Arbetsskadeförsäkringen genererar enorma ekonomiska överskott. Sammanlagt har försäkringen sedan 1999 gått med över 25 miljarder i överskott. Försäkringens samlade överskott motsvarar åtminstone fem års utbetalningar, vilket också Försäkringskassan påpekade i sitt budgetunderlag för 2010. År 2014 beräknas det samlade överskottet motsvara tolv års utbetalningar!

Bakgrunden till de enorma överskotten är att regelverket skärptes rejält år 1993, då också arbetsskadesjukpenningen avskaffades. Därefter har visserligen en viss justering gjorts år 2002, men detta påverkade inte nämnvärt utfallet i arbetsskadeärenden.

I dag får tre av tio sin ansökan om livränta beviljad. I början av 90-talet fick åtta av tio sin livränteansökan beviljad.

Det är också här vi finner de starkaste argumenten till en förändring av försäkringen. Ska försäkringen få större legitimitet handlar det inte om mer eller mindre vilda privatiseringsidéer. En mer seriös och framtidsinriktad hållning är i stället att ordentligt se över lagstiftningen och regelverket, så att arbetsskadebedömningen blir mera rättssäker, rimlig och bättre anpassad till dagens moderna arbetsliv.

I dag måste exempelvis varje enskild arbetsskadehandläggare på Försäkringskassan i varje enskilt ärende uppdatera sig mot forskningsfronten, vilket för den försäkrade riskerar leda till stora skillnader i utfall beroende på vilken handläggare som fattar beslut i ärendet. Riksrevisionen och andra granskare har också påtalat att nuvarande regelverk och praxis inte är tillräckligt rättssäkra.

För att komma tillrätta med dessa problem har bland annat yrkesmedicinarna Kjell Torén och Bengt Järvholm lyft fram att vi bör lära oss av andra länder, exempelvis Danmark.

Det handlar då bland annat om att behålla det generella arbetsskadebegrepp vi i dag utgår ifrån, men att komplettera detta med en dynamisk lista över sjukdomar/arbetsförhållanden som ger rätt till ersättning från arbetsskadeförsäkringen. Vi tycker det finns anledning att titta närmare på dessa tankar.

Starka ekonomiska lobbykrafter verkar dock idag för att sätta huvudmannaskapet i fokus. Försäkringsbranschen har nyligen startat en arbetsskadekommission, som leds av socialdemokraten Björn von Sydow. Det ligger naturligtvis i försäkringsbranschens intresse att hela tiden utvidga och vinna insteg på nya marknader, det vill säga i detta fall att helt eller delvis privatisera försäkringen. Vi vill därför avsluta med att peka på ett antal problem som riskerar att uppkomma vid en privatisering.

Om arbetsskadeförsäkringen helt eller delvis privatiseras är det bara en tidsfråga innan vi också har en riskgruppsdifferentiering, där de som har lägre risk för arbetsskador gynnas i relation till de med riskfyllda och påfrestande arbeten. Samhällssolidariteten skulle slitas isär ytterligare och den sociala selektionen på arbetsmarknaden skulle öka. Grupper med kända höga risker, som äldre och personer med tidigare sjuk- eller arbetsskadehistorik, kommer i större utsträckning att sorteras bort.

I ett privatiserat system, med ökad riskgruppsdifferentiering, finns det även en uppenbar risk för underrapportering – det vill säga. att arbetsgivarna i syfte att undvika höjda avgifter pressar de anställda att inte rapportera arbetsskador. En underrapportering leder bland annat till att arbetet med att motverka dåliga arbetsmiljöer, på samhälls- och myndighetsnivån, försvåras på grund av att en del av arbetsskadeproblematiken döljs.

Arbetsskadeförsäkringen är idag till viss del sammankopplad med sjukförsäkringen. Att flytta ut ett av dessa system på privata aktörer underlättar knappast när det gäller att i framtiden skapa en smidigare samverkan mellan de näraliggande ärendeslagen – exempelvis mellan sjukpenningen, sjukersättningen och livräntan.

Även vid en partiell privatisering riskerar vi få en situation där det så kallade taleförbudet (se exempelvis paragraf 35 i TFA-villkoren) inte längre kan upprätthållas. Då vrids klockan automatiskt åtminstone 30-35 år tillbaks i tiden. Vi riskerar att återigen att få kostsamma och utdragna skadeståndsprocesser riktade mot arbetsgivaren för vållande av arbetsskada. Detta är varken önskvärt för den enskilde arbetsgivaren, för den försäkrade eller för samhället i stort.

Avslutningsvis tror vi att det vore olyckligt om den parlamentariska socialförsäkringsutredningen gjorde den privata försäkringsbranschen till ”sanningsvittne” i denna viktiga fråga. Risken finns då att vi siktar på fel mål, det vill säga att vi gör huvudmannaskapet till huvudproblemet. Och man bör, som bekant, akta sig för att göra ”bocken till trädgårdsmästare” om man vill nå lösningar som är bra för helheten.

Kjell Rautio
LO-utredare och repr. i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen

Göran Larsson
LO-ombudsman och repr. i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen

Renée Andersson
LO-utredare och arbetsskadeexpert

Claes Janson
Enhetschef vid LO-TCO Rättsskydd AB