Foto: Fredrik Sandberg / SCANPIX

Vad är drivkraften för arbetarlitteraturen – och för letandet efter arbetarlitteraturen?

Den frågan snuddade samtalspanelen vid under lördagens symposium ”Arbetarens kön” hos ABF Göteborg – se direktrapport på bloggen lotidningenkultur.wordpress.se, med höjdpunkter som repliken: ”Man är inte bara en. Man är ett kalejdoskop!”

Alla var överens om att klasskillnader handlar om mycket mer än bara arbetet, och att litteraturen kan fånga de där skillnaderna genom att skapa fiktiva gestalter som storögt iakttar verkligheten.

Kropp, sexualitet, språk, konsumtion, heminredning, umgängesvanor, kultur. Listan kan göras lång över de olika arenor där klasskillnaderna kommer fram (eller sammanbitet hemlighålls därför att de är pinsamma).

Man skulle kunna säga att litteraturen behövs för att ge kött på benen åt det sociologiska begreppet intersektionalitet, som vill skapa utrymme för att uppfatta samspelet mellan olika slags tillhörighet: klass, kön, sexualitet, etnicitet. På en teoretisk nivå.

Men litteraturen är på plats och iakttar
– även om de flesta skildringarna kommer långt i efterskott, av naturliga skäl, som också berördes av samtalspanelen.

Till exempel att den stora romanen om hemtjänsten i nerskärningarnas tidevarv låter vänta på sig därför att de som skulle kunna skriva den inifrån är för upptagna med att slita ut sig på jobbet för att hinna med att lära sig att skriva böcker (för det är ju också en yrkeskunskap).

– Maja Ekelöf var helt unik, konstaterade Anneli Jordahl.

Det var här nånstans frågan om drivkraften närmade sig ytan, inte för att besvaras, men för att vara med i resonemanget.

Till exempel när Kristian Lundberg, apropå sin längtan efter en modern statarroman som skildrar statarsamhällets återkomst i vår tid, ville förankra skildringen av det och dem som inte syns i en ”existentiell nödvändighet”.

Eller när Aino Trosell redovisade hur hennes romaner alltmer uppstår ur frågeställningar som tränger sig på henne och kräver ett svar som inbegriper hennes och hennes förmödrars egen historia.


Kanske kan drivkraften helt enkelt bokföras
som en längtan efter kunskap. Förklarande kunskap.

De som skriver och vi som läser vill få reda på hur det är (inklusive hur det var) just därför att den kunskapen undanhålls oss.

Necken

Quällens gullmoln fästet kransa.
Älfvorna på ängen dansa,
och den bladbekrönta Necken
gigan rör i silfverbäcken.

Liten pilt bland strandens pilar
i violens ånga hvilar,
Klangen hör från källans vatten,
Ropar i den stilla natten:

"Arma Gubbe! Varför spela?
Kan det smärtorna fördela?
Fritt du skog och mark må lifva
Skall Guds barn dock aldrig blifva!

Paradisets månskensnätter,
Edens blomsterkrönta slätter,
Ljusets Änglar i det höga,
Aldrig skådar dem ditt öga."

Tårar Gubbens anlet skölja,
Ned han dyker i sin bölja,
Gigan tystnar. Aldrig Necken
Spelar mer i silfverbäcken.

Erik Johan Stagnelius