Stressen i arbetslivet ökar. Antalet osäkra anställningar ökar.

Samtidigt läser vi att danskarna nu är världens mest utbrända folk, enligt en undersökning från den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD.

Genomsnittsåldern på dessa mentalt nedslitna danskar har dessutom sjunkit från 55 år till under 50 år, enligt rapporten.

Det här ger anledning även för svenskar på vänsterkanten att på allvar ta upp det nypopulära ordet ”livspussel” och se hur vi kan skapa ett samhälle där arbetsliv och privatliv harmoniseras.

Och att inse att nyckeln ligger i arbetslivet.

Det här åskådliggjordes i veckan på tydligt sätt när SvT:s Dokument Inifrån visade en granskning av de vedervärdiga arbetsvillkor som gäller unga anställda på The Phonehouse.

Anställda vittnade om att de inte orkade prata med sina föräldrar ens i telefon och misstänkliggjordes när de hade flickvän i stället för att arbeta.

I en kommentar säger Michael Allvin, docent vid sociologiska institutionen vid Uppsala universitet, att han ser en större och mer djupgående förändring av den svenska arbetsmarknaden. Företagen strävar efter att bygga organisationer där de anställda lätt ska kunna ersättas.

De ordnade förhållanden som vi har haft på arbetsmarknaden kanske bara är en parentes inom arbetslivet, menar han, då vi kunnat bygga relativt unika villkor i Sverige.

Med sämre anställningsskydd och färre fasta tjänster kan Michael Allvins resonemang snart gälla hela arbetsmarknaden.

Var finns då motvikten? Strävan efter en arbetstakt som är rimlig och nå ett större inflytande över arbetstider som gör det möjligt att kombinera arbetsliv och privatliv?

Det här har facken länge benämnt kampen för ”det goda arbetet”. Det innebär inte bara rimlig lön utan också bättre arbetsmiljö och möjligheter att påverka det egna arbetet.

Det är en kamp som vi hört ganska lite om de senaste åren.

I stället har alliansen mutat in ordet livspussel med att ge det betydelsen av riktade satsningar långt från arbetslivet, till exempel rutavdraget.

Vänstern värjer sig mot ordet livspussel. Ändå är det en bra benämning på att livets beståndsdelar måste passa ihop utan stress, utbrändhet och osäkerhet. Det gäller bara att se vad som verkligen är oförenligt i dagens liv. Och då måste de gamla sanningarna om vilken sorts arbetsliv vi vill ha åter upp till ytan.

Finansiella avregleringar, försämrat anställningsskydd, fler deltider och tillfälliga anställningar och fler borgerligt styrda länder har förstärkt utvecklingen mot ett mer ofritt arbete i hela Europa.

Samtidigt vill EU-kommissionen gå ännu längre. I förslagen om hur eurokrisen ska lösas föreslår kommissionen ytterligare försämrad anställningstrygghet och försämrad a-kassa för länder med obalanser i ekonomin, och ett ökat överstatligt inflytande över lönebildningen i medlemsländerna.

Finanskrisen har dessutom spätt på utvecklingen. Det visar en annan intressant undersökning från OECD, (The Role of Short-Time Work Schemes during the 2008–09 Recession).

Enligt den har fler deltidsanställningar under krisen gjort det lättare för ekonomier att återhämta sig men också ytterligare delat arbetsmarknaden i fasta heltidsjobb och deltids- eller tillfälliga anställningar.

Vem kan klara livspusslet med högt arbetstempo och stor ofrihet i fasta arbeten och/eller osäkra inkomster i tillfälliga anställningar?

Och är det verkligen vad svenska folket vill?

Borde det inte i stället vara en än större önskan att ha en anställning med rimliga arbetsvillkor så att livspusslet kan fungera?

Det här kan tyckas självklart och fackföreningar har högljutt protesterat mot urholkningar av lagen om anställningsskydd och att makten över arbetslivet alltmer flyttas från arbetstagaren till arbetsgivaren.

Ändå tenderar de två diskussionerna att föras sida vid sida.

Å ena sidan diskuteras sysselsättning och arbetsvillkor. Den diskussionen förs på ledarsidor, bland politiker och mellan arbetsmarknadens parter.

Å andra sidan diskuteras svårigheten att klara livet undan stress. Här känner alla igen sig i samtal om avslappningskurser, spa-helger, Rut-bidrag och tro på dig själv-profeter.

Men dessa två diskussioner är egentligen en och densamma. Orsaken till all ökad osäkerhet, stress, och mardrömmar om hur man ska klara av att få ihop livets alla beståndsdelar ligger helt uppenbart främst inom arbetslivet.

Kampen mot försämringar i las har aldrig satts på undantag. Men samtidigt har tillbakapressade fackföreningar en lång tid inte givits något utrymme att formulera vad en trygg anställning och ”det goda arbetet” verkligen innebär för en människas hela välbefinnande.

Men drömmen om att klara ett livspussel undan all stress, jäkt och oro är ingen framtidsuppgift. Den är en stark önskan som finns här och nu.

Det gäller bara att se att lösningen finns i hur vi organiserar arbetslivet. Kort sagt, en kamp för ”det goda arbetet”.