Ökad medellivslängd gör att vi får allt lägre pension från 65 års ålder. Men det är främst de högutbildade som lever längre. Arbetaren får betala för akademikerns friskare liv.

I början av 1990-talet stod det klart att det gamla ATP-systemet inte var hållbart. Ett nytt pensionssystem infördes, och LO ställde sig bakom det mesta av reformen.

– Med de förutsättningar som gällde då var det rimligt, säger Mats Morin, LO-ekonom och en av författarna till den uppföljning av pensionsreformen som LO presenterar i dag, tisdag.

Under 1995 års förutsättningar skulle en industriarbetare som går i pension efter 45 års arbete få ut 62 procent av sin slutlön i pension då reformen är helt genomförd. Det var något mer än ATP-systemet skulle ha givit.

Men 2011 har förutsättningarna förändrats på ett sätt som ingen kunde ana 1995:

• Medellivslängden har ökat med två år, och den ser ut att fortsätta uppåt – i stark kontrast till 1990-talets antaganden om en blygsam ökning, som snart skulle stanna av.

• Två börskrascher har naggat AP-fonden, bufferten i det nya pensionssystemet, i kanten. För att pengarna i systemet ska räcka har de utgående pensionerna måst sänkas.

• Avkastningen i premiepensionssystemet har inte motsvarat förväntningarna. Den har bara nätt och jämt hållit jämna steg med den ränta spararna får på sin inkomstpension.

Resultatet blir att den 65-årige industriarbetare som får hela sin pension från det nya pensionssystemet bara får 51 procent av sin slutlön i pension, inte 62 procent.

Nu får de 65-åringar som går i pension 2011 inte hela pensionen från det nya systemet: åtta tjugondedelar kommer från ATP-pensionen. 2011 blir det därför inte 51, utan 52 procent av slutlönen i pension. Med de förutsättningar som gällde 1995 skulle det ha blivit 60 procent.

Viktigaste förklaringen till det dåliga utfallet är den ökade medellivslängden, som gör att det pensionskapital individen har skrapat ihop ska delas upp på fler år som pensionär. (1995 var det så kallade delningstalet 14,8 – att jämföra med 16,3 i år.)

Men den ökade livslängden är en genomsnittlig förbättring, som inte har kommit alla till del. Statistiken om hur länge olika grupper lever är bristfällig, men 2003 väntades en 30-årig man med enbart förgymnasial utbildning ha 47 år kvar att leva, mot 52 år för en man med eftergymnasial utbildning. Det är en skillnad på hela fem år. Och sedan 1990-talet har spridningen i hälsa och livslängd ökat.

– Industriarbetarens pension sänks, inte därför att han själv lever längre, utan för att de högutbildade gör det, säger Mats Morin.

– Främsta förklaringen till att de med kortare utbildning dör tidigare är att de har jobb där de slits hårdare.

Sedan 1990-talet har också faktorer som ligger utanför pensionssystemet, men påverkar pensionerna, gått fel väg ur LO:s synvinkel. LO:s avtalssekreterare Per Bardh räknar upp de viktigaste:

Arbetsmarknaden har gått mot otryggare jobb. A-kassan har försämrats. Sjukförsäkringen har gjorts hårdare. Detta ger sämre pensioner, i synnerhet för LO-medlemmar.

På 1990-talet argumenterade LO för att pensionen skulle beräknas på de arbetslösas och sjukskrivnas bakomliggande inkomster. Så blev det inte. Bara själva ersättningen är pensionsgrundande. Särskilt för den som är arbetslös betyder det att inbetalningarna till pensionen blir minimala. Taket i a-kassan har inte höjts sedan juli 2002, och stora grupper av arbetslösa får ingen ersättning alls från a-kassan.

För att industriarbetaren ska få 62 procent av slutlönen också i det nya pensionssystemet finns tre utvägar, enligt Mats Morin:

1. Att aktiekurserna tar fart så att premiepensionerna växer kraftigt.

2. Att pensionsavgiften, som nu motsvarar 18,5 procent av lönen, höjs till 22 procent.

3. Pensionering vid 67 års ålder i stället för 65.

Den första lösningen är högst osäker (och politikerna kan inte påverka den). Av de båda andra har regeringen valt den sistnämnda: Fler ska arbeta högre upp i åldrarna.

De som orkar jobba efter 65 belönas (förutom höjda pensioner) med ett nästan fördubblat jobbskatteavdrag. Det motsvarar omkring 40 000 kronor om året i skatteåterbäring. Samtidigt behöver arbetsgivarna bara betala halv arbetsgivaravgift för 65-plussarna.

Samtidigt har de som inte orkar arbeta till 65-årsdagen bara fått försämringar, säger Per Bardh. Nu är det dags att göra någonting för dem.

Bättre arbetsmiljö, bättre rehabilitering och större möjligheter att omskola sig under yrkeslivet är den givna lösningen. Men det tar lång tid innan den kan ge effekt på pensionerna.

På kortare sikt vill LO därför se förbättringar i socialförsäkringarna. För den som är sjukskriven eller arbetslös måste den bakomliggande inkomsten vara pensionsgrundande, inte bara själva ersättningen. Och den bör räknas upp i takt med lönerna, inte bara med prisbasbeloppet. Dessutom ska den som är sjuk inte tvingas ta ut sin ålderspension tidigare än andra.

Om nu alla ska arbeta till 67 år, så måste den som är sjuk också kunna få sjukersättning fram till den åldern, säger Per Bardh.