Snart ska placerare inte längre kunna byta pensionsfonder för alla sina kunder samtidigt.

Det är utmärkt.

Men varför stanna där?

Se över hela pensionssystemet och skrota premiepensionen. Dagens fondval är ett tioårigt fiasko som göder bankerna och missgynnar pensionsspararna.

I slutet av 1990-talet, efter fyra års förhandlande, presenterades dagens pensionssystem.

Utan detta befarade regeringen annars att pengarna inte skulle räcka till framtidens äldre.

I det nya systemet skulle pensionerna i stället tydligare följa konjunkturen och pensionskostnaderna kunde därmed aldrig bli större än vad produktionen tillåter.

Troligen skulle det inte spela någon roll, ansåg alla när förhandlingarna mellan partierna var klara.

Tillväxten skulle nog ändå bli så bra att framtida pensioner blev lika höga som i det gamla systemet.

Nu efter tio år ser vi att det var fel.

Utvecklingen har fått de gynnsamma scenarierna att falla. Marginalerna var för små, och att vi nu lever längre inverkar mer på pensionen än vad man räknade med 1999.

Eller, rättare sagt, de med lägst inkomster lever inte så mycket längre än då, men de får sina pensioner sänkta i alla fall.

Men som om detta inte vore nog infördes också, i denna avregleringens spirande guldålder, ett system där 2,5 procentenheter av pensionsavgiften, det vill säga drygt 13 procent av allt vi avstår i lön till vår statliga pension, skulle skickas ut på avregleringens stolta hädanfärd mot osäkra börsbolag.

Det kallades premiepensionssystemet, PPM, och vi skulle alla välja fonder. Helst skulle vi ständigt välja fonder.

Vi hade lika gärna kunnat satsa pengarna på Gröna Lunds tombola – eller på skolavslutningarnas chokladhjul.

Eller sytt in dem i madrassen. Då skulle de i många fall inte ha försvunnit lika snabbt.

Fondvalssystemet, där vi har cirka 800 fonder med välklingande namn att välja på, har aldrig fungerat och fungerar i dag sämre än någonsin.

Försvarare kan naturligtvis peka på enskilda fonder och säga att ”se här, de här fonderna går bra”. Bland alla katastrofer finns ju också exempel på folk som tjänat någon krona.

Men bland de förvaltare som snart förlorar sin rätt till massfondbyten har till exempel åtta av elva, över 70 procent, inte ens kommit upp till det som soffliggarna tjänar, det vill säga de som överhuvudtaget aldrig har valt några fonder alls.

Däremot har fondbolagen mjölkat ut betydligt högre avgifter för sina fonder än vad soffliggarna behöver betala.

Dubbelfel, alltså, högre avgifter och sämre utveckling för pensionen.

Och i pensionshaveriets spår ökar reklamhetsen för att i stället få in oss i privata pensionsförsäkringar, där Länsförsäkringar och andra hårdhetsande bolag vill krama ur oss ännu mer i årliga avgifter. Den enda skillnaden är att vi därmed betalar avgifterna direkt till banken i stället för att åderlåtningen sker genom pensionsmyndigheten.

Det är oansvarigt av en regering som är mån om att befolkningen ska kunna överleva sin pensionsdag att ha kvar ett så uselt fungerande system.

Det är dags för en ny översyn av pensionssystemet och för en ny pensionsöverenskommelse, där målet denna gång bör vara att de som betalar in till pensionen också ska vara de som får ut pensionen när de blir gamla, inte att pengarna ska gå till fondmäklare och banker.