Vi vann valet, så varför anstränga sig. Så ungefär verkar finansminister Anders Borg resonerat när han efter valet slutjusterade statsbudgeten för 2011. Sällan har en regering lagt fram en så håglös och andefattig budget som denna.

Anders Borg berömmer sig i finansplanen av att Sverige klarat sig bättre under finansmarknadskrisen än andra länder. Det är dock en sanning med modifikation, det vill säga vad vi vanligen kallar en osanning.

Under finanskrisen steg arbetslösheten snabbare i Sverige än i jämförbara länder och till följd därav blev också fallet i produktionen större. Nu repar sig produktionen långsamt, dock från en onödigt låg nivå. År 2009 föll bnp med hela 5 procent.

Under finanskrisen har ett stort antal industrijobb slagits ut, den senaste beräkningen lyder på

50 000 förlorade industrijobb. Till detta kommer att arbetslösheten bitit sig fast på en hög nivå.

Anders Borg räknar med åtta procents arbetslöshet nästa år, och att den i bästa fall kan minska till sex procent år 2014. Facit av åtta års borgerligt styre blir enligt Borgs egna beräkningar en högre arbetslöshet än när han tillträde.

Men detta misslyckande bekymrar inte finansministern. Arbetsmarknadspolitiken är så gott som avvecklad, kvalificerad arbetsmarknadsutbildning förekommer knappast alls och komvux går på sparlåga.

Anders Borgs motivering för denna passivitet är beklämmande. Han anser att den ekonomiska politikens viktigaste uppgift är att snarast möjligt åstadkomma överskott i statsfinanserna istället för att sätta hela folket i arbete. Han resonerar inte som en ekonom utan som en gnetig kamrer.

Låt oss påminna om några fakta. Fram till finanskrisen hade Sverige i tio års tid ett offentligt finansiellt överskott om två procent av bnp i snitt per år. Tack vare detta ofantliga sparande minskade statsskulden snabbt. Redan 2006 var nettoskulden avvecklad, det vill säga statens tillgångar översteg då dess skulder.

Att samla pengar i ladorna var dock inte ett självändamål, även om det intrycket ibland gavs. Idén var att överskotten skulle kunna användas för att stabilisera ekonomin vid djupa konjunkturnedgångar. Det har inte Anders Borg gjort, om vi bortser från att han satt sprätt på en stor del av sparkapitalet för inkomstskattesänkningar.

Fortfarande är statsfinanserna ramstarka. Rent teoretiskt skulle Sverige i fem års tid kunna underbalansera budgeten med fem procent per år utan att statsskulden slår i taket för vad EU tillåter.

Så stora stimulanser behövs inte, men vi skulle utan vidare idag ha råd att satsa tiotals miljarder mer än regeringen vill göra på öka antalet anställda inom skolan, vård och omsorg och betala anständiga ersättningar till arbetslösa och sjuka.

Ett annat bortglömt faktum är att Sverige under drygt tio års tid har haft ett överskott i bytesbalansen på omkring sju procent per år, alltså över 200 miljarder per år. Innebörden av detta är att Sverige år efter år exporterat kapital till investeringar i utlandet och samtidigt försummat investeringar på hemmaplan.

Som bland annat Assar Lindbeck påpekat har aldrig kapitalexport i så stor skala varit ett mål för svensk ekonomisk politik – det är något som möjligen stormrika oljeländer kan ägna sig åt för att de inte kan nyttiggöra pengarna på hemmaplan. Men det kan utan tvivel Sverige göra.

Vi har stora uppdämda investeringsbehov. Vi behöver bygga bostäder i samtliga större städer, vi behöver nya vägar och trafikleder, vi behöver modernisera järnväg och kollektivtrafik och, inte minst, vi måste göra stora investeringar i omställningen av energisystemet.

Ett ekonomiskt mått på hur eftersatt vår infrastruktur är, är att de offentliga bruttoinvesteringarna på 1970-talet var 5-7 procent, medan de under senare år fallit till omkring 3 procent av bnp. Infrastrukturen i Sverige håller på att förfalla i brist på underhåll och nyinvesteringar.

Så vad är egentligen problemet? Vi har urstarka statsfinanser, vi har industri som går på sparlåga och vi har gott om arbetssökande och arbetskraften ökar dessutom år efter år.

Genom att mobilisera tillgängliga resurser för fler offentliga jobb, för stora offentliga investeringar, för forskning och för utbildning av arbetskraften blir Sverige ett rikare land, inte ett fattigare.

Både Anders Borg och för den delen även den socialdemokratiska oppositionen verkar dock tro att det är en klok politik att lägga pengar på hög eller att använda dem till att skapa jobb i utlandet istället för i Sverige. Men vad de då säger är att vi blir rikare genom att jobba mindre än vad vi förmår.

Det finns förstås en gräns för hur mycket en regering kan stimulera ekonomin i en konjunkturnedgång. Men Sverige är inte i närheten av denna gräns.

Att hänvisa till utgiftstak och saldomål för budgeten är enfaldigt när ekonomin går på halvfart. Dessa var av vikt när Göran Persson städade upp efter det att regeringen Carl Bildt fört landet till ruinens brant, men har för länge sedan spelat ut sin roll.

Framför allt överskottsmålet för statsbudgeten är idag direkt kontraproduktivt. Med så starka statsfinanser som vi nu har räcker det mer än väl att ha som mål att hålla statsskulden oförändrad som en andel av bnp över en konjunkturcykel.

Med normal tillväxt kan vi då tillåta oss en årlig underbalansering av statsbudgeten om två till tre procent utan att statsskulden som andel av bnp kommer att öka. Konjunkturinstitutet beräknar att det finns utrymme för 30 miljarder i ekonomiska stimulanser, men även den siffran är med stor sannolikhet för lågt räknad.

Anders Borg kommer inte att tänka om. Hans idévärld handlar om att omvandla landet till en enda stor låglönemarknad och ge ökat spelrum åt marknadskrafterna.

Men att socialdemokratin, som vunnit sina största segrar genom att i praktisk handling visa att ”vi alltid har råd att arbeta”, inte vill inse att överskottsmålet numera fungerar som en intellektuell tvångströja är sorgligt.