Stigbjörn Ljunggren resonerar genom en rad frågeställningar på LO-Tidningens debattsida (10 december) om den facklig-politiska samverkans vara eller icke vara. Med flera olika utgångspunkter ifrågasätter han LO:s stöd till Socialdemokraterna.

Ljunggren frågar sig bland annat om människor som håller på AIK skulle acceptera att deras bostadsrättsförening ensidigt supportar Djurgården. Han kritiserar också den kollektiva anslutning till partiet som facket hade, som medlemmar inte ens informerades om, och undrar varför facket ville föra sina medlemmar bakom ljuset.

Men perspektivet behöver vidgas för att diskussionen om den facklig-politiska samverkan ska kunna placeras i sitt rätta sammanhang.

När frågan om vilka företag som väljer att ge ekonomiska bidrag till partier förs fram möts det alltid av ett och samma argument: det är upp till företaget att göra vad man vill med sin vinst.

Men det är att ta frågan alldeles för enkelt.

Om exempelvis H & M väljer att stödja nazistiska eller rasistiska intressen har inte kunderna rätt att få reda på det då?

I Holland har främlingsfientliga partier tyvärr rönt stora framgångar de senaste åren. Holländska Royal Ahold är huvudägare i Hakon Invest som i sin tur äger Ica. Ger jag bidrag till ett främlingsfientligt parti när jag handlar gurkan på Ica? Eller till något annat parti eller samhällsintresse? I så fall vilka och vad har de för intressen och mål?

Som kund har jag möjlighet att välja bort att handla på företag som stöder eller själva utför saker som jag inte kan ställa mig bakom.

Dessa frågeställningar tangerar det i dag så heta begreppet, CSR, Corporate Social Responsibility. Många företag, framför allt konsumentnära företag, väljer att engagera sig i olika samhällsfrågor för att skapa bättre förutsättningar för sitt eget företag att kunna växa.

Antingen genom att förbättra produktionsvillkoren eller engagera sig i frågor som stärker företagets anseende i kundens ögon för att kunna sälja mer.

När frågan om att partier ska redovisa bidragsgivare diskuterades senast var Moderaterna mot. Eftersom vare sig företag eller Moderaterna är intresserade av att lägga alla (kredit)kort på bordet torde slutsatsen vara att anledningen till det ekonomiska bidraget rör produktionsvillkoren. Ljunggrens frågeställning om att föra medlemmar bakom ljuset blir lika relevant här, fast ur ett konsumentperspektiv.

Den viktigaste frågan som Ljunggren lyfter fram är om fackets företrädare skulle ha startat ett socialdemokratiskt parti i dag eller om facket skulle gå andra vägar för att påverka samhällspolitiken. Och det här är väl själva kärnfrågan för fackföreningsrörelsen.

Och det är först när LO tar på sig de kritiska glasögonen som frågan sätts på sin spets.

Samtidigt kan jag konstatera att den svenska fackföreningsrörelsen ur ett internationellt perspektiv har och har haft en unikt inflytande i samhället. Och att lasta facklig-politiska samverkan för det historiska valnederlaget i riksdagsvalet känns inte aktuellt, i alla fall inte bland de väljare jag mötte i valrörelsen. Där var det helt andra frågor som åberopades när väljaren – konsumenten – valde att lägga sin röst och makt i någon annans händer.

Mattias Josefsson
Vice ordförande, kommunstyrelsen Ulricehamn (S)