Det är obegripligt att LO och flera LO-förbund är beredda att släppa makten över lönebildningen, skriver Transports ordförande. Förbundet reserverar sig mot LO-styrelsens beslut att godkänna det nya förstärkta industriavtalet.

Det förstärkta industriavtalet är presenterat och har godkänts som förenligt med LO:s samordningsambitioner.

Det är djupt olyckligt. Texten visar klart att industriavtalet är ”prioriterat” i jämförelse med alla andra åtaganden och att industrins normerande roll ska göras ännu tydligare.

För oss är det obegripligt att LO och flertalet LO-förbund är beredda att släppa makten över lönebildningen och göra sig själva till statister i avtalsrörelsen.

När Teknikföretagen hoppade av det förra industriavtalet motiverades saken med att industrins kollektivavtal utvecklades till golv för andra. Motiveringen förvånade säkert de flesta med tanke på att avtalet betraktats som tungt normerande och en garant för ansvarsfylld lönebildning i Sverige. Att sedan många arbetsplatser inom IF

Metall gick med på rena försämringar i avtalen under den svåra industrikrisen är en annan sak.

Det nya industriavtalet tillmötesgår dock Teknikarbetsgivarnas krav på ännu starkare normering, överordning och kontroll över lönebildningen i Sverige.

Internt ska förhandlingarna omgärdas av en rad procedurer som ska säkra arbetsfred och ansvarsfyllda lönenivåer. De avtalen ska i sin tur vara normerande för hela arbetsmarknaden. Detta upprepas gång på gång i avtalet och kompletteras med en ny formulering där avtalets överordning tydliggörs. ”Förhandlingsavtalet har prioritet och andra avtal och samarbeten som parterna ingår i måste vara förenliga med de gemensamma intressen som bär upp detta avtal.”

Tydligare än så kan det knappast skrivas: IF Metall och de övriga indus­trifacken i LO har bundit sig vid ett avtal där lojaliteten mot LO och övriga LO-förbund är underordnad lojaliteten mot industrin och industriavtalet.

Man kan invända att detta inte är något nytt. Redan under den förra avtalsrörelsen ställde först Unionen och sedan IF Metalls avtalsråd LO inför fullbordat faktum när de skrev under avtal som inte kom i närheten av de nivåer som samordningskraven byggde på. Avtalen blev hårt normerande, vilket i sin tur ledde till krav på att LO:s styrelse ska godkänna de första avtalen innan de undertecknas.

Alla förbund anser också att samordningen behöver förstärkas. Nu tyder det mesta på att vi går i en motsatt riktning: Industrifacken har bundit sig ännu hårdare vid industriavtalet som norm för hela den svenska arbetsmarknaden

Ändå anser majoriteten av LO:s styrelse ”att industriavtalet går att förena med LO:s samordning.”

Text och erfarenhet pekar i en annan riktning. I det nya Sverige ska samordningen snarare användas för att hålla lönekraven i schack: först ett industriavtal på låg, ansvarsfull nivå med visst utrymme för lokal löneglidning i goda tider. Sedan diverse avtal i tjänstesektorerna på samma låga nivå, men i stort sett utan utrymme för löneglidning.

Vi kan i och för sig ha fel, men när IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä uttalar sig i DN om varför IF Metall ska delta i samordningen, stärks oron.

Han säger:

”Att vara med i samordningen är ju enda sättet att kunna utöva inflytande över andra förbund.”

Risken är stor att LO och LO:s styrelse reduceras till rundningsmärken och att den omskrutna svenska modellen förvandlas till ett tomt skal. I industriavtalet begränsar en smärre armé av opo, industriråd och slutbudsmedlare de normala förhandlingsreglerna. De kan skjuta upp en konflikt i veckor och slutbudsnämnden kan dessutom lägga bindande förslag.

De avtal som vaskas fram får sedan statlig välsignelse genom att medlingsinstitutet hävdar dem som norm – kosta vad det kosta vill.

Det gagnar faktiskt varken LO:s eller LO-förbundens intressen att jamsa med och låtsas att den utvecklingen gagnar löntagarnas intressen och är förenlig med vår bild av Sverige som ett land där fria, oberoende parter tecknar kollektivavtal i fria och öppna förhandlingar.

Därför reserverar sig Transport mot LO-styrelsens beslut.

Lars Lindgren
Förbundsordförande
Svenska Transportarbetareförbundet