A-kassan tycks bli en punkt på den socialdemokratiska förnyelselistan. Mona Sahlin ville i sitt avskedstal till Förtroenderådet att a-kassan skulle bli en omställningsförsäkring, där ersättningen minskar efter en viss tid och det finns en bortre gräns för hur länge man kan få ersättning. Formuleringarna verkade präglade av föreställningen att långa arbetslöshetstider beror på bristande ambition hos den enskilde att göra sin plikt.

Sven-Erik Österberg och Metallordförande Stefan Löfvén har sedan instämt i förslaget.

Jaha. Och vad ska vi sedan göra med de utförsäkrade?

Skicka dem till kommunens socialkontor? Eller i likhet med borgerligheten låta dem bli gratisarbetskraft i något Fas 3-projekt?

Så enkelt är det nämligen inte som att långtidsarbetslösheten försvinner bara vi sänker ersättningarna.

Vi har sedan 1990-talet en strukturellt stigande långtidsarbetslöshet. Vi har också en strukturellt växande arbetsmarknad för tillfälliga anställningar, där många människor vandrar mellan jobb och arbetslöshet.

Det syns i form av ett ökat tryck på a-kassan. Men a-kassan är alltså en spegling av ett underliggande problem, inte problemet i sig. Problemet handlar om mekanismer i arbetslivet: mer osäkra arbetsvillkor, högre prestationskrav och ökad utsortering. Ingendera botas av förändringar i a-kassereglerna.

Och arbetarrörelsen, som åtminstone förr begrep sambandet mellan arbetslivets villkor och den enskilda människans situation, borde lyfta frågan vad som behöver göras för att förändra de mekanismer som sorterar ut och marginaliserar. Inte liksom borgerligheten definiera om det till en fråga om tidsgränser i a-kassan!

Med 24 000 utförsäkrade långtidsarbetslösa som gratisarbetare i Fas 3 och en beräknad fördubbling inom bara några år är det övertydligt man inte löser långtidsarbetslöshetens problem genom att sätta ekonomisk press på dem som drabbas av dem.

För borgerligheten har ju redan gjort a-kassan till en omställningsförsäkring. Ersättningen sänks efter 90 dagar. Efter 450 dagar åker man ut.

Men långtidsarbetslösheten sjönk bara marginellt även under högkonjunkturen. Nu växer den stadigt. Ekonomerna tror att den kommer att ligga kvar på en högre nivå än tidigare, även i en god konjunktur.

Trots de lägre ersättningsnivåerna, alltså.

Att arbetslöshetsersättningen ska minska vartefter arbetslöshetstiden ökar är en idé med fäste i nationalekonomisk teoribildning – faktiskt just belönat med ekonomipriset till Nobels minne. Enligt teorierna ska a-kassan vara hög i början av perioden, för att ge folk utrymme att söka efter det jobb som bäst passar deras kvalifikationer. Men om detta sökande inte lyckas, måste man sätta ekonomisk press på den enskilde att sänka sina ambitioner, bredda sitt sökande och acceptera jobb på sämre villkor.

Det finns vissa ekonomiska studier som stöder tesen att detta också betyder att fler får jobb. Men det finns också studier – och de verkar växa – som säger emot tesen. Framför allt säger forskningen i dag att det inte är ersättningsnivåerna i sig själva, utan det samlade regelverket, som är det intressanta.

Sociologiska studier direkt motsäger tesen att lägre ersättningsnivåer påverkar arbetslöshetstiden; de gör det bara svårare att vara arbetslös (ungefär som sänkt sjukersättning efter en viss tid inte skyndar på tillfrisknandet men gör det jobbigare att vara sjuk). Det avgörande för att bryta arbetslöshet är möjligheten att FÅ jobb, och det hänger ihop med de gamla vanliga faktorerna: ålder, utbildning, yrkeserfarenhet, hälsa, svenskkunskaper osv.

De studier som visar att ett hårdare ekonomiskt tryck på arbetslösa gör att fler får arbete avser i huvudsak USA. Då hör till saken att den arbetsmarknaden rymmer ett stort antal låglönejobb som i och för sig sväljer ett antal personer som inte kan konkurrera om de bättre jobben – men som också är jobb det knappt går att försörja sig på.

Det har, för det första, inte hindrat att arbetslösheten ändå legat kring 5 procent också i goda tider. Och det visar sig, för det andra, att mycket av den arbetsmarknaden bars upp av ett egentligen lånefinansierat konsumtionsutrymme, som nu fallit bort. Bristen på sociala skyddsnät och de många alltför lågbetalda jobben försvårar nu återhämtningen i USA.

Varav man kan dra slutsatsen att idén att det behövs fler låglönejobb för att få ner arbetslösheten är långsiktigt ohållbar.

Då ska inte heller arbetslöshetsförsäkringen utformas för att driva på sådana låglönejobb. Vilket är vad man gör, om man sätter ekonomisk press på grupper, som i praktiken är de som svårast att få jobb.

För det är ju, som alla vet, inte yngre, välutbildade, friska, svensktalande personer med relevant yrkeserfarenhet som blir långtidsarbetslösa…

Om man nu tycker det är viktigt att trygghetssystemen ska vara ”försäkringsmässiga” så kan man föralldel dela både a-kassa och sjukförsäkring i två nivåer – en för kortare perioder och för de längre.

Men det är alltså vad man åstadkommer – en försäkringsteknisk omläggning. Det löser inte problemet med att somliga människor faktiskt blir långvarigt sjuka. Eller att somliga inte får något jobb, trots att de söker.

OK, den dag vi har full sysselsättning, med full möjlighet för alla – oavsett ålder, utbildning, hälsa etc – att få jobb, den dagen kan vi sätta tidsgränser för a-kassan.

Fram till dess bör vi ägna oss åt frågan hur vi närmar oss denna fulla sysselsättning, hur vi får bort diskrimineringen i arbetslivet, hur vi dämpar utsorteringsmekanismerna och vad vi ska skapa för arbetsmöjligheter för dem som trots det ändå inte får plats på den ordinarie arbetsmarknaden.

Anne-Marie Lindgren
utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja