Nästa tisdag läggs propositionen ”Förenklingar av ledighetslagstiftningen”.
Bakom denna intetsägande rubrik döljer sig konkreta förslag att försvåra fackens verksamhet ute på arbetsplatserna.
Enligt förslaget måste en facklig medlem vara anställd hos samma arbetsgivare i minst sex månader innan han eller hon har rätt att gå en facklig utbildning.
En sådan rättighet ska naturligtvis gälla från första anställningsdagen.
Nu blir följden att anställda i branscher med hög personalomsättning och många visstidsanställda först efter flera år, eller kanske aldrig någonsin, har rätt att gå på en facklig kurs.
Och även om någon har varit anställd i minst sex månader kan arbetsgivaren kräva att denne skjuter upp utbildningen.
Enligt lagförslaget behöver arbetsgivaren inte längre ens ge något skäl för det till det lokala facket.
Förändringen kommer på en rad arbetsplatser att försvåra nyrekryteringen av fackligt aktiva, vilket i och för sig är förslagets mening.
I den nya antifack-lagstiftningen måste dessutom en anställd meddela senast två månader i förväg om han eller hon vill gå på en facklig kurs.
Det betyder att inget fack kan sätta upp en reservlista om någon av deltagarna får förhinder.
Någon förenkling av lagstiftningen är det absolut inte fråga om.
Syftet är i stället att få till stånd en medveten försvagning av det fackliga inflytandet.
Varför denna nit att förändra fackens villkor i det parterna tidigare varit överens om?
Eller vill regeringen också införa förbud för arbetsgivare att gå på kurser hos Svenskt Näringsliv?
