Bild:

Solen gassar från en klarblå himmel. Svettiga människor söker skugga och utanför Ica i Flen är det inte bara barn som sliter papperet av glasspinnar. Sverige har drabbats av värmeslag. Och det märks på GB:s glassfabrik ett kvarter därifrån.

Det är luftkonditionerat svalt och bullrigt i den ljusa fabrikshallen, där GB tillverkar glass inte bara till Sverige utan också till övriga Europa och världen. Glassar med kexsidor rullar fram på långa band i sandwichlinjen.

– Här gör vi till exempel Magnum sandwich som exporteras till Australien, säger Terese Larsson, som är klubbordförande för Livs på Sveriges glassigaste fabrik.

För tillfället är det dock Domino, en glass för den tyska marknaden, som formas till fyrkanter, förses med kex, choklad och till sist färgglatt papper innan de packas och körs till Tyskland.

18 000 glassar i timmen passerar förbi Azra Hamza, som övervakar så att kexen hamnar rätt. Hon, och ungefär 100 av de 250 anställda på fabriken, är säsongsarbetare och jobbar från januari till slutet av augusti.

Azra Hamza gör sin andra säsong. Resten av året jobbar hon som vikarie inom äldreomsorgen.

– Det är helt olika jobb, men det är bättre här. Det är inte krävande på samma sätt. Har jag en tjurig dag får jag vara ifred, och det går inte i omsorgen, säger hon och fyller på kex i maskinen.

Sandwichlinjen går dygnet runt sex dagar i veckan under högsäsong och Azra Hamza jobbar fyrskift.

– Vissa tycker nog att det är tufft, men jag gillar att jobba olika tider. Det blir lite ombyte, säger hon.

Flen är det enda tillverkningsstället i Norden för GB Glace och företagets multinationella ägare Unilever. Varje år tillverkas 43 miljoner liter glass i fabriken, varav hälften går på export. De senaste veckornas värmebölja har ökat efterfrågan rejält.

– Vi kör femskift på vissa delar, dygnet runt sju dagar i veckan, för första gången sedan 2003, säger Terese Larsson.

Hon har varit på fabriken sedan 1995 och klubbordförande i några år. Arbetstider och anställningsformer är de största fackliga frågorna. Det kan vara svårt för personalen att skiftgången varierar beroende på väder och efterfrågan, och de flesta säsongsanställda vill gärna ha fasta jobb.

En av dem är Timo Väisänen. Han jobbar vid en av fabrikens två pinnglasslinjer, som tillverkar ungefär hälften av alla pinnglassar som GB säljer i Sverige.

– Det här är rena lyxjobbet. Jag var brunnsborrare tidigare. Det var tungt. Man slet ute i 30-gradig värme. Här sitter man inomhus och övervakar. Det är lugnt, skönt och rent, säger han medan han ser till att flödet av Nogger blir jämnt och fint.

Trots att han bara jobbat några månader är han redan trött på glass. Men så har han, liksom många av de yngre, också en mamma på fabriken som försett honom med glass så länge han kan minnas.

– Jag hade en favoritglass tidigare – Banana Joe. Den tröttnade jag inte på, men den togs ur sortimentet, säger han.

Att favoritglassen försvinner är något som upprör många. På GB:s hemsida på nätet och på Facebook pågår ständigt debatter om vilka glassar som borde komma tillbaka. Och nostalgigalleriet med företagets glasslistor från1967 och framåt är välbesökt.

Men på glassfabriken tar personalen det förändrade sortimentet med ro. Det går snabbt att köra in nya sorter i produktionen, och vad som tillverkas spelar ingen större roll.

– Det är inte så att man har någon favoritsort. Man kör det man får på linan, men det är klart att vissa sorter är lite svårare än andra. Om de innehåller sylt till exempel är det ju ett moment till som kan gå fel, säger Terese Larsson.

De anställda får provsmaka alla nya sorter när de kommer. Men de flesta är ganska ointresserade av glass trots generösa personalrabatter på andrasortering.

– Om jag köper glass på stan någon gång blir det mjukglass, eller kanske någon annan sort som vi inte gör, säger Jaana Nordengen, som är huvudskyddsombud.

En av årets nyheter, Daim­strut päron, rullar fram i fabrikens strutlinje. Först sticks papperskoner ner i det löpande bandets hål, sedan kommer strutarna som lackas med choklad och fylls med glassmet innan de går vidare in i frystunneln. Efter 45 minuter kommer de ut färdigfrusna.

Men i dag hamnar många strutar i den gröna plasttunnan bredvid bandet, där Margharit Aoia kastar glassar som inte håller måttet.

– Vi har fått dåliga rån. Då blir det så här, säger hon uppgivet innan hon springer vidare för att byta de trasiga strutarna mot hela så att glassmeten inte ska sprutas direkt på bandet.

Men den kasserade glassen är inte helt bortkastad.

– Den går till grisarna. En bonde hämtar den så inget går till spillo.

Rånen, eller strutarna, tillverkas i Tyskland. Daimchokladen kommer färdig i containrar och chokladen som glassen doppas i levereras i tankbilar.

Själva glassen görs en våning upp. I stora behållare blandas olika pulver, blandningar av torra ingredienser, med mjölk och grädde, eller socker och vatten om det är en isglass. Recepten är datorprogrammerade och blandningen sker automatiskt. Glassmeten hettas först upp för att ta död på bakterier. Sedan blir den fryst samtidigt som det vispas in luft i smeten så att glassen får lagom konsistens.

När glassen passerat genom fabrikens olika linjer och paketerats landar den hos Fredrik Fältskog på fryslagret i källaren. Medan andra svettas i shorts och linnen utanför fabriken jobbar han alltid i termooverall i minus 28 grader.

– Jag trivs här. Det är svalt och skönt. Och vi har ju värme i trucken, säger han.

För att trucken ska fungera i kylan har den fått speciell olja, och den parkeras utanför lagret när den inte används. Lagerarbetarna är inte heller i kylan hela dagen, utan har också arbetsuppgifter utanför. Men Fredrik Fältskog, som jobbat i frysen sedan 1991, tycker inte att kylan är något problem.

– Man kan ju tro att vi skulle bli sjuka, men det är precis tvärtom. Vi har extremt låg sjukfrånvaro här nere.

Trots den isande temperaturen är han glad över att jobba med glass, och till skillnad från kollegorna en trappa upp har han inte tappat glassglädjen med åren.

– Min farmor har jobbat här, och jag har haft fri tillgång till glass hela livet. Men jag tröttnar aldrig. Det är alltid lika gott med en 88:an.