Spelet kan börja – och matchen blir utdragen

Nu börjar en mycket utdragen avtalsrörelse – den längsta i modern tid. Industrin startar sina förhandlingar i nästa vecka medan andra sätter igång först om ett halvår.

Att förhandlingarna är så utspridda i tid kan i sig skapa konflikter. Till det kommer att motsättningarna är stora mellan fackens krav och arbetsgivarnas inställning.

Osäkerheten är stor om hur ekonomin ska utvecklas. I våras slog LO-ekonomerna fast att löneutrymmet är i storleksordningen tre till fyra procent. Men efter semestern har de inte varit lika säkra på sin sak, eftersom börserna världen runt åker berg- och dalbana samtidigt som bedömningarna av real­ekonomins utveckling går isär.

För industrins parter blir det därför en vansklig uppgift att i slutet på november sluta ett avtal som ska fungera som den norm andra branscher ska godta. Det osäkra ekonomiska läget gör att situationen kan vara en helt annan när de andra sektorerna några månader senare ska förhandla om sina nya avtal.

Mellan parterna finns dessutom starka motsättningar när det gäller fackets krav på en satsning på lågavlönade och kvinnodominerade områden samt en begränsning av visstidsanställningarna.

Argumenten mot särskilda satsningar på kvinnolöner och lågavlönade är många. Svenskt Näringslivs Christer Ågren säger att sådana förändringar utgör ett samhällsproblem och leder till att lågbetalda jobb försvinner och därmed en ökad utslagning. Teknikföretagens Anders Weihe säger att jämställdhetspotten är ett brott mot industriavtalet.

Arbetsgivarorganisationerna vill å sin sida göra om kollektivavtalens innehåll och funktion genom mer lokalt anpassade avtal där individen har stort inflytande över sin lön och över andra villkor. Och det är inget som LO-facken gillar.

För de allra flesta kommer lönehöjningarna att vara det viktigaste i den kommande avtalsrörelsen.

Efter industrins krisavtal med kortare arbetstid och lägre lön anser många löntagare att det är dags att få något tillbaka. IF Metalls Stefan Löfven säger att fackets medlemmar ska ha del av produktivitetsökningen och han kan inte se att lönsamhet och produktivitet har påverkats negativt den senaste tiden.

I den förra avtalsrörelsen lyckades arbetsgivarna bra med att hålla ihop. Och inget tyder än så länge på att de skulle lyckas sämre den här gången.

LO-förbunden har också strävat efter att stärka sin samhållning. En väg är att samlas kring färre krav och hoppas att samordningen blir starka kring dessa krav.

Hittills har dock inte LO-förbunden visat någon större gemensam styrka än i förra avtalsrörelsen. Det enda som läckt ut är att motsättningarna om jämställdhetspotten har varit stora.