”Life is not a rehearsal”. Livet är ingen repetition, säger amerikanarna när de vill uttrycka att livet inte går i repris.
Nu är vi så lyckligt lottade att debatter mellan Tommy Waidelich och Anders Borg kommer att arrangeras även i framtiden. Därför har Waidelich förhoppningsvis flera år på sig att se tisdagens första debatt som en, tyvärr ganska dålig, repetition.
Att Waidelich gång på gång fokuserade på vad som krävs för att få stopp på välfärdshaveriet är bra, det vill säga att använda reformutrymmet för utbildning, infrastruktur och klimatsatsningar.
Men då han samtidigt hyllade regeringens krispolitik blev nog många frågande.
Regeringen har ju knappt agerat alls under krisen.
Det klassiska mönstret med en frånvarande stat av svensk typ blir att arbetslösheten stiger kraftigt under inledningen av en kris.
Det är precis vad som har skett i Sverige där arbetslösheten stigit betydligt mer än i alla andra jämförbara länder under krisen.
När staten ställer sig utanför så överlåtes krishanteringen på arbetsmarknadens parter, en del företag går omkull men framför allt blir det arbetstagarsidan som får ta smällen i form av ökad arbetslöshet.
Samma klassiska mönster när ekonomin vänder uppåt blir med en frånvarande stat att arbetslösheten sjunker snabbare än i andra länder.
Utan en stat som försöker jämna ut förloppet blir svängningarna i ekonomin större och arbetstagarna får bli dragspelet.
Det är vad vi ser just nu. Det är därför Anders Borg, som över huvud taget inte har engagerat sig i krisen, nu kan luta sig tillbaka – trots hela åtta procents arbetslöshet – och peka på de uppåtgående siffrorna.
Tommy Waidelich sade i denna första debatt att han tyckte Anders Borgs krispolitik var bra men att regeringen nu saknar efterkrispolitik.
Sanningen är att regeringen varken haft någon kris- eller efterkrispolitik.
Det är märkligt att hylla en frånvarande stat, när det i stället blir individen, de enskilda arbetstagarna som får ta smällen.
Men, som sagt, tisdagens debatt får förhoppningsvis ses som en repetition.
