Solidaritet. Mångfald. Rättvisa.
En ny avhandling visar att LO:s grundläggande ideologi stämmer dåligt med hur det fackliga arbetet har bedrivits. Framför allt har LO haft en ålderdomlig syn på invandringspolitiken.

Det hävdar Zeki Yalcin, historiker vid Örebro universitet, i sin doktorsavhandling Facklig gränspolitik. Enligt honom har LO:s integrationspolitik mest handlat om att skydda fackets egna intressen. Fram till slutet av 1980-talet använde fackföreningsrörelsen sina möjligheter att påverka invandringspolitiken åt att se till att den blev restriktiv.

LO ville exempelvis använda arbetsmarknadsprövning på flyktinginvandringen under 1970-talet, och tyckte att Sverige skulle ta emot flyktingar från närmre håll. Facket ansåg att de från mer avlägsna kulturer skulle ha svårare att anpassa sig till svenska förhållanden.

– LO:s ideologiska argumentation om solidaritet är ihålig när man börjar titta på verksamheten och hur den bedrivits i praktiken. Solidariteten märks inte förrän i mitten av 1990-talet, säger Zeki Yalcin.

Han har belyst LO:s invandrings- och invandrarpolitik mellan åren 1946 och 2009 utifrån tre aspekter.

Den första handlar om invandringspolitiken där LO har försökt påverka förhållandena för att avgöra vilka, när och hur många som skulle få komma till Sverige. Enligt Zeki Yalcin argumenterade LO emot invandringen utifrån landets resurser, men han hävdar att det egentligen handlade om att begränsa konkurrensen om jobben.

Han har även tittat på vilka villkor fackföreningsrörelsen tänkte sig att de invandrade arbetarna skulle erbjudas på arbetsmarknaden. LO argumenterade utifrån ett jämlikhetsperspektiv, som samtidigt var en sorts konkurrensbegränsning, anser Zeki Yalcin.

Den tredje frågan han har ställt sig är vilka möjligheter de invandrade medlemmarna har haft att sätta sina frågor på agendan. Hans svar är att LO länge betraktade invandrarna som ett problem, en oupplyst massa, som hotade den rådande ordningen på arbetsmarknaden.

– Fram till mitten av 1990-talet är historien i mångt och mycket en spegelbild av kvinnornas kamp inom fackföreningsrörelsen, säger Zeki Yalcin.

Liksom kvinnorna hade de invandrade medlemmarna svårt att få upp sina frågor på dagordningen. Trots att de ibland valdes in i de beslutande organen var de inte på samma sätt ”en av de övriga ledamöterna”.

– När kvinnor kom in i beslutade organ förväntade man sig att de skulle koka kaffe, och det var på ungefär på samma sätt för invandrarna, säger Zeki Yalcin.

På 1990-talet förändrades synen på mångkultur, som börjar diskuteras med andra termer i samhället. På regeringsnivå tillsätts utredningar och organisationen Fackligt aktiva invandrare bildas 1997. Efter rosornas krig (facket mot socialdemokratin) hade LO inte längre samma tillgång till den politiska arenan.

– Det gav rörelsen en slags identitetskris. Man insåg att solidaritetens bas måste utökas. Den svenske mannen kunde inte länge ses som norm. LO insåg att alla skulle inkluderas, säger Zeki Yalcin.

Han hittar exempel på att fackföreningsrörelsen vid den här tiden började ta större hänsyn till frågor som genus och etnicitet. En positiv utveckling ur demokratisk synpunkt, tycker Zeki Yalcin. Exempelvis ökade antalet kongressledamöter med invandrarbakgrund. Från 10 ombud 1996 till 38 år 2008.

Men Zeki Yalcin anser att det blir problematiskt när LO inte går ut med att man är en intresseorganisation – utan hellre flaggar för att man arbetar för solidaritet. Det gör att teorin inte stämmer med verkligheten, anser han.

– Klart är att den solidariteten måste inkludera alla grupper i hela samhället för att man ska kunna locka till sig fler medlemmar.

Thord Pettersson, utredare på LO, avvaktar med att kommentera avhandlingen tills han själv läst den i sin helhet. LO-Tidningen intervjuar honom till nästa vecka.