På DN Debatt gick i veckan två företrädare för svenska finansbolag till storms mot att LO och andra fack har upphandlat fördelaktiga villkor hos de finansiella institut och banker där avtalspensionerna för fackens medlemmar placeras.

Enligt debattartikeln, skriven av Gustaf Rentzhog, vd Söderberg & Partners, och Nicklas Storåkers, vd Avanza Bank, bör alla finansbolag få vara med, vilka villkor de än har för sina placeringar.

Debatten är inte ny. Jakten på arbetstagarnas pensionspengar förs över hela Europa.

Men både i Sverige och i övriga länder är utgångspunkten för denna hetsjakt minst sagt tvivelaktig.

Genom att kräva tillgång till andras pengar i något slags rättviseaspekt vill debattörerna sätta marknadskrafterna ur spel och i stället öppna för en allmän huggsexa om våra pensionspengar.

Att företrädare för privata finansinstitut vill sätta marknadskrafterna ur spel kan tyckas märkligt. Men när vi ser till syftet är det kanske inte så underligt.

Det är nämligen mycket pengar det handlar om, 1 200 miljarder kronor bara på den svenska marknaden och i ett internationellt perspektiv naturligtvis betydligt mer.

Bakgrunden är denna:

Våra pensioner består dels av en statlig pension som betalas av dem som nu arbetar till dem som nu är pensionärer.

Därutöver finns det statliga så kallade premiepensionssystemet, PPM, där varje löntagare får placera en del av sin pension i valfritt pensionsbolag, bank eller finansinstitut.

Här är systemet helt öppet, precis som debattörerna vill ha det.

Men de 700 – 800 fondalternativ som erbjuds inom PPM-systemet visar i allt snabbare takt att hela systemet nu är på väg att haverera.

Den övervägande majoriteten av spararna har inte möjlighet att följa utvecklingen dag för dag på världens börser och ständigt placera om sina pengar i takt med vad man förväntar sig att framtiden ska leda till för just den eller de finansinstitut man själv valt.

Resultatet har blivit dålig utdelning och en alltmer aggressiv huggsexa om pensionsspararnas pengar, något som de fyra stora pensionärsföreningarna nyligen uppmärksammade när de i en gemensam skrivelse till regeringen krävde att hela systemet ska göras om.

För bankerna och institut är dock systemet fantastiskt. Miljard efter miljard av pensionsspararnas pengar rullar in i deras vinstredovisning vare sig fonderna går upp eller ned, alltså vare sig det i slutänden blir plus eller bankrutt för den enskilde pensionsspararen den dag hon eller han går i pension.

För att förhindra en liknande okontrollerbar karusell runt de pengar som fackföreningarna har förhandlat fram för sina medlemmars pensioner i form av avtalspension, den del av pensionen som läggs ovanpå de statliga pensionssystemen, har LO och andra fack, som kunder på en öppen marknad, ställt krav. De bolag som ska få förvalta medlemmarnas pensionspengar ska kunna garantera bra villkor och låga avgifter.

De som inte kan uppvisa bra villkor och låga avgifter ska inte få förvalta medlemmarnas pensionspengar.

En enkel och högst rimlig begäran när det gäller medlemmarnas framtida ekonomiska trygghet och ett högst rimligt agerande på en öppen marknad: en kund köper där varan är bäst och ratar den vara som är sämst.

Men detta fria val vill övriga finansinstitut få stopp på.

Det hindrar ju miljardvinsterna att strömma in hos institut med sämre placeringar.

Det är bakgrunden till övriga finansinstituts ilska över att gå miste om godbitarna, och det är också bakgrunden till att dessa institut både i Sverige och i övriga Europa i attack efter attack, lobbyskrivelse efter lobbyskrivelse, debattartikel efter debattartikel försöker få lagstiftarna och EU-domstolen att förbjuda de fackliga pensionskunderna att själva välja förvaltare.

I den senaste debattartikeln skriver Gustaf Rentzhog och Nicklas Storåkers att fackens alternativ har givit spararna 4-5 procents lägre avkastning än de bästa av de övriga pensionsbolagen och tar det som ett argument för att även alla andra bolag ska få vara med.

Om de i stället jämfört med de sämsta av övriga alternativ skulle du upptäcka att många av dessa hundratals fonder närmast utraderats helt.

Att fackens alternativ bara gått 4-5 procent sämre än de allra bästa av övriga pensionsbolag är ett mycket bra betyg för fackens alternativ och en bekräftelse på att de valt rätt utifrån de intentioner som sattes upp när alternativen förhandlades fram:

De ska ge en trygg, säker framtida avkastning med låga avgifter.

Fackens förhandlare har lyckats. Rör inte kundens, det vill säga fackens, fria val, och inskränk inte på de fria marknadskrafter där bäst produkt vinner och de sämsta ratas.