Krisen är tillbaka och plötsligt är Sverige inte lika välmående längre.

Och lika plötsligt har nyhets­mediernas syn på regeringens politik förändrats.

Nu gäller inte de tidigare lovorden om att Borg och Reinfeldt styr Sverige mot himmelriket.

Enligt den nya retoriken är Sverige i stället en del av en internationell global ekonomi som Borg och Reinfeldt inte kan göra någonting åt.

När ekonomin går upp är det alltså Borgs förtjänst. När ekonomin går ned är det de globala krafternas fel. Men att regeringen tar stort ansvar verkar borgerliga medier vara eniga om.

Få begrepp har nämligen ändrat betydelse så snabbt som ordet ”ansvar” i samband med regering­ens politik, från enorma utgifter till ekonomisk handfallenhet.

Under krisen 2008-2009 var det, enligt en så gott som samlad mediekör av ”analytiker” och ”kommentatorer”, ytterst ansvarsfullt att först göra slut på det överskott på 70 miljarder kronor som den tidigare socialdemokratiska regeringen arbetat ihop, därefter spendera över 100 miljarder kronor på de jobbskatteavdrag som infördes, och fortsätta med att sälja ut alla statliga bolag man kunnat.

Att trots detta enorma utflöde ur statskassan få plus och minus att gå ihop var inget problem. Det som inte täcktes av tidigare överskott eller utförsäljningar täcktes med omfattande nedskärningar i offentlig sektor.

Konsekvensen är att arbets­lösheten stigit till historiskt höga nivåer. De som inte blev av med sina jobb har, åtminstone under vinterhalvåret, fått allt svårare att ta sig till jobbet genom nedskärningar i underhåll av kollektivtrafik och järnväg.

Det sistnämnda har tidning­arna faktiskt skrivit om, men de senaste årens tågkaos är å andra sidan väldigt svår att missa, även för borgerliga ledarsidor.

Under den nya finanskrisen (som ju egentligen är en fortsättning på den gamla) visar Reinfeldt återigen sitt ansvar, enligt borgerlig press. Den här gången inte genom att spen­dera miljarder och skära ned i välfärden, utan tvärtom genom att inte göra någonting alls och i stället skjuta upp det femte jobbskatteavdraget som man ändå inte har politisk majoritet för.

Regeringen visar alltså stort ansvar, vad den än gör.

I stället är det Håkan Juholt som nu utmålas som den ansvarslöse när han poängterar vikten av att göra någonting åt det haveri regeringens tidigare slöseri har orsakat, med hög arbetslöshet, stillastående kollektivtrafik, nedmonterad sjukvård och försämrade resultat i svenska skolor.

Majoriteten av de svenska medierna har sin bild klar: Ack, så oansvarigt av Håkan Juholt.

Man kan bli matt av att dessa bilder så lätt får fotfäste på tidningarnas nyhetssidor, och att även public service låter journalister bli språkrör för regeringens politik.

Men denna journalistik är troligen här för att stanna.

För en tid sedan pratade jag med några elever på Journalisthög­skolan i Stockholm, eller JMK som den heter nu.

De förstod inte problemet och ansåg att journalister visst bör kunna förmedla egna åsikter i sina artiklar.

Journalistrollen är definitivt på väg att förändras, och journalistens eget klassursprung och umgänge blir allt viktigare för det som skrivs.

Det är alarmerande då 90 procent av svensk press är borgerligt styrd och den sociala snedrekryteringen inom journalistyrket är betydande.

För arbetarrörelsen är det därför hög tid för en mer sammanhållen strategi runt medierna.

Det handlar inte längre bara om kontrollen över ledarsidorna. Det handlar om att vaka över journalistikens grundläggande principer: att ta fram fakta och att ställa även de obekväma frågorna vilket parti makthavarna än kommer ifrån, i stället för att som i borgerlig press i dag, låta egenintresset styra vinkel och ämnesval.