Realia styr.

Så kan man sammanfatta det faktum att Lars Ohly nu blivit den sista (?) partiledaren som annonserar sin avgång efter valet 2010.

Och realia är i det här fallet att Vänsterpartiet inte bara gjorde ännu ett dåligt val utan också att partiet legat lågt i de flesta opinionsundersökningar sedan dess.

När Ohly i år också utmanats av tre av de främsta bärarna av partiets politik var det logiskt att kasta in handduken.

De tre som nu ska kämpa om att bli ny partiledare är den tidigare EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt, partiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson och partiets utrikespolitiska talesperson Hans Linde.

Josefin Brink, partiets ledamot i riksdagens arbetsmarknadsutskott, som tidigare fanns med i spekulationerna, har förklarat att hon inte ställer upp som partiledarkandidat.

Men den som tror att den ständiga diskussionen om kommunismen inom Vänsterpartiet grävs ned i och med Lars Ohlys avgång lär bli besviken.

Ingen politisk motståndare lär missa den inkörda angreppsvinkeln, vem som än blir partiets nya ledare.

Till en del har partiet sig själv att skylla, för särskilt tydliga har de inte varit i kommunistdebatten.

Men framför allt är det alltför lockande för motståndarskribenter att smaska in en så upplagd godbit.

När det gäller politiken lär dock inte mycket förändras med Ohlys avgång.

Om partiet ska kunna vända opinionssiffrorna måste den nya partiledaren i stället tydligare kunna klargöra vilken praktisk realpolitik en röst på Vänsterpartiet stödjer här och nu.

Partiets egen eftervalsanalys tog upp punkter där partiet måste bli tydligt, det gällde bland annat feminism, antirasism, demokrati på arbetsplatserna, välfärdsfrågor och de ökade klyftorna i samhället.

Men kanske kan alltför svepande visionära formuleringar i värsta fall motverka bilden av partiet som regeringsdugligt, det epitet som Lars Ohly så gärna vill sätta på sitt parti.

Klara mål när det gäller fackligt inflytande på arbetsplatsen, mål när det gäller fler jobb och därmed högre inkomster för arbetskraften, a-kassans storlek och utformning och sjukvårdens finansiering och tillgänglighet är några frågor där Vänsterpartiet i alla fall knappast förlorar på att bli riktigt tydliga.