Jan Björklund sammanfattar Pisa-rapporten. Foto Anders Wiklund / SCANPIX

Flera av de reformer regeringen nu genomdriver på skolans område är kontraproduktiva. Det finns det massvis av forskning som visar. Ändå är pedagogikforskarna nästan osynliga i det offentliga samtalet om skolan.

Med argumentet att den pedagogiska forskningen är ”politiserad” har de marginaliserats. Personer som kräver mer kunskap i skolan tar alltså plats på bekostnad av dem som faktiskt besitter kunskaper om lärande och om verkligheten ute i skolorna.

Hur har det kunnat ske?

Med fingertoppskänsla för vilka beten media nappar på har vår utbildningsminister konsekvent skildrat skolan som ett problemområde. Motsättningar och bråk säljer tidningar och Jan Björklund utnyttjar denna medielogik till sin fördel. Han har varit mycket duktig på att skapa fiktiva motsättningar som ger braskande rubriker.

Men skulden vilar inte bara på honom. I sin avhandling om Dagens Nyheters bild av skolan under 90-talet visade Matilda Wiklund hur tidningens opinionssidor styrde skoldebatten mot en förenklad bild av läget, med fokus på krisskildringar och kunskapsbrist. Lösningarna presenterades före problemen: först kom påtryckningarna för en mer bakåtblickande skola; därefter konstruerades den kris i skolan som skulle motivera den önskade förändringen.

Medierna har alltså inte varit svårbedda när det gällt att framställa en kamp mellan dem som är emot kunskap (de flummiga) och dem som är för; detta trots att alla med någon som helst tankeförmåga måste kunna inse att några debattörer som är emot ”kunskap” naturligtvis inte existerar. Bara debattörer som har en annan syn på vad kunskap är och på hur skolan bör arbeta för att förmedla den.

Man skulle kunna säga att skolan på mediemarknaden har sålts till dem som skapar mest konflikter och betalar bäst i form av snygga formuleringar och billiga nyheter.

Lärare och elever blir därför fösta hit och dit av människor som utan större kunskaper om skolan ändå tagit sig tolkningsföreträdet. Och den allmänna – tyvärr ofta djupt okunniga – bilden av hur det ser ut i skolan och av hur en bra undervisning bör ser ut tillåts styra hur skolan utformas.

I en utredning förra hösten presenterade Skolverket en rad faktorer som man funnit vetenskapliga belägg för att de påverkar resultaten i skolan positivt.

Mätande, tidigare betyg, mer ämneskunskaper för lärarna och mer strafftänkande ingick inte bland dessa.

Det gjorde i stället sådant som lärarens kunskaper i didaktik (konsten att undervisa), goda sociala relationer (skolforskaren Lennart Grosin har studerat vad som gör skolor effektiva och använt begreppet ”pedagogisk kärlek” för att beskriva lärarens optimala förhållningssätt till sina elever), höga förväntningar på eleverna och elevinflytande.

Skolan bör optimalt vara en lustfylld plats där man får upptäcka, socialisera, utvecklas och tillfredsställa nyfikenhet på.

För det behövs mer tid för varje elev, intresse hos lärarna för eleverna som människor (och ja, det går att utbilda lärare till ett sådant förhållningssätt) och frihet för lärarna att anpassa undervisningen efter varje elev.

När läroplanen slår fast att skolan ska fokusera på individen handlar det om ett lärande som är personligt anpassat efter elevens förutsättningar och intressen, men denna princip urvattnas nu till att lärarna ska kontrollera och dokumentera varje enskild elev och hans eller hennes avsteg från de uppsatta målen.

Mycket litet tyder på att den boll som satts i rullning är i avstannande.

Vi fortsätter mot en alltmer segregerande skola, med allt ytligare lärande och allt sämre psykisk hälsa bland de unga.

Dagens barn får betala för enskilda populisters politiska karriärambitioner och för att tillfredsställa de kommersiella mediernas ständiga behov av motsättningar att sälja till sina annonsörer.

Eva-Lotta Hultén