Regeringen utreder på nytt frågan om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Utredningens sekreterare, Irene Wennemo, har redan i ett antal artiklar ifrågasatt värdet av att ha kvar a-kassor med facklig anknytning och gett argument för ett obligatorium.

Detta innebär att alla med förvärvsinkomster ska vara inkomstförsäkrade och betala finansieringsavgifter till staten. Försäkringen är redan allmän genom att alla arbetslösa som uppfyller villkoren kan få ersättning med grundbeloppet oberoende av medlemskap i a-kassa.

Obligatoriskt medlemskap innebär att alla dessutom blir försäkrade för skillnaden mellan grundbeloppet, 320 kronor, och den inkomstbaserade ersättningen, cirka 600 kronor per ersättningsdag i genomsnitt.

Innan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 hade antalet medlemmar i a-kassorna ökat år efter år och var då drygt 3,8 miljoner. Därefter ledde drastiskt höjda avgifter till staten till att hundratusentals medlemmar lämnade a-kassorna. Nu är antalet medlemmar i a-kassorna cirka en halv miljon färre än vad som annars skulle ha varit fallet.

Det finns en grupp i arbetskraften som inte är försäkringsbar mot bakgrund av de ersättningsvillkor som gäller och det finns en grupp som inte anser sig behöva inkomstförsäkringen. Detta kan inte vara något stort problem för staten bortsett från bortfall av avgifter.

Problemet med täckningsgraden gäller främst de grupper som behöver försäkringen men som regeringen tvingat bort från a-kassorna genom att så kraftigt höja avgifterna att de inte längre har råd att vara inkomstförsäkrade. Utan kraftigt sänkta avgifter skulle ett obligatorium bli ett väsentligt ingrepp i deras privatekonomi.

Den så kallade arbetslöshetsavgiften på upp till 300 kronor per medlem och månad behövdes inte för arbetslöshetsförsäkringens finansiering. 2007 var överskottet i finansieringen mer än 20 miljarder kronor. Det skulle användas för skattesänkningar.

Trots att regeringen för att dölja överskottet fört över en del av den arbetsgivaravgift som var avsedd för arbetslöshetsförsäkringen till annan rubrik, så var överskottet 2009 fortfarande mycket stort.

I praktiken införde regeringen
2007 en särskatt, ett ”jobbskattetillägg”, enbart på a-kassornas medlemmar som inte hade med försäkringens finansiering att göra.

Samtidigt med att regeringen höjde avgifterna till staten genomfördes systematiska försämringar i villkoren för ersättning från a-kassa. Det har gällt ett 40-tal förändringar på några få år. Man försämrade villkoren i alla delar av försäkringen; kvalifikationsreglerna för rätt till ersättning, ersättningsperioden, ersättningsnivån och avgifterna till staten.

2006 var det cirka 70 procent av de arbetslösa vid Arbetsförmedlingen som fick ersättning från a-kassa. Nu har den andelen till följd av försämringarna minskat till cirka 47 procent. En allt mindre del av de arbetslösa får ersättning och detta förändras inte av ett obligatorium!

Regeringen utreder försäkringstvång. Men vad är det för mening med att alla omfattas av inkomstförsäkringen när en allt mindre del av de arbetslösa kan få ersättning från a-kassa när de drabbas av arbetslöshet?

Ett argument
som Irene Wennemo för fram för ett obligatorium är att alla bör betala till försäkringen. Men förvärvsarbetande betalar redan försäkringen genom den så kallade arbetsmarknadsavgiften. Varför ska a-kassornas medlemmar dessutom betala för skattesänkningar som inte har med försäkringen att göra?

Att starta en utredning om arbetslöshetsförsäkringen med frågan om obligatorium och ifrågasättande av a-kassorna som försäkringsadministratörer är att börja i fel ände. Utred i stället hur vi ska få ersättningsvillkor som inte utesluter en allt större del av de arbetslösa från ersättning!

Den särskilda beskattningen av a-kassornas medlemmar, ”arbetslöshetsavgiften”, i kombination med att avdragsrätten för avgifterna vid beskattning avskaffades, har lett till att cirka en halv miljon personer inte är inkomstförsäkrade. Avskaffa den avgiften i stället för att göra den obligatorisk!

I dag har vi 2000-talets lägsta andel av befolkningen (16–64 år) sysselsatt och en historiskt mycket hög arbetslöshet. Den långvariga arbetslösheten har bitit sig fast på hög nivå.

En fjärdedel av de arbetslösa vid Arbetsförmedlingen har en arbetslöshetshistoria som omfattar minst tre års arbetslöshet. Vi behöver utveckla en aktiv arbetsmarknadspolitik som är anpassad till problemen på dagens arbetsmarknad.

För arbetarrörelsen har arbetslöshetsförsäkringen alltid varit en del av den aktiva arbetsmarknadspolitiken och inte en socialförsäkring i vanlig mening.

Arbetslöshetsförsäkringen bör åter bli en omställningsförsäkring med generösa och rationella villkor.

A-kassorna har årtionde efter årtionde visat sig vara effektiva och engagerade administratörer av försäkringen. Det finns inte några hållbara skäl för staten att ändra på det.

Bo Jangenäs
F d generaldirektör vid
Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen