Visst är det väl märkligt detta. Trots decenniers tjat om att det inte är bra med lönegapet mellan gruppen kvinnor och gruppen män, trots alla bedyranden om att det ska bort, trots konjunkturer som kommer och går och regeringar som faller och uppstår, så finns det en sak som är konstant – lönegapet mellan det som kodas kvinnligt och det som kodas manligt. I princip har det inte hänt något de senaste trettio åren.

Kvinnors månadslön för en heltidstjänst är i genomsnitt 4 400 kronor lägre än mäns. Sedan början på 1980-talet har kvinnors löner konstant varit ungefär 15 procent lägre än mäns.

Det här är inte i första hand resultatet av att enskilda arbetsgivare diskriminerar enskilda anställda kvinnor. Sådant förekommer också men det finns det lagstiftning mot. Nej det handlar i stället om ett diskriminerande mönster på arbetsmarknaden som helhet. Det är ett mönster som är större än vad parterna i en avgränsad bransch kan åtgärda, ens med den bästa vilja i världen. Förenklat handlar det om skillnaden i värdering mellan det arbete som görs i vården och på verkstaden, eller mellan Ica och IT eller mellan socionomen och ekonomen.

Sammanlagt saknas det över 70 miljarder per år i kvinnors lönekuvert för att kvinnor ska ha lika hög lön som män. Vår gemensamma välfärd och stora delar av handel, service och restaurang subventioneras genom att kvinnors arbetskraft konsekvent undervärderas. Lönen är ett tydligt uttryck för hur mäns och kvinnors arbete värderas – och i förlängningen för hur män och kvinnor i sig värderas.

Mångas svar på lönefrågan är att den offentliga sektorn ska fortsätta att konkurrensutsättas och privatiseras. Kvinnors låga löner i den offentliga sektorn antas bero på att de inte har någon annan arbetsgivare att välja på. Eller så är svaret mer pengar till kommuner och landsting och ändrad föräldraförsäkring så att papporna är hemma mer. Inget av recepten ger önskad effekt. Konkurrensutsättningar och privatiseringar har stått som spön i backen men löneläget ligger fast. Kommuner och landsting har historiskt fått betydligt mer pengar och föräldraförsäkringen har förändrats, om än inte tillräckligt, men löneläget består.

Gemensamt för den politiska hanteringen är att man inte vill eller vågar gå på själva kärnfrågan – lönebildningen. Jag tror det är dags att erkänna att den ”svenska modellen”, med industrin som sätter ”märket”, bygger på en patriarkal syn på arbetsmarknaden. Jag tror att vi måste förstå att den här patriarkala synen delas av arbetsmarknadens parter, alltså att det finns ett stort mått av det tänkandet både inom arbetsgivarorganisationer och fackförbund. Och inom politiken. Det avspeglas i riksdagens direktiv till Medlingsinstitutet. Jämställda löner kommer långt ner på listan.

Under politikerveckan i Almedalen i somras bevistade jag flera löneseminarier och det var två saker som var slående: panelerna hade en påtaglig mansdominans; låga löner i kvinnodominerade branscher ansågs av en klar majoritet som en sidofråga, rent av ett särintresse. Vilja till förändring fanns inte hos många. Några arbetsgivarföreträdare talade med arrogans om detta som en ”icke-fråga”.
Teknikföretagen menade på ett välbesökt seminarium att om andra branscher, som de kommunanställdas, får mer än industriarbetarna kommer krav om kompensation vilket skulle göra produktionen dyrare, vilket äventyrar exporten och svensk ekonomi.

Anders Weihe, industriföretagens förhandlingschef, menade att diskussionen om att det är orättvist med lägre löner i kvinnodominerade yrken är feltänkt. Enligt honom sätts inte lönen utifrån ett filosofiskt resonemang om vad som är rättvist eller inte, utan utifrån vad branschen har råd att betala. Kvinnor som jobbar i Kommunals låglöneyrken får skylla sig själva. De kan ta andra jobb om de vill ha högre lön. För säkerhets skull la han till att det ju faktiskt är frivilligt att arbeta som kommunalt anställd.

LO:s Per Bardh höll med om att industriföretagen ska sätta ”märket”, men försvarade LO:s rätt att satsa extra på lågavlönade kvinnor.

Detta oroade Christer Ågren, vice vd i Svenskt Näringsliv, som menade att höjda kvinnolöner skulle göra fler arbetslösa. Ungdomar, invandrare och andra som behöver komma in på arbetsmarknaden i okvalificerade jobb skulle bli utan. Hans resonemang gick ut på att låga kvinnolöner beror på att kvinnor har enkla jobb och är lätt ut­bytbara. Hans slutsats var att kvinnor behöver mer utbildning.

Förhandlingschefen för Unionen, industritjänstemännens fack, Niklas Hjert, menade att han inte kan säga till sina medlemmar vid Scania att de ska avstå löneökningar för att kommunanställda kvinnor ska komma ikapp. De skulle inte hans medlemmar acceptera.

Den intressanta frågan blir då: Hur många, och vilka, är inte villiga att acceptera nuvarande systematiska undervärdering av kvinnors arbete?

Gudrun Schyman
Feministiskt initiativ