Europafacket med Wanja Lundby-Wedin i spetsen kräver jobb – inte en svältkur – för Europas löntagare. Tillsammans med TCO:s Sture Nordh har Lundby-Wedin protesterat mot de gigantiska budgetåtstramningar som nu genomförs i nästan alla EU-länder.

Detta är en viktig insats. Det stålbad som ligger framför Europa saknar motstycke. Inte sedan mellankrigstiden har Europa upplevt en liknande åtstramning.

EU-kommissionen driver på för snabb skuldsanering. Regeringarna skärper kraven i den europeiska stabilitets- och tillväxtpakten. Medlemsländerna sätter budgetbalans som ett överordnat politiskt mål.

Ett exempel är Irland, där staten får betala 50 miljarder euro – över 500 miljarder kronor – för att rädda banksystemet medan löner, pensioner och barnbidrag sänks. I Storbritannien ska en fjärdedel av statsbudgeten skäras bort. Fattigdom och ojämlikhet fördjupas. Sociala och politiska konflikter skärps.

Nedskärningarna kommer inte bara att slå hårt på jobb och välfärd. De riskerar också att fördjupa den ekonomiska krisen. Till och med IMF, Internationella Valutafonden, säger nu att åtstramningarna kommer att slå osedvanligt hårt.

Så blir det när alla ska spara på samma gång och räntorna redan är låga. Att exportera sig ut ur krisen är en bra strategi om det finns länder som vill köpa, men det är svårt när nästan alla i stället vill spara.

När räntan närmar sig noll finns ingen plats för penningpolitisk stimulans. I EU förvärras läget av att de flesta länder har låsta växelkurser på grund av EMU.

På lång sikt blir det ändå bra, hävdar IMF. Efter stålbadet ska tillväxten spira.

Men Europafacket frågar med rätta: på hur lång sikt?

Ett lands verkliga rikedom finns ju inte i budgetbalansen, utan i människors hälsa, kunskap och arbetsförmåga. Ekosystem och infrastruktur ska underhållas och återskapas. Tillsammans ska Europas länder möta framtidens utmaningar: globalisering, klimatförändring, åldrande ekonomier.

Vad blir budgetbalansens pris? Vad händer med Europas kompetens och konkurrenskraft? Vad händer med social tillit och sammanhållning?

Den fråga som nu måste ställas är varför LO och TCO i detta kritiska läge inte får stöd från det politiska parti som borde vara löntagarnas – Socialdemokraterna. Socialdemokraterna har tvärtom valt att ställa sig i främsta ledet i kraven på europeisk budgetdisciplin.

Mona Sahlin och Thomas Östros gick till val på att skärpa kraven i EU:s stabilitets- och tillväxtpakt. Deras argument var en blåkopia av EU-kommissionens: ”Att ha överskott i finanserna är av största betydelse för att få hög tillväxt och fler jobb”.

När den rödgröna budgeten presenterades valde Socialdemokraterna att stänga in sig i samma budgetutrymme som Anders Borg, till klangen av samma politiska paroll: ”Sverige ska tillbaka till överskott.”
Chansen att presentera ett offensivt program för investeringar och välfärd i ett kristyngt Europa slumpades bort.

Socialdemokraterna har nu förlorat valet. Enligt Mona Sahlin var det bara 22 procent av de svenskar som arbetar som röstade på Socialdemokraterna – löntagarpartiet. Det borde vara dags för omprövning – även i den ekonomiska politiken.

Framträdande ekonomer som nobelpristagaren Paul Krugman har sedan länge hävdat att åtstramningspolitiken är feltänkt. Europas regeringar borde stimulera efterfrågan i stället för att strama åt.

Ett tänkvärt inlägg i samma anda gjordes häromveckan av den engelske ekonomen Robert Skidelsky (som kanske är mest känd för sin biografi över John Maynard Keynes).

Skidelsky, som är djupt kritisk till det brittiska åtstramningspaketet, menar att rädslan för att bedriva statlig stimulanspolitik bygger på en missuppfattning. De som driver krav på budgetbalans hävdar att man inte kan stimulera ekonomin därför att ökade statliga utgifter tränger undan privata investeringar, pressar upp räntorna och minskar förtroendet för regeringen.

Men de argumenten håller bara för en ekonomi med full sysselsättning, säger Skidelsky, och det problem som Europa brottas med just nu är det motsatta: hög arbetslöshet och liten efterfrågan.

Det som behövs i dag är inte regeringar som stramar åt. Det som behövs är regeringar som ser till att utnyttja de resurser som i dag förslösas. Det stora problemet är inte att budgetunderskotten ökar. Det stora problemet är att samhällsekonomin krymper.

I Sverige behövs nu en nyanserad debatt om hur Europas problem ska hanteras. Att Socialdemokraterna inte tar initiativ till en sådan debatt kan inte ses som något annat än ett uttryck för partiets djupa kris.

Lena Sommestad
Ekonom-historiker och tidigare
socialdemokratisk miljöminister