ANALYS. Börsras. Stora statsskulder. Politiker i krismöten. De senaste veckorna har svarta rubriker om en mörknande världsekonomi stört ­semesterlugnet. Risken finns att skuldkrisen i USA och Europa landar på de svenska köksborden.

När kreditvärderingsinstitutet Standard & Poors sänkte kreditbetyget på amerikanska statspapper drabbades finansvärlden av skrämselhicka. Vita huset gick omedelbart ut och kritiserade sänkningen av kreditvärderingen från AAA till AA+.

Visst kan beslutet ifrågasättas, och budbäraren likaså. Den minnesgode erinrar sig att det bara är fem år sedan som samma institut gav högsta betyg till obligationer baserade på bostadslån till hushåll med tvivelaktig betalningsförmåga.

Analysen av den amerikanska statsskuldsdynamiken visade sig dessutom innehålla räknefel på två biljoner dollar (svindlande 13 500 000 000 000 svenska kronor). Mer berättigade var dock de politiska resonemang som också låg bakom det sänkta betyget.

Överenskommelsen om en höjning av lånetaket var ett slutgiltigt bevis på det finanspolitiska vansinne som tagit över i Washington. När en högerflygel som tuggar om sina egna teser kan tvinga fram en budgetsanering där alla skattehöjningar är uteslutna, då är det svårt att se hur en vettig finanspolitik kan föras.

Allvaret i situationen förstärks av att tecknen blir allt fler på att den amerikanska ekonomin inte längre är kapabel att skapa hållbar tillväxt och jobb:

Det första halvåret uppgick tillväxten, räknad i årstakt, till tafatta 0,8 procent. Bara 55 procent av befolkningen i arbetsför ålder har ett heltidsjobb, den lägsta ­nivån i modern tid. Amerikanernas inkomster har i flera år stått och stampat. Samtidigt redovisar näringslivet stor­vinster och företagen badar i kontanter.

Landet har – kort sagt – en konsumtionsdriven tillväxt, men en arbetsmarknad och ett välfärdssystem som inte förmår leverera välstånd till de breda folklagren.

Dessutom befinner sig USA i det som en del ekonomer brukar beskriva som en likviditetsfälla. Ett tillstånd som kännetecknas av att räntan är så låg att konsumenter och företag inte bryr sig om ifall de har sina tillgångar i kontanta pengar eller i räntebärande investeringar. Situationen är en fälla eftersom aktörerna förväntar sig en fortsatt svag utveckling vilket får dem att varken konsumera eller investera, vilket i sig försvagar ekonomin. Dessutom är penningpolitiken i detta läge mer eller mindre verkningslös.

Hur USA ska ta sig ur den fällan är oklart. Den klassiska taktiken att stimulera ekonomin synes orealistisk. Sveriges vice riksbankschef Lars EO Svensson lät oss, under sin tid i universitetsvärlden, förstå att det idiot­säkra sättet att ta sig ur fällan var devalvering.

Andra har föreslagit att centralbanken ska gå in för att höja inflationen. Om räntan är låg och inflationen stiger pressas företag och individer att sätta fart på hjulen. Men varken amerikansk devalvering eller prisstegringspolitik ligger nära till hands politiskt.

Den svaga USA-ekonomin är dock långt ifrån det enda hotet mot världskonjunkturen.

Osäkerheten skärps av att skuldkrisen i euroområdet härjar vidare. I helgen meddelade Europeiska centralbanken att den går in och stödköper italienska och spanska statspapper. Bara några dagar tidigare hade banken meddelat att den inte tänkte köpa statsobligationer från dessa länder.

Episoden bekräftar det som under hela den långa krisen varit Bryssels modus operandi. Makthavarnas agerande kan beskrivas med devisen ”för sent, för lite och under galgen”. Och det tillvägagångssättet inbjuder till fortsatta spekulationsvågor – med nya nödåtgärder i efterdyningarna.

För den svenska ekonomin betyder oroshärdarna i USA och Europa att vi kan vänta oss en mattad tillväxt framöver.

Den senaste tidens turbulens skulle kunna få Riksbanken att ställa in den utlovade räntehöjningen i september. Hittills har direktionens hårdföra räntepolitik som väntat gjort tydliga avtryck i form av en stark kronkurs. Under finanskrisen fungerade växelkursen som en säkerhetsventil för den exportberoende svenska ekonomin.

Men om skuldkriserna i USA och Europa leder till en ihållande försvagning av konjunkturen skulle Sveriges nuvarande ränteskillnad jämfört med omvärlden innebära att den blågula ekonomin inte kan fortsätta i samma gräddfil denna gång.