Den plötsliga insikten om att turbulensen i världsekonomin också kan påverka Sverige har redan satt spår i avtals­rörelsen.

Men slutsatsen att facken nu omedelbart måste skruva ned sina lönekrav är inte bara förhastad utan också farlig. Att genast kräva låga löner när ekonomin svajar till ­riskerar i stället att förstärka nedgången.

Det är därför det är så viktigt att se att IF Metalls ordförande Stefan Löfven och andra fackliga företrädare har rätt när de säger att löneutfallet i avtalsrörelsen måste ses långsiktigt, och att ett tapp i efterfrågan inte räddas med låga lönekrav.

Fackens hållning har vållat kritik från borgerligt håll, men det som ­borgerliga debattörer ständigt glömmer när de alltid ser lönenivåerna som allenarådande för en hel världs ekonomi är att skilja på två grund­satser i alla företags produktion.

Den ena är hur bra företagen är på att producera sina varor.

Den andra är hur själva försäljningen går.

Å ena sidan krävs allt bättre möjligheter att producera, det vill säga att ständigt höja produktiviteten. Om ett företag kommer med en ny och bättre modell av någon vara måste andra företag hänga på och försöka göra ännu bättre varor.

Å andra sidan krävs också en efterfrågan, alltså att folk verkligen köper det som produceras.

Det räcker med en snabb tillbakablick på finanskrisen 2008–2009 för att förstå skillnaden.

Svenska företags varor blev inte över en dag sämre när Lehman ­Broth­ers och andra banker gick i ­konkurs.
­

Däremot ledde bankkollapsen till en typisk kris i efterfrågan. Både företag och hushåll drabbades när bubblan brast och vi läste så gott som dagligen om ”likviditetsbrist” och ökad skuldsättning.

Och om pengar fattas och skulderna ökar kan eller vill allt färre köpa någonting alls.

Handeln stannade upp och varor förblev osålda.

Krisen i efterfrågan påverkade alltså inte produktiviteten, och därmed inte hur stort löneutrymmet var för varje vara som tillverkades.

Krisen var i stället att knappt någon ville köpa någon vara.

Den självklara men obehagliga följden av denna nedgång i efterfrågan blev då att företagen måste skruva ned sin produktion. Det är ju ingen mening att producera varor som inte kan säljas, hur bra varorna än är.

Därför måste arbetare sägas upp.

Arbetslösheten steg, i Sverige och i övriga världen, som en naturlig och tillräckligt hemsk följd av krisen.

Den nedgång vi ser nu är en direkt fortsättning av finanskrisen. Stater har kvar sina gigantiska skuldberg som finanskrisen orsakade och neddragningar i välfärdssystem, med sänkta pensioner och uppsagda offentligt anställda i många länder, minskar utrymmet än mer för att handla varor och tjänster.

Att i det läget hålla tillbaka lönerna i Sverige även för de arbetare som inte sägs upp leder – som sagt – bara till att ännu färre vill eller kan köpa någonting och den nedåtgående ­spiralen fortsätter.

Det är också orsaken till LO:s krav på att staten i ett sådant läge måste gå in med rimliga stöd till de arbetare som sägs upp eller får gå ned i arbetstid för att inte företagen ska sälja ännu mindre.

Fackens helt riktiga påpekande, att avtalsrörelsen liksom alltid måste utgå ifrån en långsiktig syn på hur mycket produktiviteten ökar, är alltså viktigt för att behålla ekonomin så stark som möjligt när efterfrågan minskar.

Men även löneutvecklingen i andra länder inverkar på avtalsrörelsen i Sverige. Ökar svenska löner väldigt mycket mer än i våra konkurrentländer blir det än svårare för svenska företag att få sina varor sålda utomlands.

Det är därför något frapperande att det är LO som vill lyfta upp andra länders löneutveckling i förhandlingarna, samtidigt som regeringens Långtidsutredning nyligen hävdade att den inte spelar någon som helst roll eftersom växelkursen ändå rättar till olikheter i löneutvecklingen mellan länder.

Växelkursen gör sitt till, det är inte tu tal om det, och denna växelkursut­jämning har också fått allt större betydelse ju mer världens ekonomier samspelar med varandra. Men att som regeringens Långtidsutredning helt förbise ojämnheter i löneutvecklingen mellan Sverige och andra länder är att gå väl långt.

Nu stundar avtalsrörelsen.

Då kommer både arbetsgivare och politiker med all säkerhet att använda krisen som argument för sänkta lönekrav, och tyvärr är det alltför lätt att mana fram en lutheransk känsla hos alla löntagare att vi har det för bra och måste ta vårt ansvar genom att svälta oss lite mer när det går dåligt i världen.

Men tvärtom är det genom att ta ut vad löneutrymmet tillåter, varken mer eller mindre, som löntagare tar ansvar för att krisen kan brytas så snabbt som möjligt.

FOTNOT: Inflationen brukar normalt också anges som en del av löneutrymmet. Det är dock Riksbankens uppgift att hålla inflationen stabil oavsett vad parterna förhandlar fram. Förändring­ar i inflationstrycket pareras alltså inte med ändrade lönekrav utan med förändringar i Riksbankens styrränta.