På måndag bestäms vad avtalskraven ska motsvara i kronor och ören. Men redan på LO:s representantskap i veckan slog LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin fast att löneutrymmet måste ses långsiktigt.
Det är bra.
Som LO-Tidningens ledare tidigare skrivit tar svensk fackföreningsrörelse störst ansvar för Sveriges ekonomi genom att hålla uppe efterfrågan och ta ut det löneutrymme som finns, varken mer eller mindre (LO-Tidningen, 19 augusti 2011).
När det gäller den nya konstruktionen runt jämställdhetspotten är det dock oklart vad årets förändring kan få för reella konsekvenser.
Ur ett fackligt perspektiv är det svårt att se något motiv till att anställda inom vissa områden ska ha lägre löner än andra för likvärdiga arbetsinsatser. En sådan löneskillnad motiveras varken utifrån tillväxtförmåga eller rättvisa runt arbetsinsatsen.
I stället har den solidariska lönepolitiken skapat högre produktivitet i hela ekonomin, vilket givit mer i plånboken för alla när osakliga löneskillnader har utjämnats.
Det finns alltså flera skäl att vara solidarisk när det gäller att utmanövrera också de återstående osakliga löneskillnaderna.
Problemet blir då att först och främst slå fast vilka som verkligen är felavlönade inom LO-kollektivet.
Jämställdhetspotten ska nu, enligt beslutet från LO:s representantskap, utgå från en tredjedel av de anställda inom berörda avtalsområden.
Denna tredjedel är alltså den grupp inom vilken de felavlönade kan identifieras.
Tankegången spelar inte så stor roll för den exakta summan som ska spikas på måndag.
Däremot blir det bakomliggande resonemanget förhoppningsvis viktigt för legitimiteten av årets jämställdhetspott.
Om alla förbund enas om var de osakliga löneskillnaderna finns så finns också förutsättningar för alla förbund att solidariskt stå upp för en förändring.
Att hela skillnaden kan utraderas under en enda avtalsrörelse är det ingen som tror.
Däremot kan upplägget förhoppningsvis vara ett sätt att öka stridsviljan för den delförändring som krävs.
Men även andra områden än rena kronpåslag är viktiga.
De tydliga krav som LO-förbunden ställer upp när det gäller tidsbegränsade anställningar är viktiga.
Kraven på förbättrade avtalsförsäkringar har därutöver blivit extra viktiga för den enskilde LO-anslutne i takt med att den borgerliga regeringen försämrat de lagstadgade socialförsäkringsskydden.
Det är ingalunda någon optimal situation. Och faktiskt inte heller något optimalt krav.
Även svenska företag tjänar nämligen på att försäkringsskyddet för sjuka och arbetslösa i första hand sköts gemensamt genom lagstiftning och skatter.
En allmän lösning är alltså den bästa både för arbetsgivare och arbetstagare. När regeringen frångår detta ansvar tvingas frågan i stället upp på bordet hos arbetsmarknadens parter.
Dessbättre har arbetsgivarna i dag alla förutsättningar att tillmötesgå dessa krav eftersom deras kostnader för avtalsförsäkringarna har minskat kraftigt under senare år.
Som LO-Tidningen har skrivit tidigare är det fråga om en stadigvarande, långsiktig kostnadsminskning.
Det finns alltså alla möjligheter att möta regeringens nedmontering av det lagstadgade försäkringsskyddet med förbättrade förmåner i avtalsförsäkringarna, utan att det ska behöva inskränka på övrigt löneutrymme.
