från yttre påverkan. Tvärtom, det som sker på andra områden påverkar också det egna fögderiet.

I den osäkra situation som uppstått är nu bara en sak säker – den kommande avtalsrörelsen blir den mest oförutsägbara i modern tid.