“Sverige ska vara ett land där det lönar sig att arbeta.” Så har det ofta låtit på senare år.

Den borgerliga alliansen har gjort reformer som ska göra det mer lönsamt att arbeta till sitt politiska huvudnummer. Men hur väl lönar det sig egentligen att jobba?

Ett grovt svar kom nyligen i SCB:s statistik över hushållens ekonomi. Den visar att personer som inte jobbar – arbetslösa, sjukskrivna, förtidspensionerade och studerande – har en ekonomisk standard som motsvarar 61 procent av de förvärvsarbetandes. Skillnaden har ökat påtagligt sedan år 2006, då andelen var 69 procent.

Kraftigt bidragande till utvecklingen är de särskilda skattesänkningar som införts på arbetsinkomster: jobbskatteavdraget.

Utformningen av avdraget gör att det bara gynnar personer som arbetar, medan ersättningar från socialförsäkringarna beskattas som tidigare. Enligt finansdepartementet har reformen inneburit att den genomsnittliga ersättningsgraden – som mäter inkomsten efter skatt när man inte arbetar jämfört med nettolönen när man arbetar – i socialförsäkringarna har sjunkit med över tre procentenheter. Men Finanspolitiska rådets beräkningar visar att effekten är ännu större för lågavlönade.

Beskedet att det behöver bli mer lönsamt att arbeta återkommer årligen, och avdraget har införts och höjts i omgångar. Fyra steg togs under förra mandatperioden. I valrörelsen och höstbudgeten utlovades ett ytterligare femte steg ”när ekonomin tillåter”.

Visst låter det förståndigt att gå fram stegvis. Men det bidrar samtidigt till att skymma sikten framåt.

Vad är slutmålet? På den frågan passar Anders Borg och hans kompanjoner. Att man inte har nått dit framgår av löftet om ett femte steg, men ingen meddelar om det blir det sista.

Vilket reser frågan: hur mycket ska det löna sig att arbeta? Eller omvänt: Hur dåliga ska socialförsäkringarna vara? För jobbskattemyntets framsida är att det blir mer lönsamt att arbeta, men baksidan är att inkomsttryggheten undergrävs.

Det smått religiösa omhuldandet av arbetslinjen har fördunklat den underliggande konflikten mellan två motstridiga mål. På ena sidan står drivkrafter för arbete och på den andra står trygg försörjning vid arbetslöshet eller sjukdom.

Djupt inne i höstbudgeten förs diskussioner om effekter av ytterligare förstärkningar av jobbskatteavdraget. Resonemanget kokar ner till att fler steg behövs så länge dessa ökar utbudet av arbetskraft. Om det är den enda måttstocken sitter inkomsttryggheten trångt.