Foto: Niklas Larsson

Först syns han bara som ett litet gult streck vid horisonten. Efter någon minut börjar isen sjunga och knarra av skridskoskär. Så kommer Christopher Graae emot oss, i hög fart.

När han ska passera vrider vi oss och följer honom med blicken. Solen, som just har höjt sig över Mälaren och får vassen vid stranden att lysa gult, träffar oss rätt i ögonen.

Då händer det.

Med ett brak far ena skridskon igenom. Vattnet sprutar. Christopher Graae får bakvikt och är på väg att falla av den tvära inbromsningen, men lyckas på något sätt parera.

Några dagars töväder, följt av frost, har skapat dubbla isskikt med vatten emellan. Det är ingen risk att gå igenom den understa, tjocka isen. Men desto lättare att köra fast i den övre och skada sig.

Christopher Graae, mjukvaruingenjör på St Jude Medical i Järfälla, lossar skridskorna och tar på snöskorna som har hängt utanpå ryggsäcken. Med krasande steg fortsätter han sin färd till jobbet.

Helt nära stranden, under en bro där isen är mörk och blank, stannar Christopher Graae och stöter med ispiken.

– Jag måste reka här. När jag ska hem i kväll är det mörkt, då gäller det att veta var isen håller.

– Häromkvällen gick piken ner helt utan motstånd. ”Nu brakar jag igenom”, for det genom huvudet. Men jag hade träffat en pimpelfiskares hål, som inte syntes i natten.

Väl i land traskar Christopher Graae upp i skogen och sätter sig på cykeln. Den är smutsig och medfaren.

– I förrgår lossnade bakhjulet, i går skaftet till ena pedalen. Vi får se hur det går i dag.

När han trampar iväg mellan träden flyger några korpar upp och kraxar.

Cykelhaverier i mörker är inte kul. Ändå har Christopher Graae valt detta.

– Jag bodde i Jakobsberg och hade nära till jobbet, förklarar han. Till slut tröttnade jag på att allt var rutin.

– För att få variation hittade jag på nya sätt att ta mig till jobbet, och utmanade några arbetskamrater om vem som kunde använda flest av dem.

Det blev cykel, inlines, skidor och enhjuling. Någon gång paddling i en liten kajak i små diken.

– Räknar du samman alla resor till och från jobbet under ditt liv blir det mycket tid. Den är för dyr för att kastas bort.

Sedan Christopher Graae och hans fru bosatte sig på Färingsö i Mälaren får han omväxlingen naturligt. Kajak när vattnet är öppet, skridskor eller snöskor när isen bär. Och så cykel genom skogen, ibland på småvägar, ibland gångstigar.

Totalt blir det knappt en mil. Omvägen med bil är fem gånger så lång och tar timmar om det är kö. Plus en hundring på bensin varje dag.

– På mitt sätt tar det 50 minuter, om vädret är snällt. Och jag får träning naturligt. Jag kan inte träna på gym, det känns meningslöst.

Men viktigare än pengar och fysisk form är själva upplevelsen. Tidiga höstdagar då dimman stiger som rök över vattnet och solen får allt att glimma. Vårmorgnar då allt som hörs är storlommens ödsliga rop.

En höstkväll när Christopher Graae har arbetat sent tjuter vinden. Träd faller. Ute på vattnet vill vinden rycka paddeln ur händerna.

– Det blåste från fjärden, där vågorna hinner byggas upp så att de bryter. De slog in över mig i axelhöjd.

– I så hård sjö surfar kajaken i sidled. Värst är att vågorna inte syns i mörkret. Men jag kom hem.

Morgonen då isen lade sig i höstas var det 15 minusgrader. Isskulpturer glimmade längs stränderna. Christopher Graae hackade sig fram, ömsom med paddeln, ömsom med isdubbarna.

På kvällen hade den ränna som bildats efter kajaken frusit. I timmar försökte Christopher Graae knäcka sig fram genom isen.

– Jag trodde inte att allt kunde frysa så snabbt. Vindbrunnar med öppet vatten fick mig att hoppas och fortsätta framåt.

Efter 400 meter gav han upp. Men att vända en kajak i en smal isränna är svårt. Först vid 23-tiden steg han i land, med istappar i skägget, och ringde sin fru.

– Den kvällen fick hon hämta mig med bilen. Det händer inte ofta.

Också den här dagen lossnar bakhjulet. Det händer i den första, långa uppförsbacken. Christopher stannar och plockar fram redskap ur ryggsäcken.

– Ibland blir jag sen. Det tär på flexkontot. Men jag har ett självständigt jobb och kan arbeta in tiden.

Väl framme på kontoret klär han av sig torrdräkten, drar på en torr tröja och lägger skridskorna på tork i det lilla rummet.

– Jag är nöjd när jag kommer fram. Är det fint ute får jag energi och känner mig tillfreds med att jag fått träna. Är det jäkligt väder känns det skönt att ha klarat utmaningen.

Christopher Graae skulle gärna duscha, men just i dag hinner han inte. Arbetet kallar.

Hurdan hemvägen blir i kväll vet han inte. Bara att den är ett nytt äventyr.