– Nu ska Päivi städa, säger svenska Hollywoodfrun Päivi Hacker och drar på sig ett par asbestsaneringsstora stylade gummihandskar och börjar leta i städskåpet efter en dammsugare!
TV3-dokumentären om de utflyttade lyxfruarna i USA visar hur den svenskfinskfödda kvinnan får tänka efter en lång stund innan hon minns hur länge sedan det var hon städade alldeles själv. Till vardags anlitar hon städpersonal till lyxhuset.


Samtidigt. I Göteborg. Kackerlackor och ohyra i ofantligt nedslitna miljonprogramshus, där strandsatta människor bor. Janne Josefsson från SVT har precis stormat ut, maniskt viftande med sin mikrofon mot en skakad oskyldig lokalpolitiker. ”Töcker du de e rimmlit att människer ska bo så her?”, gapar Josefsson. Politikern sväljer och stammar. Bostadsbolaget skyller sedan vid uppringningen ohyran på invandrarna. ”Dom för med sig djuren från sina hemländer”.


Att hålla skiten ifrån sig. Att inte hamna i skiten. En skitsak. Skit samma. Att inte skita ner händerna. Att ha ett rent förflutet. Att ha rena motiv. En ren skitsak. Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete. Göra rent hus med saken. Skit ner dig. Att vara en ren människa.


Står i kaffekön på tidningen. Före mig står en reporter som har sin gamla far på ett välskött äldreboende. Han talar varmt om vården. ”Biträdena plockar blommor i uterabatten och ställer in till pappa”. Jag vet att det är sant, det där om omtanken. Har en vän som jobbar på just det ställe.
– Så din pappa ligger inte och marinerar i sina egna utsöndringar, då? frågar jag.
Han ser frågande ut.
– Som i förorterna. Miljonprogrammen…Du vet, jag har bott i förorter, envisas jag.
– Jag skulle aldrig åka ut till såna ställen, snäpper kollegan av och tar en onödigt lång sväng förbi mig ut ur cafeét med sin plastkopp och macka.


Fyra våningar ovanför marken, nära himlen. Här bor hon som vet allt och är ett soligt andeväsen, som går på pepparkakor, jordgubbar och kaffe. Här har hon bott i över 50 år, med maken. Samlat konst, målat, skrivit, fött upp tre barn. Det tog kontaktpersonen på Hemtjänsten över en månad att röja vardagsrummet, så att det blev beboeligt för ”Kristin”. Som nu från sängen mitt i det stora vardagsrummet ser på TV hela dagarna, ut över Mälaren och på konsten hon samlat ett helt liv. Stöket har en viss renhet över sig, trots allt. Hon är ingen extrem samlare eller bag-lady. Det var Hemtjänstens alla blöjkartonger och överblivna tidningar från flera månader som korkat igen det vackra hemmet och samlat damm.


På TV rullar ”Den arge snickaren”, ”Simon & Thomas”, ”Room Service”, ”Från slott till koja”, ”Extreme Home Makeover”. TV3 och Kanal5 sänder varsin ”samlardokumentär-serie”, om extrema samlare; ”Samlandet förstör mitt liv” i nio delar. Vi får bl a veta att 85 % av extremsamlarna har släktingar med samma problem. Psykiaters tillkallas. Tillståndet kan förvärras eller återkomma om extremsamlaren inte själv får tömma huset/lägenheten i sin egen takt. Ett litet rum kan ta upp till flera dagar att tömma, med den takten!


Ett program om städning från England, ett liknande i svensk TV, visar upp oreda, smuts, odjur.
Aldrig har så många byggnationsfel, elände, relationsproblem och feldragna elkablar exponerats för tittarna. Uppenbarligen är programmen populära, eftersom nya varianter på temat skit och rengöring hela tiden ploppar upp och vi förfasar oss på bästa sändningstid.


I ”Arga snickaren” övertalar programledaren/snickaren Anders Öfvergård en gråtande, utbränd ensamstående heltidsarbetande mamma som separerat, att våga fatta skruvdragaren själv, att inte fly från problemen. Det här är praktiskt familjeterapi, som gör gott i själen. Han vinkar åt de medverkande då han är klar med renoveringen.


Vi jobbar mer, längre, oftare, gärna. Livskvalitet är att träna efter jobbet, ta en utekväll eller låta barnen träna kampsport eller rida, vilket innebär körningar hit och dit. 50- och 60-talens fredagsstädningar av hemmen, då hemmafruarna piskade mattor, skurade med såpa, drog fram finsoffan och våttorkade alla ytor, är borta. Likaså folkhemmens moltystnad i gottande av stek och Hylands Hörna, efter väl förrättat värv under arbetsveckan.

Foto Lars Pehrson / SvD / Scanpix

Gemenskapen i att städa, vika tvätt, stryka, är borta. Hemmafrun har ersatts av ett lila, bodybuildat machomonster på rengöringsflaskan i dyr designad plast. Burken med Grummesåpa är otidsenlig, sparas möjligen till sommarhusets utedass.

Ett välstädat hem var status då. Idag är det en fin grill som är status. En tjej från Hemfrid som vaxar golven. Att ha vinprovningar. Att ha en fylld filofax och ett förtroendeuppdrag. Att gymma. After work. Work out. Feng shui. Men inte torka skåpen själv, utan ha stålar att hyra nån som gör det. Köpa hemrullade köttbullar i delikatessen, till överpris.

 

1938 gjorde Lubbe Nordström den historiska reportageresan från söder till norr och rapporterade om misär, fattigdom, ohyra, ett Sverige i förfall, rika herrar som utnyttjade barnrika familjer som trodde alla om gott. Då var kampen för bättre bostäder och mindre smuts bokstavligen talat livsviktig – folk dog av förorenat brunnsvatten och kylan i ruckel som var dåligt isolerade, folk kunde inte tvätta av sig ordentligt och sjukdomar spreds hej vilt.


Godtemplarna och nykteriströrelsernas nititska kvinnoarmeér stred för avskaffandet av fylleriet som männens huvudsakliga tidsfördriv. Den andliga renheten var också hett efterlängtad i de pisspottestinkande folkhemmen.


2010 och jag vandrar genom glänsande shoppinggallerior, där städredskap, diskutrustningar och förvaringsboxar blir allt mer djärvt designade i knalliga färger och dyra. Det uppenbart nödvändiga, vardagliga småstöket med att diska ska skojas bort, med en citrongul diskborste som kan stå själv på diskbänken. Kanske för att far och son idag diskar eller för att singel-by-choice-hushållens storstadskillar tycker det är kuligare med en som står, än en diskborste som deras mamma förvarade hängande på diskstället att dropptorka. Vem vet.

I mitt städskåp ligger designade tvätta-fönster-putsdukar från Schweiz! Jo, det är sant! Det är 30 år gamla lakan från NK, dyra som attan och nu helt utslitna efter samboliv. Varför inte recycla de turkosa dyrbarheterna, tänkte jag när jag flyttade. Och rev helt sonika härligheten i jämstora stycken, som jag idag framgångsrikt putsar fönstren med! Jag har minnen av toast-och espressofrukostar i sängen, minnen av hur katten klöste på lakanen, minnen av hur väninnans lillgrabb spydde ner dom med välling när han var på besök hos oss.

Foto (där ej annat anges): Fredrik Sandberg / SCANPIX

I ICA-kuriren har f d Expressenkrönikören Linda Skugge vaknat som hustru och mamma. Hon beskriver lyriskt vardagslyckan i att lukta på tumlad tvätt, att värma händerna i löddrigt diskvatten, medan barnen leker på golvet, mellan hennes bolagsmöten. Linda får kritik. Av feminister. Men diskar glatt på och tillägger att hon älskar sitt av Ajax doftande radhusvardagsrumsgolv. Feministerna ”rasar” på det infantila språk som tillhör kvällspressen.


– Nu är dom skitgrisarna i tvättstugan igen!!! Killkompisen i förorten kom inrusande med andan i halsen. Tvättstugan full av romer. Jag skrattade gott den gången. Så skitaktiga kan dom inte vara, som ockuperar sex maskiner en hel eftermiddag!
Jag intervjuade för några år sedan tre kvinnor, på just temat städning och tvätt. En av dom var rom. Hon förklarade noga hur myndigheternas tjafs med romer, som gav upphov till resandet runt, var upphovet till de benhårda tvättregelverket. I ”zigenarlägren” i städernas utkanter fanns varken värme eller vatten. Man fick bära vatten i hinkar, värma eld och koka tvätten noga, för att förhindra bakterier. Så började man sortera manskläder från kvinnokläder, badhanddukar från diskdito. Därav ockupationen av tvättstugor när man väl fick förtroendet att flytta in i miljonprogramhusen.
Än idag belackas romer felaktigt för lortighet, trots att deras hem städas och rengörs genomsnittligt oftare än medelsvenssons.

Det finns en uträkning. På hur länge män städar i minuter. Och på hur lång tid kvinnor lägger på städning. Jag tror man kan få tag i siffrorna i ”Råd & Rön” eller på Konsumentverkets web. Jag vet inte. Jag vet bara att jag själv får spader om det är orent eller smutsigt. ”Initialångest” heter det, när vi som är journalister eller författare griper trasan och ger oss på smutsen hemma, innan vi kan slå oss ner och skriva ut en artikel. Flera skribenter jag känner lider av denna åkomma. Alltså har vi kliniskt rena badrumsskåp, välsorterade raggsockslådor och staplar med torrvaror i skåpen.

Höst i livet. Jag scannar av Facebook för dagen och slås över hur många kompisar, både tjejer och killar, som denna sommar skrivit om hur dom städat och tvättat. En har till och med fått tips om ättika som luftrensare, från en annan vän. Plötsligt blir det vardagliga stöket lite roligare, då andra också gör det. Jag går till städskåpet och letar fram Grummesåpburken och flaskan med det lila machomonstret. Nu är det bara dörrarna i lägenheten som ska poleras rena från flugsmuts!

Susanne Backman