Foto: Fredrik Sandberg / Scanpix

Genier är nog ganska speciella, i många fall excentriska. David skulle om han ville, med sin hissnande teknik och sina oförutsägbara infall, vara en superkändis.

Blygheten rinner av honom på scen. Han har sedan 80-talet varit experimenterande Mwendo Dawa trogen. Ett av deras gig, på Göteborgs Konstmuseum, slutade med ett hejdlöst otyglat solo, bevittnat av bland andra Bengt Berger. Ett glädjefyllt rus nådde sin kulmen då delar av trumsetet lossades och kastades bort. En annan fantasifull radarpartner är pianisten Tommy Kotter. De gjorde för ett antal år sedan ett framträdande på Nefertiti, tillsammans med två målande kvinnor. Musiken var halsbrytande och raffinerad i sig. Men David blev så exalterad att han knyckte målarpensel och strödde färg omkring sig. Absorberad sitter denna virtuos av norskt ursprung och specialstuderar när utländska storheter besöker klubben i Götet.

Davids rytmorgier och spontanitet gör underverk i trumpetaren Lasse Lindgrens olika konstellationer. Jag glömmer aldrig uppvisningen under Falkenbergs jazzdagar då ”In the mood” aldrig ville ta slut.

Mats Hallberg