Vad händer med minnet? Minnet är inte olikt en muskel. Det måste tränas. Utan träning dräneras det; den som inte använder sitt minne minns allt mindre. Den tekniska revolutionen har medfört att vi dagligdags i allt mindre utsträckning tvingas eller uppmuntras till att använda vårt minne.

Ta några av de trivialaste situationer. Människor bestämmer inte längre möte på en exakt tid, en bestämd plats. I stället ringer de varandra upprepade gånger och säger var de just då är någonstans. När de sedan, ett antal samtal senare, befinner sig tillräckligt nära varandra, ja först då träffas de.

En bilförare behöver inte längre lägga några vägar på minnet. Väl framför ratten litar de i stället till GPS-navigatörens tjatiga och monotona instruktioner. De behöver inte tänka efter hur de körde förra gången. De behöver inte använda sitt minne. De leds framåt. De mer eller mindre vallas framåt av tekniken.

Nätets effektiva sökmotorer har, på ett mer omfattande och genomgripande sätt, börjat ersätta minnet. Det mesta går att googla. Varför lägga händelser, åratal, namn på minnet? Det mesta finns ju därute, och numera surfar man dessutom enkelt ut på nätet med sin mobiltelefon var än man befinner sig.

I äldre tider övade man aktivt och målmedvetet minnet. Romerska författare som Cicero – den mest inflytelserika skriften är dock skriven av en anonym författare – beskriver olika mnemotekniska övningar för att förbättra minnet. Den vanligaste är av topologisk art. Grundtanken är att man i tanken ska konstruera en byggnad – ett palats – och sedan fylla dess inre med föremål och artefakter till vilka man knyter särskilda minnen. Genom att sedan i medvetandet vandra genom dessa minnets rum håller man liv i kunskaperna; man lär sig så att säga att hitta i sina egna minnens labyrint.

Detta kan låta ålderdomligt, men mnemotekniken hade ett stort uppsving under 1800-talet och tillämpas än idag, om än i andra former. På 1970-talet utvecklade Tony Buzan minneskartan, ”Mindmap”, en teknik som bär stora likheter med den klassiska mnemoniken.

Konsekvenserna av bristen på ett aktivt minne är svåra att överblicka. Att det kommer att få betydelse för till exempel litteraturen är uppenbart. Alla associationer av mer avancerad art är i grunden kopplade till minnet.
Tidigare generationer hade den äldre litteraturen, långa dikter de en gång till och med lärt sig utantill, som en ekokammare. De skrev med och mot traditionen, medvetna om hur orden blev som spegelreflexer till tidigare litteratur; referenserna ekade i dikter, i vissa formuleringar i romaner. Texterna fick därigenom dimension och djup, en mångfasetterad och flerbottnad klang, som litteratur skriven idag ofta saknar; en stumhet breder ut sig i texterna som skrivs i dag.

Men minnesbrist, eller snarare oövade och oanvända minnesresurser, kommer att få andra konsekvenser, omöjliga att överblicka idag. Det är inte heller lönt att klaga eller komma med braskande undergångsvisioner. Tekniken i sig är inte av ondo. Den är här. Vi lever med den. Men vad är vi utan vårt minne? Vad är en människa som saknar ett levande minne? Sanningen är nog dessvärre som sådan att en person utan minne reduceras, blir allt mindre människa. Frågan är om vi inte till vår innersta kärna bokstavligt talat är vårt minne.

Crister Enander