Om jag fick uppgiften att bevisa att det finns intelligent liv i Sverige skulle jag tveklöst skicka tidskriften Galago. Den bärs fram av öppenhet och respektlöshet på ett sätt som alltid verkar befriande. Både självbekännelsen och samhällskritiken har utrymme och trygghet.

Det senaste numret är det hundrade sen starten och mönstrar större delen av landslaget i tecknade serier. Några till prosatexter skulle kanske ha givit ännu bättre balans, och man undrar var ’patafysikerna håller hus.

När jag slutat skratta och isas fastnar jag masochistiskt nog för Nanna Johanssons skildring av en yrkesskadad kritiker. Den uppväger en hel kritikdebatt av normalformat genom att – liksom hela Galago – ta klyschan att det personliga är politiskt på riktigt allvar.