Inför den kommande avtalsrörelsen konstaterar den statliga myndigheten Konjunkturinstitutet (KI) med förbluffande exakthet att löneökningarna de närmaste åren inte får bli högre än 3,1 procent per år om vi ordentligt ska få ned arbetslösheten.

KI lägger därmed hela ansvaret för arbetslösheten på arbetstagarna. Implicit betyder det att inget annat scenario, varken i Sverige eller Europa kan påverka svensk arbetslöshet.

Inte heller att Riksbanken, arbetsgivarna eller den regeringen vi faktiskt har, har något som helst ansvar eller inverkan på arbetslöshetens utveckling.

Bara detta: arbetstagarna måste hålla igen sina lönekrav som inte får överstiga 3,1 procent inklusive löneglidning.

Denna uträkning passar säkert bra i ekonomiska mallar men tyvärr riskerar KI:s rapport samtidigt att undergräva nationalekonomins rykte.

För tänk om Riksbanken inte följer det exakta normspår KI förutsätter? Två av Riksbankens sex ledamöter har under det senaste årets räntemöten genomgående reserverat sig mot majoritetens beslut.

Eller tänk om regeringen fattar ett beslut om ytterligare satsningar, eller ytterligare nedskärningar. Att utgå ifrån att Sveriges regering är handlingsförlamad när det gäller arbetslöshetsbekämpning är i och för sig – om man ska vara elak – en ganska bra beskrivning av dagsläget. Men en regering kan ju faktiskt också påverka arbetslösheten vilket ju är vitsen med hela arbetsmarknadspolitiken.

Eller, vilket är ett stort frågetecken i KI:s rapport, hur blir egentligen produktivitetsutvecklingen, det vill säga företagens förmåga att producera varor och tjänster snabbare och billigare?

Enligt KI ger återhållsamma lönekrav större vinster som företagen kan återinvestera. Dessa investeringar ger både högre produktivitet och på sikt högre löneökningstakt.

Men är det verkligen vad historien har visat oss? Och är det verkligen vad vi har sett runt om i världen?

Snarare är det så att vi i stället sett den riktigt stora produktivitetsutvecklingen i höglöneländer och i höglönebranscher, där företagen tvingats till konkurrenskraftig förbättring för att överleva.

KI:s teser förutsätter alltså att Riksbanken följer sin nuvarande majoritetslinje, regeringen inte gör någonting (även fortsättningsvis), arbetsgivarna återinvesterar och anställer för allt de tjänar, och lägg till det att EU-länders ekonomi inte kollapsar eller att euron inte förstärks, vilket direkt påverkar både svensk lönebildning och svensk arbetsmarknad.

KI har inte bara fastnat för ett scenario som innebär väldigt låga löneökningar för svenska löntagare. De har också tagit med förutsättningar för detta scenario som av många skäl skarpt kan ifrågasättas.